Moraliskt riskfyllt att satsa på helikopterpengar

Manöverutrymmet hos världens centralbanker blir allt mindre. En extremt stimulativ penningpolitik via ultralåga eller negativa styrräntor och åratal av kvantitativa lättnader, QE, har inte fått fart på varken tillväxten eller inflationen. 

När den globala ekonomin nu återigen riskerar att falla ner i en djup tillväxtsvacka i kombination med deflationistiska tendenser står centralbankscheferna inför extremt svåra och känsliga beslut. Lyckas inte centralbankerna ensamma eller tillsammans med regeringarna få fart på ekonomierna hotar svåra politiska konvulsioner i många länder. 

Det finns i princip fyra möjliga vägar för att stabilisera makroutvecklingen via åtgärder som stimulerar efterfrågan.

• För det första, vilket redan håller på att ske, kan centralbanksledningarna sänka styrräntorna till noll eller, som i bland annat Sverige, under noll. Detta har prövats de senaste tio åren utan att denna klassiska penningpolitik fått ekonomierna att växa i nivå med potentiell tillväxt.

• För det andra kan centralbankerna återigen starta eller förstärka de kvantitativa lättnaderna, QE, som också pågått i varierande storlek sedan finanskrisens härjningar. Det handlar om åtgärder för att via obligationsköp från centralbankernas sida i syfte att trycka ner marknadsräntorna till så låg nivå som möjligt. Detta för att stimulera efterfrågan. Inte heller QE har lyckats få ekonomierna och inflationen att ta fart. Snarare har QE tryckt upp tillgångspriserna på världens aktie- och fastighetsmarknader. 

• För det tredje kan regeringarna i flera viktiga länder, liksom i Sverige, avfyra det finanspolitiska vapnet. Detta har dock avvisats av ledande politiker i flera viktiga länder med hänvisning till bland annat överskottsmål och andra budgetrestriktioner. 

• För det fjärde kan de ledande centralbankerna använda sig av ett hittills oprövat kort; “helikopterpengar”, det vill säga en ökning av penningmängden via centralbanken som kanaliseras till befolkningen utan att statsbudgeten påverkas. Flera mycket välrenommerade nationalekonomer, bland annat britten Adair Turner, har visat att detta potentiella centralbanksverktyg är mycket potent och har en direkt effekt på efterfrågan. 

Det enklaste sättet att beskriva detta verktyg är att använda sig av upphovsmannens till teoribildningen och nobelpristagaren i ekonomi Milton Friedmans egen liknelse; en helikopter som flyger runt och släpper ner sedlar där behovet är som störst. I den moderna makroekonomin, där papperspengar är av underordnad betydelse, kan transaktionen ske via andra metoder. 

Till exempel kan det ske via en skattelättnad riktad till hushållen eller en offentlig utbetalning till allmänheten som inte skulle skett annars. Åtgärden kan ske en gång eller utspridd över en längre tid. Innan dess sätts helt enkelt centralbankens “nya” pengar in på statens konton, eller så ger staten ut räntebärande obligationer som centralbanken köper och omvandlar till icke-räntebärande statliga tillgångar. Oavsett vilken metod som väljs så kommer penningmängden att öka, och därmed kan regeringen sänka skatten eller transferera pengar till hushållen utan att i framtiden behöva öka räntebetalningarna. 

Utan en ökning av penningmängden riskerar alla finanspolitiska åtgärder att hämmas av förväntningar om stigande statliga räntebetalningar (och eventuellt framtida åtstramningar) som kan leda till en svag effekt på efterfrågan. 

Den tidigare nämnde brittiske nationalekonomen Adair Turner har visat att “helikopterpengar” har flera fördelar jämfört med den penningpolitik som centralbankerna bedrivit sedan finanskrisen. Han pekar på ett övertygande sätt på att “helikopterpolitiken” alltid ger en starkare positiv effekt på efterfrågan i ekonomin till lägre makroekonomisk risk jämfört med de nu utnyttjade verktygen. 

Så varför har detta centralbanksverktyg inte utnyttjats om det fungerar. Det finns flera skäl, till exempel avskräcker historien; hyperinflationen i Tyskland efter första världskriget, utvecklingen i latinamerikanska länder och i vissa afrikanska länder. Det finns också regelverk (som delvis kommit till på grund av de historiska erfarenheterna) som förhindrar/förbjuder, till exempel inom EU, centralbanken att finansiera staterna. Detta går att ändra på om den politiska viljan finns. 

Det finns också flera uppenbara politiska och moraliska risker förknippade med “helikopterpengar”. Verktyget skulle kunna användas som “valfläsk” inför ett val. Likaså ligger det ett, lite beroende på vilken politisk utgångspunkt individen har, moraliskt dilemma i att människor får pengar utan motprestation. 

De risker som finns går dock att kontrollera med olika styrmekanismer och ramverk, till exempel att åtgärderna pågår tills inflationsmålet är uppnått, som slår till om effekterna av åtgärderna blir “för” expansiva och riskerar att elda på inflationsimpulserna.

Det finns egentligen inget som säger att det inte går att kalibrera åtgärdernas effekter genom att skapa tydliga förväntningar om vad som gäller för stimulansåtgärden.