Macron vann – men störst vinnare är Frankrike

Cannes/Frankrike Så kan det gå när mannen utan parti, eller ”Le Kid” som anhängarna kärleksfullt kallar honom, bestämde sig för att göra något åt sin känsla av att staten slutat att leverera framtidshopp till medborgarna. Ett folk som därför mötte sina politiker med både misstro, ilska och frustration.

”Jag vänder mig till alla er! Vad ni än valde, så är jag er och hela franska folkets president!”, sa han i sitt ganska lågmälda segertal. ”Vi är alla arvtagare till vår storslagna historia. Nu vänder vi fram till en nya sida i historieboken”. 

När valresultatet offentliggjordes några minuter över klockan 20 på söndagskvällen visade det sig att opinionsinstituten haft fel. För segern på 65,5 procent mot Marine Le Pens 34,5 procent var betydligt större än förväntat. 

Vadslagsningskontoren hade visserligen redan räknat ut Nationella frontens Le Pen med en chans på 1 mot 6, alltså den exakta motsvarigheten till rysk roulette med en revolver. Men Le Pen har ändå lyckats samla 11 miljoner fransmän bakom sitt protektionistiska murbygge.  Det är över fyra miljoner fler röster än hon fick i första valomgången.

Man kan också uttrycka det så här: I den andra valomgången av presidentvalet 2002 fick Nationella fronten under 20 procent av rösterna. Idag, 15 år senare, är den siffran nästan fördubblad. 

En annan sak att tänka på är att fyra miljoner fransmän verkligen gick till vallokalerna. För att rösta blankt!

Man ska också komma ihåg att hade socialistpartiets kandidat Benoit Hamon och vänsterpoulisten Jean-Luc Mélenchon i ett tidigt skede lyckats komma överens om ett samarbete bakom bara en av de båda, och slå ihop stödet, hade den vänsterkandidaten mycket väl ha kunnat vinna första omgången 23 april med Macron som tvåa. Och med Marine Le Pen utslagen redan då.  

Var hade det slutliga valresultatet ikväll blivit då? Macron utslagen av vänsterkandidaten? Visst, allt är en rejäl och renodlad spekulation. Men uteslutet hade det inte varit.

Den nästan årslånga franska valkampen som nu krönts med president Emmanuel Macron valseger och hans kommande fem år vid den absoluta makten, har varit närmast sanslös i en ständig förvirrad blandning av avhopp, polisutredningar och bedrägerianklagelser. Och hur till och med sittande ministrar i den socialistiska regeringen, under president Hollande, öppet gått ut och sagt att man inte stödjer det egna partiets kandidat utan istället utmanaren Macron. 

Så, vilken slags president blir Emmanuel Macron nu när valsegern sakta sjunker in hos honom och den omtumlande verkligheten utanför valkampanjen tränger sig på?

Det mesta är redan känt och skrivet. Hur han som sann Europa-vän vill stärka det europeiska samarbetet och därför skapa en mer framträdande roll för Frankrike inom ramen för EU. Hur han tror på globaliseringen eftersom beslutsprocessen genom den per automatik blir decentraliserad.  Och hur han till skillnad från Le Pens planer på upphissade vindbryggor och höga murar, vill öppna upp landet och göra det mer gränslöst.  

Är Emmanuel Macron en internationalist? På ett sätt ja, absolut. 

Men främst är han fransman (och det gärna skrivet med versaler), vilket kanske inte har gått upp för alla än. Macron är vid sidan av sin bakgrund som investmentbankir, en högutbildad och djupt kulturellt bildad man som kan sin franska historia, kan sina franska filosofer och kan sina franska författare.

Han är således i en fransk kontext inte nationalist utan patriot, vilket är en himmelsvid skillnad, ska vi ha klart för oss. 
Han är öppen för alla kulturer men den franska är så klart det centrala fundamentet. Och han är en (förhållandevis) nykläckt politiker som verkar våga stå upp för obekväma beslut och ställningstaganden eftersom han verkligen tror att det gagnar både hans fosterland och dess folk.

När han säger ”Vive la France” så menar han det av hela sitt hjärta! Ingen ytlig flirtande teatralisk dramaturgi här inte.

Macron var som bekant president François Hollandes finansminister i två år. Men det som fick honom att hoppa den tunga posten av var det politiska och fackliga etablissemangets ovilja att tillåta söndagsöppna affärer och vägran utsätta den statliga busstrafiken för privat konkurrens. Han fick visserligen igenom dessa reformer så småningom, men efter en utdragen politisk strid som gjorde att han fått nog.   

Som den fransman och bildade humanist han är, tycker han att det gängse politikeretablissemanget närmast förrått hans landsmän. Han ser och hör folket som oroligt hukar under pressen av en hög arbetslöshet och trycks ned av en slags nationell gråblöt filt som effektivt kväver alla förhoppningar och all positiv framtidstro.

Emmanuel Macron har lovat mycket under sin valrörelse. Och till skillnad från många andra verkar han vilja följa och genomföra sin vallöften med en rivstart. Och nu gäller det. Upp till bevis.

Han ska skära i den offentliga sektorn och banta bort 120 000 jobb. Han ska strömlinjeforma det franska pensionssystemet som nu finns i 37 olika versioner. Han vill ha en stark och trygg stat, men för att denna stat ska kunna leverera ett välstånd till sina medborgare måste marknadskrafterna få större spelrum för att kunna generera detta välstånd.  

35-timmars arbetsvecka är enligt honom inget som staten ska syssla med. Det är en fråga som ska avgörs på verkstadsgolvet i en förhandling mellan de anställda och företagsledningen. (En position som samtliga parter på den svenska arbetsmarknaden skulle omfamna direkt.)

Han vill göra den franska ungdomen mer studiebenägen, vill satsa stenhårt på EU:s utbildningsprogram inom ramen för Erasmus och ge varje fransk skolelev en check värd 5 000 kronor för att förkovra sig kulturellt. Han vill ta krafttag mot utanförskapet bland ungdomarna i landets alla nedgångna högshusghetton eller förorter – så kallades ”banlieus” – och skapa framtidstro.

Ungdomsarbetslösheten är enligt Macrons analys skyhög främst på grund av problem som härrör från rigida löneregler.   

Macron vill även underlätta och öka ersättningssystemet för de arbetslösa (som nu är över tio procent) men samtidigt införa en betydligt bättre kontroll på hur pengarna används, samt sänka den franska bolagsskatten från 33 till 25 procent.

På ett centralt EU-plan ser han gärna en framförhandlad budget inom eurozonen och till denna en samlande och ansvarig finansminister. Han vill dessutom öka det ekonomiska samarbetet med Tyskland och få till stånd ett gemensamt investeringsprogram. 

Nu är han alltså vald. Samtidigt som stora delar av centrala Paris i natt kokade av ungdomlig supporterglädje i ett hav av viftande flaggor och dunkande musik, var han medveten om att 11 miljoner fransmän inte röstade på honom utan istället på hans motkandidat. Dessutom tillkommer som sagt var det faktum att hela fyra miljoner väljare röstade blankt eftersom de inte känner sig representerade av någon av de båda kandidaterna i slutomgången.

Nu stundar vad fransmännen kallar för den tredje valomgången. Alltså valet av de 577 deputerade i nationalförsamlingen som presidenten och hans regering ska samregera med. Valet dit sker den 11 och 18 juni.

Hinner Macron få fram kandidater i alla valkretsarna för sin politiska ”rörelse” En Marche (På väg)?  Inte mindre än 14 000 villiga personer har anmält sig via nätet. Alla är inte glada nybörjare eller amatörer utan många av dem lämnar sina traditionella partier för att satsa på det här nya och relativt osäkra kortet istället.

Det troligaste är att president Macron och den regering han utser måste samarbeta med de redan etablerade partierna som säkert får in många representanter i detta val. Alltså med exempelvis det högerkonservativa Republikanerna eller någon liberal fraktion. Och de vill så klart ha inflytande som ersättning för detta politiska stöd.

En trolig premiärministerkandidat för Emmanuel Macron är Francis Bauyrou vars liberala MoDem stödde honom under valet. En annan kandidat är högerrepublikanen Francois Baroin. Båda är politiskt rutinerade herrar.

Men här uppstår samtidigt ett kniviga politiskt problem för den nyvalda presidenten. 

Han har lovat sina entusiastiska väljare, de som just fört honom till Elyséepalatset, att han inte är vänster och inte är höger utan istället något nytt!  Och att han därför vill ha in nya fräscha ansikten i politiken. Att förnya Frankrike, att kickstarta landet rakt in i framtiden.  

Mycket av valet som nu avgjorts handlade om Frankrikes roll i Europa, och Europas roll i Frankrike, om man så vill. En majoritet av fransmännen har gett Emmanuel Macron sitt förtroende. Men en sak är han ytterst  medveten om. Han har bara fem år på sig att visa på en bestående förändring.

Misslyckas han är Nationella frontens Marine Le Pen tillbaka. Starkare än någonsin.

De initiala marknadsreaktionerna under söndagsnatten gav i alla fall Macron tummen upp. Euron stärktes markant på marknaderna i Asien när valresultatet blev känt, vilket gav valutan dess starkaste värde gentemot dollarn sedan november i fjol.

Den japanska börsen, (Japan är världens tredje största ekonomi), steg också under den inledande handeln efter att den öppnat på måndagsmorgonen.

Vidare indikerar reaktionen på terminsmarknaderna efter valet att USA-börsen kommer fortsätta stiga under måndagens handel, vilket ger den ytterligare ett lyft uppåt efter förra veckans redan rejäla uppgång.

Bonne chance Mr President!