Madonnas svenska hovfotograf

Just nu är han
aktuell med en utställning på restaurang Pontus! i Stockholm den 9-17 november. På torsdag blir det fest som sponsoren Kaupthing Bank fixar. Bilderna ställs även ut i New York City i februari 2008.

Eric Broms jobbar som sagt ofta tätt ihop med vännen Åkerlund. Förutom på en rad popvideor även långfilmen Spun, en Madonna-dokumentär samt fjolårets hyllade live-dvd Madonna: The Confessions tour live from London.

Musikvideobiten täcker också uppdragsgivare som U2, Metallica, Robbie Williams, Lenny Kravitz, Christina Aguilera, Smashing Pumpkins och Iggy Pop.

Meritlistan på reklamfronten är lika tung och inkluderar en massa olika varumärken och kända fotomodeller. Chansen är överhängande att ha sett någon av Broms alla reklamfilmer för Puma, Adidas, H&M, Indiska, MQ, Absolut Vodka, Jameson Whiskey, Mio Möbler, Panasonic eller Sunsilk.

När Realtid.se träffar Eric Broms strax innan lunchrusningen på Pontus! är han aningen splittrad. Vernissage-fest-fix, upphängning av de stora fotografierna – allt ska vara klart innan kvällen.

Under intervjun händer det hela tiden saker. Mobilen ringer. Ursäkta, kan jag bara ta det? Upp och skruva i lampor. Oj, vajern till stora fotobjässen som hänger över matsalsgästernas huvuden ser ut att släppa. Måste ringa och be assistenten köpa lampor, finns den här sorten, vi måste ha rätt spridning på ljuset, undan med stegen innan lunchrusningen, kan du spreja fast skyltar?, ringa och be assistenten köpa dubbelhäftande tejp…

Snart strömmar lunchgästerna in i lokalen men intervjun med Broms bara rullar på.

Hur mycket tid spenderar du ute på jobb?

– Vårt antal filmdagar är fler än de flesta i Hollywood. Vi filmar ju varenda vecka, varenda dag. Man reser ju väldigt, väldigt mycket. Nu trivs jag himla bra här i Stockholm. För tio år sedan gick det inte att ha sin bas i Stockholm.

– Tekniken har gjort det enklare att jobba. Nu kan jag gå in på en hemsida och kolla hur arbetet går. Även om man bor i samma stad som någon man ska ha kontakt med så träffas man inte på samma sätt. Det är otroligt skönt att kunna sitta med en kopp kaffe i syrénbersån på mitt lantställe och titta på kalibreringar och retuscheringar av bilder.

Vad är du mest nöjd med av allt du gjort?

– De flesta jobb jag gör tjänar ett syfte – att sälja en produkt eller visa mode i en tidning. Sedan är de aktuella i kanske två månader för att sedan stoppas undan i arkivet.

– Inför den här utställningen gick jag igenom alla arkivlådor. Bilderna som hänger här utgör 10 års produktion. Det är faktiskt inte så mycket som man blir glad för att återse. De som är spännande fortfarande är såna som när jag för 6-7 år sedan åkte iväg och tog polaroid-bilder på Peter Stormare. Sedan körde jag dem i fotostatmaskinen så att de blev grynigare och grynigare. Till slut hade vi en hel vägg med gryniga Peter Stormare som publicerades i Café.

Vilken är status på Horsemen, den kommande långfilmen du filmar ihop med regissören Jonas Åkerlund?

– Ja, just nu är jag nog ändå mest nöjd med långfilmen, även om den inte är klar. Producenterna har såklart sista ordet men det där är Jonas battle. De vill ju att Jonas ska göra klart först. Sedan kan producenterna över och klippa och klistra som de vill – de har ju final cut.

– Skillnaden mot Spun, som kom för fem år sedan, är att det är högre budget och då ska producenterna vara med och bestämma mer. Egentligen skulle vi kunna göra en långfilm per år eller varannat år. Det går alldeles för långt mellan dem. Den andra filmen I´m going to tell you a secret är Madonna-dokumentären som kom 2005.

– Horsemen har tagit två månaders prep och en månads inspelning. Förhållandevis kort för en långfilm. Nu får vi se hur manusförfattarnas strejk i Hollwood kommer att påverka filmen. Om det behövs skrivas om scener kan det bli strul.

Hur mycket är det kvar?

– Meningen är att vi ska skjuta nya scener i december, i Winnipeg, Kanada – och så göra kompletteringar i Chicago. Det är en psykologisk thriller med Dennis Quaid i huvudrollen. Många har jämfört med 7even och filmer i den kategorin men det känns lite fel. Quaid spelar en polis och familjefar som blir indragen i en mordhistoria med kopplingar till hans familj.

Någon stillbildsfotografering på gång?

– Närmast väntar ett plåtjobb åt Björn Axén med bara hår. Sedan ska jag göra ett modejobb åt tidningen Glamour också, och eventuellt DV Mode – om jag får ihop tiden.

Vilket är det jobbigaste uppdrag du fått?

– De kan vara jobbiga på olika sätt. När vi spelade in videon till låten Beautiful day stod vi på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris. Det är bara två-tre veckor efter att Concorden störtat på just den flygplatsen. Vi har byggt upp en scen inne i Charles de Gaulle. U2 står på scenen, det är vid F-terminalen, jättesnygg arkitektur, vi har en enorm massa lampor… Ett ackord, Bono ska precis börja sjunga och alla lampor slocknar – på hela terminalen. Precis allt går sönder. Så står där en fransk säkerhetschef och bara rycker på axlarna, sådär som fransmän gör. Jag kan ju säga att det inte blev de bästa bitarna vi fick ihop under våra två dagar på Charles de Gaulle.

– Det är väldigt frustrerande att det är det tekniska som pajar. Vi som människor är ju ofelbara (skratt).

Fotograferar du någonting när du inte gör strikta jobb?

– Jag plåtar ingenting när jag inte jobbar. Jo, jag har försökt plåta min tjej men hon sätter bara handen för ansiktet.

Så trots alla kändisar som Madonna så är det din flickvän som betraktar dig som paparazzo?

– Ja, haha.