Naturligt negativa räntor

Det är inte sparande i sig som genererar avkastning utan investeringar. Och så länge det höga sparandet inte kanaliseras till produktiva investeringar så är såväl negativa realräntor som nominella räntor en helt naturlig konsekvens.

Det har skrivits spaltmil om det stolliga med negativa räntor. Att inlåningsräntor skulle kunna ha ett minustecken framför sig betraktas både som något naturvidrigt och av många som något kriminellt. Men uppenbart är det något som man måste vänja sig vid. Enligt Financial Times handlas i dag en fjärdedel av världens utestående obligationer med negativa räntor. Det handlar om obligationer med ett nominellt värde på 15 000 miljarder dollar. Det är främst statsobligationer, men även en del företagsobligationer och några till. Danske Jyske Bank har fått en hel del uppmärksamhet för att de häromveckan sålde en bostadsobligation med negativ kupong, minus 0,5 procent. Nu har även Riksgälden sålt en tioårig svensk statsobligation med minusränta, -0,295 procent.

Bostadsobligationer, även från de svenska bankerna, handlas sedan länge på nivåer som ger negativa effektiva räntor. Statsobligationer från länder som Schweiz, Tyskland och Japan har negativa räntor för över hela löptidskurvan, där de längsta obligationerna är på 50 år.  

De ivrigt sparande tyskarna är de som har klagat högst och tydligast, även om det även finns en hel del gnällande bland svenska finansaktörer också. De negativa räntorna ses i Tyskland som ett sätt att ”bestraffa” sparande. Den högerpopulistiska Alternativ für Deutschland, AFD, beskrivs ofta ha hämtat mycket av sin växtkraft av detta fenomen. Och hela den tyska politiska retoriken med få undantag har satt sin sparkultur på den högsta religiösa piedestalen.

Det tyska sparandet är just ett paradexempel på att sparande utan koppling till investeringar inte ger någon hög avkastning. Det manifesterar sig i att Tyskland har det högsta bytesbalansöverskott i världen i absoluta tal och tillsammans med Holland har det högsta procentuella överskottet relativt BNP, undantaget oljeproducerande länder,

För det första har en betydande del av detta överskott hamnat hos tyska banker som inte hittat någon låntagare på hemmaplan utan har parkerat dem hos tyska Bundesbank som i sin tur har lånat ut dessa pengar till andra centralbanker inom eurozonen, via ECB:s clearingsystem Target2. Tyska banker har också gjort sig kända för sin aptit på ”toxiska” sparprodukter, som  subprimelån, till obligationer i havererade irländska och spanska banker, även om de i de senare fallen kom undan med skinnet i behåll tack vare att staterna i dessa länder fick axla den bördan. Även de tyska direktinvesteringarna och aktieinvesteringarna har gett en mycket dålig avkastning (läs mer i rapporten ”The Low Returns on Germany’s Capital Exports” som den europeiska tankesmedjan CEPR publicerade i juli).

Men att bygga upp fordringar på andra länder, deras företag och privatpersoner, genom att sälja mer till dem än vad man själv köper, är inget säkert och stabilt sparande. Såvida inte den kapitalexport som man gör leder till att dessa länder investerar kapital som leder till att de kan förbättra sin produktivitet och återbetalningsförmåga. 

Sverige hör också till en av de största kapitalexportörerna, där den svaga kronan under det senaste året har gett en ordentlig ny skjuts. Men om vi läser SCB:s statistik över nationalräkenskaperna så har avkastningen på detta kapital varit kraftigt negativ. Det är några 1 000 miljarder kronor som ser ut att ha gått upp i rök.

Vad Tyskland och Sverige har gemensamt är att båda har krav på överskott i sina statsfinanser. Det vill säga staten ska spara, eller dra in mer skatt än vad de gör av med. Såvida dessa inte ska bygga upp fordringar på sina medborgare, det vill säga de senare måste  öka sin nettoskuldsättning, så måste man definitionsmässigt bygga upp fordringar mot omvärlden.

Ett sådant statsfinansiellt sparande ger inte någon avkastning alls. Vid hög inflation och hög tillväxt är det tillrådigt, men idag är det rent destruktivt.

Med dagens räntenivåer finns det många infrastrukturinvesteringar som går att räkna hem. Den högst patetiska bredbandutrullningen i Sveriges glesare befolkade delar, där företag som IP-Only och Telias Zitius för en stenhård tävling om vem som kan vara sämst, borde exempelvis vara en statlig angelägenhet. Och högst sannolikt mycket effektivare. När det nu visat sig att även den utskällda Botniabanan, enligt Riksrevisionen, trots grava fördyringar och mycket mindre restidsvinster än beräknat ändå blev samhällsekonomisk lönsam, så är mycket lönsamt. Genom att utgå från de faktiska marknadsmässiga räntorna och inte ”hittepå-kalkyler” som många samhällsekonomiska utredningar bygger på så finns det väldigt mycket att göra. Och sparkapital är ingen brist i dessa tider.

Kort och gott så kan både den svenska och tyska staten idag kanalisera sparande till investeringar som faktiskt ger nytta och avkastning. Sparande som bara kanaliseras och skapas ur stigande bostadspriser och placeras på sekundärmarknaden, obligationer och aktier, är ingen produktiv variant på penningskapande. Att en ökad mängd pengar då leder till fallande priser (avkastning) är inte konstigare än att ett ökat utbud normalt leder till sjunkande priser på andra marknader. Låter det märkligt och stolligt? Läs då gärna Bloombergs Joe Weisenthals hyfsat färska krönika ”The Non-Weirdness of Negatve Interest Rates” så får du några fler argument att förhålla dig till.