Livets ocensurerade smärtsamma ’noir’

URBAN OBSERVATÖR Såväl levande som döda artister dras numer i dyn som fylltrattar och ’knarkare’ ända in på kultursidorna. Specialpolis i Sverige har länge jagat människor med sina urinprover på våra dansgolv och krogtoaletter, ungefär som ett skräckslaget USA jagade kommunister vid skrivmaskinerna i hemmen under McCarthy-eran på 50-talet. Tabloider deltar i den mediala häxprocessen. ”Yrkesförbud” utfärdas, hitlerska bokbål känns inte långt borta – i en miljö där gammal hederlig moral ersatts av ny militant moralism.

Sverige anses internationellt ha en nästan talibansk drogpolitik, direkt motsvarande starkt troende muslimers alkoholskräck. Bakom denna skräck som sprids runt alla substanser från ’främmande land’ ligger den kommunistiske psykiatern och forskaren Nils Bejerot med sin ’nolltolerans’ och Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. Men vår voodooliknande narkotikapolitik har bitit sig fast in i det längsta trots att nästan all läkarvetenskap och alla siffror pekat på hur Sverige har haft och har ’fel fel fel’. Vårt hyckleri och vår falskhet har också gjort att svensk lydig självcensurerande journalistik försvårat tragiken och livet för de som fastnat i droger, plus stigmatiserat kändas och okändas privata ’himmel och helvete’ – de som enligt Bejerot smittats av denna farsot, epidemi, och kan smitta andra.

Länge var skribenten och författaren Magnus Linton helt ensam på de tabubelagda barrikaderna. Få böcker går att rekommendera med så varm hand som hans senaste Knark – en svensk historia; till politiker, föräldrar, journalister, unga.

Men för att ta sig ur det så fördömande, den totala tragiken, få en chans att se nyanser, kanske även ibland se en strimma av hopp och betydelse i någons helvete på jorden, så är något av det starkaste jag läst Andrew Husseys artikel, The Art of Heroin i The Guardians/The Observers The New Review, där han analyserar drogernas inflytande på vår moderna europeiska kultur. Vad hade Paris och Berlin egentligen varit utan sina Baudelaires och Lou Reeds? Artikeln skriven inför en dokumentärserie på brittiska Radio 4. 

Tabletter, sömnmedel, droger, sprit, psykiatri, dårhus… De som spelar Tears dry on their own med sin Amy Winehouse, som har sin On the Road i bakfickan på jeansen runt om i världen, alla vi på arenorna från Rio till Stockholm, som mumlar med i Anthony Kiedis Under that Bridge, citerar vår Dorothy Parker, följt Hemingway till hans bittra slut, har deras konstnärskap på en säkrad plats på finhyllan i våra själar – snarare än deras substanser och droger i byrålådan eller badrumsskåpet.

Mina tankar flyger iväg till Olof Lagercrantz och en mer insiktsfull epok, när han skrev om Gunnar Ekelöf och hans leverne i främst Paris: ”Spriten skadade hans hälsa och förkortade hans liv men är också motorn i hans produktion”.

Några som söp ihjäl sig är faktiskt mina idoler när jag reser, på riktigt eller i fåtöljen. Joseph Roth, i exil i Paris från Hitler, i dag finns en bar på Potzdamer Strasse i Berlin som är en hyllning till hans tankar. Dit går jag alltid, kan aldrig glömma hans insiktsfulla ”Objektivität ist Schweinerei”. Den som känner sig manad kan alltid läsa Die Legende vom heiligen Trinker.

Nyligen i Tanger hinner jag knappt checka in på det omsusade Continental förrän jag beger mig ned och in i de mörka backarna vid hamnen, till legendariska baren Tanger Inn. Foton på alla beatniks gudfader, Allen Ginsberg, hänger på väggarna. Bredvid är det billiga bedagade Hôtel El-Muniria, där William Burroughs hårt nedgången av heroin fick ur sig sin berömda kultroman Den nakna lunchen. På hotellrummet tummar jag sen lyckligt på ett lånat välläst exemplar av ”Det nakna brödet”, boken av Muhammed Shukri, gatpojken som baddade William Burroughs sår, blev en av Marockos ledande författare. För att citera DN kultursida; ”han svälter som Hamsum, horar som Genet, knarkar som Burroughs – men älskar som Stendahl”.

Starkast är nog mitt förhållande till parisaren och provokatören Serge Gainsbourg. Vare sig jag är i Barcelona, Beirut eller Buenos Aires – hör hans stämma från en dörr till en bar – så anser jag mig vara skyldig att gå in, beställa ett glas vin, och vända blicken mot mitt älskade Paris.

Under mina tio år 41 trappor upp på West 57th Street på Manhattan var taxifärderna frekventa till Downtowns sus och dus med vänner och bekanta på kaxiga klubbar och krogar. Men då och då, när melankolin sög tag i själen, satte jag mig ensam på tunnelbanan rakt upp till Harlem, till min hörna, min bar, hälsades som ensam vit med ett ”hi blondie”. Jag gick alltid rakt fram till jukeboxen. Efter en kort stund rusade blodet bättre, mitt hjärta blev varmare. Billie Holidays stämma fyller rummet med sin God Bless The Child. Hennes polare, Miles Davis, fastnade inte lika hårt i mina öron. Hans sätt att bära en vit ostruken bomullsskjorta, hjälpte mig dock i många år in genom svårforcerade klubbdörrar i L.A., Paris, New York – tack Mr. Cool!

Betydligt ofarligare är det förstås att romantisera kring det som inte längre finns. Perfekt är att stryka längs Zeedijks syltor i Amsterdam i de riktigt gamla och nyss helt sjaskiga kvarteren. Här brölade sjömännen långt in på 50-talet i sitt tragiska brännvinsrus bland glädjeflickor och de råaste av barer. Det var ingen slump att Jean Genet rörde sig som fisken i vattnet i denna ständigt kåta, maskulina värld. På 70-talet tog heroinlangarna över hallickarnas platser vid barborden. En ny dödsdans tog fart. Nu ser man unga neo-beatniks glida runt med sina iPods, rörda till tårar av ”Darn That Dream" av sin älskade Chet Baker, som störtade ut från andra våningen på Hotel Prins Hendrik. Hotellet var förstås fullbokat den trettonde maj 2008 för att hedra och sörja tjugoårsminnet av den dag då Chet dunsade i betongen på den flygtur som blev hans sista tripp.

Ingens ord har kanske styrt min mentala karta bättre i Chicago än Nelson Algrens. I Wicker Park, Chicagos Brooklyn, satt denne svenskättling, försupen och luspank, och skrev sina lysande och numera kultförklarade romaner Mannen med den gyllene armen, A Walk on the Wild Side  och The Neon Wilderness.

Edith Piaf sjöng sin oslagbara ”Non, je ne regrette rien” (”Nej, jag ångrar ingenting”), vilket också blev som ett symboliskt uttalande av staden själv. När Marguerite Duras med sitt hårda liv, med sin smärta och kärlek fällde yttrandet ”Jag vet att jag är briljant, men jag har vant mig vid det nu”, fångade hon förstås Paris än mer i ett nötskal.  

Jag vet inte vid hur många köksbord och krogbord i Stockholm, New York, Paris, Berlin jag suttit med mina kvinnliga kamrater genom åren och diskuterat, ältat i och fascinerats av Dorothy Parker, Elizabeth Bishop, Patricia Highsmith, Billi Holiday, Peggy Lee  …men kanske främst Marguerite Duras. Och jag tror mig veta att just denna ’identitet’, ’gemenskap’ vi alla känner, famlar efter – som ofta går via alkoholen-litteraturen-filmen-droger-musik – är väl så stark som den etniska-rasrelaterade-religiösa-nationalistiska, som vi numera ständigt ska prackas på av allsköns politiker och i tongivande medier. 

Ibland har jag en dröm; att några konstruktiva människor med starkt kontaktnät (typ en Micael Bindefeld eller en Vicky von der Lanken), skulle kalla till presskonferens, där 100-200-300 av Sveriges mest kända människor sitter. Och på en minut var säger att ”Ja, jag har rökt marijuana, punkt slut”, ”Ja, jag dricker för mycket sprit, punkt slut”, ”Ja, jag har sniffat kokain, punkt slut”. Kanske kunde man också ha med en handfull som meddelade: ”Ja, min pappa var nazist, punkt slut”. För att en gång för alltid få slut på det ständiga hotet om avslöjanden, det så lismande moralistiska mediala drevet.

Så låt oss, som nyfikna resenärer, trogna läsare och lyssnare, åtminstone ha en egen tyst, vördsam stund – nu på söndag kanske – framför den så farliga bokhyllan, plus plocka ut rätt artist ur vår så förbjudna musiksamling, eller ladda ned en film. 

Själv bugar jag mig, så jag slår pannan blodig. För utan allas er starka insats, mitt i era privata helveten – när ni brann, brände ut er, eller fortfarande brinner – hade vårt klot kanske bara blivit ett mer gapande tomrum, en än mer tragisk ”lonely planet”.

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, kommer återkommande att skriva lättsinnigt om det lite djupare, försöka förklara det viktiga i ytliga fenomen. Hans böcker Urban Safari och Urban Safari 2 (båda Norstedts) handlar om tolv storstäder vardera.