Macrons segertåg fortsätter rulla

Cannes/Frankrike Bara drygt en månad har gått sedan 39-årige Emmanuel Macron totalöverraskade både sitt land och omvärlden genom att vinna det franska presidentvalet och därmed bli sitt lands president.

På söndag ska hans nybildade parti La Republique En Marche (LREM) försöka erövra parlamentet och genomföra politiken han blivit vald på. 

Och faktiskt – han ser ut att ta storslam även där! Det franska parlamentet har 577 platser och nu visar mätningar att han kan erövra så många som 390 av dessa. Och det med en brokig samling ledamöter i släptåg. Bland annat en kvinnlig tjurfäktare, en kvinnlig stridspilot och Frankrikes skarpaste matematiker.

Vad som nu sker i Frankrike och den franska politiken är det väl egentligen ingen som riktigt kan veta. För allt har gått i turbofart, allt känns så vibrerande nytt och ingen har facit.  Hur alltså denne 39-åring för lite drygt ett år sedan sa till sig själv: Man kanske skulle försöka bli Frankrikes nästa president? Och sjunde maj var det plötsligt klart! 

Nåja, sa belackarna när de hämtat andan. Utan parlamentets stöd kan han inte göra så mycket. Visst, som president bestämmer han över försvars- och utrikespolitiken, men den ekonomiska verkligheten och allmänhetens vardagsliv är det parlamentet som stakar ut. Och där är han ganska chanslös.
Så står vi här igen. Med allt ställt på ända.

På söndag är det första omgången i parlamentsvalet. Och nästa söndag, den 18 juni, är den andra och avgörande omgången. Faktiskt pekar alla mätningar på att Emmanuel Macron och hans LREM kan få någonstans mellan 350 till 390 platser. För absolut majoritet räcker det med 289. 

Uppbyggnaden av hans parti La Republique En Marche har varit ett enastående slagfärdigt och förtroendeingivande ingenjörsarbete. För man kan ju med rätta säga att Macron var ett enmansparti när han valdes. Men det var flera veckor sedan. Nu ser läget helt annorlunda ut. 

Omgiven av en samling ytterst välmöblerade rådgivare med gott omdöme bad han att alla som var intresserade av en parlamentsplats skulle höra av sig till partihögkvarteret, och skicka med sina CV:n. Över 14 000 personer kände sig kallade.

Alla har granskats av en niomannakommitté som sållat bort alla skummisar, korrupta, lycksökare, kriminella och med annat besvärande i bagaget. President Macron är dessutom i full färd med att införa en lag som förbjuder en parlamentsledamot att anställa en familjemedlem eller släkting i sin stab. Tidigare något väldigt ekonomiskt lönsamt i fransk politik.  Men nu är det ”le moralisme” det handlar om. 

Dessutom är det förbjudet för en kommande LREM-parlamentariker att ha varit det i mer än tre tidigare mandatperioder. Då är man körd.  Som exempelvis den före detta socialistiska premiärministern Manuel Valls som ville, men inte fick. 

Inför söndagens val har Macrons team skakat fram 526 kandidater. Hans parti ställer således inte upp i alla valkretsar, men räknar med att några som blir valda för andra partier ändå hoppar över till honom i slutändan. De uppställda reglerna för LREM stipulerar att minst hälften av de 526 ska komma från det vanliga civila samhället och ha stått fria från tidigare valda politiska uppdrag. Det är infriat. Dessutom säger de att minst hälften ska vara kvinnor, eftersom de i det avgående parlamentet bara utgjort 26 procent.  Också det är infriat med råge. 266 är kvinnor och 260 är män.

Tro nu inte att Macrons kandidater är en samling glada samba-trummande idealistiska gröngölingar, likt de nyvalda debutanter vi en gång såg utanför det svenska riksdagshuset.

Här ryms även stor politisk erfarenhet. I gruppen på de 526 finns ett 35-tal ledamöter från både höger och vänster som suttit i parlamentet tidigare, och som kan spelet. Men som lämnat sina respektive moderpartier för det nya.  Dessutom har inte mindre än 121 av kandidaterna suttit på lokala och kommunala politiska mandat där majoriteten av dessa varit borgmästare.

 Men det viktigaste är ändå att Emmanuel Macron inspirerat dugliga, visionära och empatiska människor med spännande jobb, karriärer och tankar på liberal grund som vill något nytt.  Och alla är uppfriskande oanfrätta av mygel. Inte heller är de klonade i en politisk broilerfabrik. 

Regeringen som Emmanuel Macron just tillsatt består av 18 ministrar och fyra statssekreterare, hälften kvinnor och hälften män.  Han har gjort det väldigt klart för alla sina ministrar att om de inte klarar av att bli invalda i parlament har de heller inget i hans regering att göra. Då blir det omedelbart avsked!

Ministerlistan speglar också hans vilja att skapa politisk förändring genom att lägga sig bortom den gamla vänster/höger-skalan. Således har gamla socialister fått ta hand om de mjuka och sociala frågorna, samt inrikes- och utrikesministerposten, två gamla högermän har fått ansvaret för ekonomi och budget medan hans premiärminister Edouard Philippe är gammal centerman som arbetat under Alain Juppé. En salig blandning av tidigare riktningar, alltså. 

När de 67 000 vallokalerna öppnar på söndag morgon under bevakning av 50 000 extrainsatta poliser och gendarmer, är valprocessen nästan den samma som under presidentvalet. Men inte riktigt.

För att vinna en plats i parlamentet i första omgången måste kandidaten ha fått minst 50 procent av rösterna och där valdeltagandet i valkretsen måste ha varit minst 25 procent. Det beräknas väldigt få klara av. Så det egentliga avgörandet sker söndagen efter, den 18 juni.

Då går de två kandidaterna som klarat sig bäst i valkretsen till andra och avgörande omgången. Men har en tredje kandidat fått minst 12,5 procent av rösterna i första omgången får han/hon också fortsätta till den andra.  

Det sker faktiskt ganska ofta att slutstriden står mellan tre, något som på franska kallas för ”triangulaire”. Här finns utrymme för att blockera den tredje uppstickaren med oheliga allianser, något som Nationella fronten ofta drabbats av.

Ett problem med de här parlamentsvalen är att intresset från väljarna är lågt.  Vid valet 1988 var det 69 procent som röstade, medan det 2012 var nere i 55 procent. Men nu pekar mätningarna på att det är på väg att öka till 62 procent.   

Resultaten av de senaste dagarnas opinionsmätningar är egentligen väldigt samstämmiga:

LREM beräknas få 33 procent av rösterna vilket är 2 procentenheter upp på en vecka. Omräknat i mandat blir det mellan 350-390 platser. 

Tvåa blir republikanerna som får mellan 120-160 platser.  Det vänsterpopulistiska ”okrökta Frankrike” under Jean-Luc Mélenchon får 15-25 platser och Nationella fronten 5-15 platser. 

Det mest tragiska är Socialistpartiets katastrofval. I valet 2012, som gjorde Francois Hollande till president, fick partiet 280 platser i parlamentet och blev störst.
I dag pekar mätningarna på 25-30 platser, vilket är en fullkomlig utradering av det parti som man lite överdrivet kan säga ha varit ett av de två statsbärande franska partierna efter andra världskriget. 

En del dysterkvistar menar att det inte är nyttigt för demokratin att ett nyutsprunget parti som LREM, med så många oerfarna representanter, ska vinna en sådan jordskredsseger. Men inte kan man väl ställa sig frågan om det franska folket röstat fel? 

Förklaringen till detta hittar vi snarare i valsystemet med majoritetsvalkretsar, likt det i Storbritannien där segraren tar allt. 

Visst, LREM är dominerande. Men Republikanerna har enligt mätningarna stöd av 19 procent och  Nationella Fronten av 18 procent, för att nu bara nämna några. Särskilt Nationella Fronten har missgynnats genom åren trots  ganska många procent. 

Ett exempel: Vid valet 2012 fick Nationella Fronten 3,66 procent av rösterna och två platser i parlamentet medan De gröna fick 3,6 procent, något färre röster alltså, men ändå 17 platser. Så kan det gå i ett sådant valsystem.

Söndagens valresultat är således inte avgörande utan vi får vänta ytterligare en vecka.  Men vi får en klar fingervisning.  En sak vet vi redan:
När en 39-åring med en vision tar täten för en snabbt skapad och helt ny politisk rörelse som drar till sig mängder av avundsjuka blickar från utlandet, är det hela milt sagt unikt. 

I dag är det många liberala politiker runt om i Europa som vill åka snålskjuts och säger sig vara sitt lands Macron, beroende på hur kaxig man vill och vågar vara.

Men originalet, det finns här i Frankrike.