Magdalena Anderssons strategi sänker den ekonomiska aktiviteten och dödar pengar

Finansminister Magdalena Andersson verkar vara det säkra kort som Socialdemokraterna väljer att satsa på som kommande partiordförande. Partidistriktet i Halland var ju först ut att nominera henne. Med sin gedigna ekonomiutbildning, både Handels och Harvard, så tar hon ju udden av den inte helt ovanliga kritik från de allmänborgerliga om de ledande sossarnas låga utbildningsnivå. Rätt många har ju påpekat att Stefan Löfvén har en svetsarutbildning som sitt bagage. Magdalena Andersson trumfar ju därmed hela den övriga partiledarlistan, även om Jimmy kanske har sopat ihop fler högskolepoäng.

Kanske går hon trots dessa högskolemeriter även hem hos de traditionella socialdemokratiska väljarna. Hon brukar ju pekas ut som en som står, lite, till vänster i partiet och den bild hon anstränger sig för att sälja in är att hon är det, som min mamma, som röstade på Centern, ansåg vara den bästa egenskapen, en ”vanlig” människa.

Själv är jag inte lika imponerad av Magdalena Andersson. Jag har ju offentliggjort att jag i det senaste valet, efter en omvänd skönhetstävling, röstade på sossarna. Tidigare har jag hållit mig på den borgerliga sidan, även om jag aldrig har röstat på KD (KDS). Mitt val byggde på de insikter som jag tror mig ha fått av hur ekonomi fungerar och att många av de nyliberala marknadsreformer som genomförts sedan 80-talet, och med full kraft efter 90-talets finanskris, har i mycket lett helt snett. Jag ser mig själv som en socialliberal gråsparv med några radikalt röda och konservativt blå streck i fjäderdräkten.

”Jag ser mig själv som en socialliberal gråsparv med några radikalt röda och konservativt blå streck i fjäderdräkten.”

Min övertygelse har varit att Socialdemokraterna skulle vara de som också var de första att inse bristerna i den rådande ekonomiska ortodoxin och därmed söka nya vägar. Min övertygelse är att dessa så kallade reformer är den starkaste krafterna bakom de problem som Sverige och många andra utvecklade länder har hamnat i. Det handlar framför allt om att den allt större ojämlikheten både hotar att skapa mycket stora spänningar i samhället, inte minst mellan generationer, och att den inte ens driver på den ekonomiska tillväxten eller produktiviteten. Kort sagt, det sociala kontrakt som håller ihop samhället, håller på att rämna.

”Den allt större ojämlikheten hotar att skapa mycket stora spänningar i samhället, inte minst mellan generationer, och driver inte ens på den ekonomiska tillväxten eller produktiviteten. Kort sagt, det sociala kontrakt som håller ihop samhället, håller på att rämna.”

För de som tycker att jag har en tunn beklädnad på fötterna så bifogar jag här två rapporter, som jag tycker stödjer mina teser. En färsk från amerikanska Federal Reserves senaste ”Jackson Hole”-möte, ”What explains the decline in r ∗ ? Rising income inequality versus demographic shifts” och en från tidigare i år publicerad av Magdalenas Harvard, ”The Saving Glut of the Rich”.

Men jag ser tyvärr inga insikter hos Magdalena Anderson om att vi är inne på övertid för att kunna lägga om kursen. Hennes ständiga retorik om ”samlandet i ladorna” är den kameralt skolade kassörens. Den senast lanserade skattesänkningen på 10 miljarder och det utpekade ”reformutrymmet”  inför höstens budget på 74 miljarder ändra inte på detta. Det är tolkningen av ramverket som ligger bakom dessa beräkningar.

För att få ihop plus och minus behövs varken Handels eller Harvard utan det räcker med en Hermodskurs i bokföring. Det är uppenbart att hon har gått i sin företrädare Göran Perssons fotspår. Han myntade ju begreppet ”den som är satt i skuld är icke fri”. Det är ett enkelt budskap om att plus och minus ska gå ihop och att den offentliga sektorn också ska ”spara”.

”För att få ihop plus och minus behövs varken Handels eller Harvard utan det räcker med en Hermodskurs i bokföring. Det är uppenbart att hon har gått i sin företrädare Göran Perssons fotspår.”

Denna restriktion om att plus och minus ska gå ihop må gälla de flesta hushåll och företag, men de kan aldrig gälla hela ekonomin. Någon måste vara satt i skuld, för annars fungerar inte vårt betalningssystem som bygger just på krediter. Den enes fordran är alltid någon annans skuld. För varje hushåll som har större löpande inkomster än utgifter och för varje företag som har ett positivt kassaflöde så måste det finnas någon annan som har ett negativt kassaflöde.

Att någon skuldsätter sig är helt enkelt nödvändigt för att ekonomin som vi känner den ska fungera. Det viktiga är att den som tar på sig skulden har betalningsförmågan att reglera dessa skulder. Idag bygger det svenska kredit- och betalningsmedelskapandet på den inlåning som bankerna skapar genom att ge ut bolån. Det är en fantastisk vinstmaskin för bankerna, men de skapade pengarna, används i allt högre utsträckning bara till att placera i andra finansiella tillgångar. Det driver upp priserna och ner avkastningen på dessa tillgångar. (Läs de båda rapporterna ovan.)

Penningcirkulationen i den reala ekonomin har helt enkelt gått ner, medan de snurrar friskt i den finansiella ekonomin och drivit upp priser på bostäder, aktier och drivit räntan mot noll. Detta har drivit upp riskerna i hela den svenska ekonomin och skapat de stora spänningarna i vårt samhälle.   

En mycket liten del av de skapade pengarna, inlåningen i det svenska banksystemet, skapar någon egentlig ekonomisk aktivitet. Men som nämnts så är den enes utgift den andres inkomst. Samlar några aktörer betalningsöverskott på hög så går den ekonomiska aktiviteten ner, eftersom andras intäkter minskar. Så för att hålla styrfart så krävs det att ekonomin tillförs allt mer krediter och pengar. Det är bara att titta på den svenska penningmängdens ökning de senaste decennierna. Den har legat över 5 procent över den ekonomiska tillväxten. Det har kullkastat Milton Friedmans tes om att penningmängden är det som styr inflationen.

Penningcirkulationen i den reala ekonomin har helt enkelt gått ner, medan de snurrar friskt i den finansiella ekonomin och drivit upp priser på bostäder, aktier och drivit räntan mot noll. Detta har drivit upp riskerna i hela den svenska ekonomin och skapat de stora spänningarna i vårt samhälle.   

För att lyfta av risk och desarmera denna potentiella bomb i den privata sektorn och sänka skuldsättningen där behöver staten steppa upp och låna och eller eventuellt beskatta mera. Genom att låna mer kan staten absorbera det stora sparöverskottet som finns i privat sektor. Och genom att använda dessa medel till investeringar i infrastruktur, underlätta bostadsbyggande inte minst utbildning och integration av de senaste decenniernas stora invandring, vilka ur demografisk synvinkel är vår största och bästa resurs för att hantera de påfrestningar som en annars åldrande befolkning utgör.

Så staten bör ta ett kliv framåt. Skrota det finansiella ramverket. Överskottsmålet är direkt kontraproduktivt. Att staten tar in mer i skatt än den gör av med och betala av på statsskulden är bara ett sätt att sänka den ekonomiska aktiviteten och döda pengar. Det är egentligen en deflationistisk kraft och ett verktyg för att stävja inflationen.

Men jag ser ingen insikt om detta hos Magdalena Andersson. Och jag har svårt att tro att hon i en eventuell s-regering plockar in någon mer oortodoxt skolad ekonom. Sådana kan hon hitta hos fackföreningsrörelsen. Men att det skulle komma några nya insikter på den borgerliga sidan ligger långt borta. KD:s förslag om att sälja av vissa statliga bolag kan man diskutera i sak, men att använda intäkterna från dessa, liksom den borgerliga regeringen använde likviden från försäljningen av Nordeaaktier, till att betala av statsskulden vittnar om noll insikt.