Liten lektion i välfärdsföretagens finansiering

IT-entreprenören Dan Olofsson har gjort ett nummer av att såväl utredaren av vinster i välfärden, Ilmar Reepalu, som statsminister Stefan Lövén och civilminister Ardalan Shekarabi (S) inte tycks förstå konsekvenserna av att man inför en vinstbegränsning baserat på en maxavkastning på 7 procent plus statslåneräntan på det ”operativa” kapitalet för välfärdsföretagen.

Enligt Olofsson så förefaller dessa herrar blanda ihop avkastning och rörelsemarginal. Det kan mycket väl vara så att de gör det, men att medvetet och omedvetet dribbla med olika marginal- och avkastningsmått är knappast förbehållet de som vill begränsa vinsterna i välfärden. Det är lika vanligt på andra sidan.

Dan Olofssons debattartikel i Dagens Industri “Här är uträkningen som Reepalu borde ha gjort” och den analys som han har låtit beställa från revisionsbyrån PWC är ett exempel på detta. För det enda syftet med denna är att skjuta hela förslaget i sank.

På en punkt kan kritikerna ha rätt. Det hade sannolikt varit mycket bättre att införa ett mer lättbegripligt nyckeltal, som rörelsemarginal, om man vill begränsa vinstuttaget för de välfärdsföretag som har mycket litet kapitalbehov. Men att hävda att många välfärdsföretag skulle behöva gå i konkurs om vinsttaket införs är att grovt underskatta den flexibilitet och anpassningsförmåga som man normalt brukar tillskriva vinstdrivande företag.

Vi kan börja med definitionerna. Det operativa kapitalet är lika med bolagets totala bokförda tillgångar, minus finansiella tillgångar och minus rörelseskulder. PWC:s och Svenskt Näringslivs påstående att det utöver de bokförda tillgångarna också finns ett antal ”mjuka tillgångar” som inte tas med i balansräkningen, som exempelvis personal, egenutvecklade varumärken, strukturerade processer och kundrelationer ska tas för vad det är, luft. Om ett skolföretag skulle ta upp sin relation med en kommun som en tillgång, vore det nog närmast något för Institutet mot mutor att titta på.  

Avgörande för hur stort operativt kapital en verksamhet med relativt små behov av fysiska anläggningstillgångar, som exempelvis ett skolföretag eller ett som driver vårdcentraler, behöver ha blir avhängigt rörelseskuldernas storlek. Och dessa kopplar till hur betalningsströmmarna ser ut över tid.

För en del välfärdsföretag är rörelseskulderna så stora att det operativa kapitalet ofta blir negativt. Den löpande finansieringen står ”kunderna”, det vill säga kommuner och landsting, för genom de förskott som skolor får med sin skolpeng och vårdcentralerna för sina registrerade patienter. På kostnadssidan betalas hyror normalt i förskott och löner i efterskott. 

En effekt av detta är att ett vinstgivande välfärdsbolag inte behöver något kapital, förutom det lagstadgade aktiekapitalet på 50.000 kronor. 

Så ser också balansräkningarna ut från allt från små enskilda skolor, som Falu Frigymnasium, till jättar som Academedia och Internationella Engelska Skolan. De klarar sig på 50.000 kronor. Det externa kapital som tillförts Internationella Engelska Skolan och Academedia har till 100 procent gått till förvärv av andra skolföretag, eller som i Engelska Skolan till att köpa ut grundarna, makarna Bergström, som dock har kvar en 25-procentig ägarandel i bolaget.

Att bolag får stora förskottsbetalningar är inget ovanligt, men det är inte legio inom tjänstesektorn. Inom byggsektorn är detta mycket vanligt och ett bolag som ABB, som genomför stora projekt, brukar också få förskottsbetalningar för dessa.

Den stora fördelen med att få betalt i förväg är förstås att det sänker kapitalbehovet. Det gör att kravet på vinsterna som behövs för att förränta kapitalet blir lågt. Inom traditionell entreprenadverksamhet så är en rörelsemarginal på 3 procent ett tecken på en välskött och bra rörelse. Exempelvis redovisade NCC:s husbyggnadsrörelse en rörelsemarginal på 1,8 procent för årets första nio månader och kollegan Peab redovisade en marginal på 2,2 procent för de senaste rullande tolv månaderna. 

Detta kan jämföras med Academedias rörelsemarginal på 6,5 procent (8,2 procent för gymnasieverksamheten), Internationella Engelska Skolans 9,4 procent och Falu Frigymnasiums 13,0 procent för sina senast redovisade räkenskapsår. Det är naturligtvis svårt att jämföra risk, men att säga att den rörelsemässiga risken i skolsektorn skulle väsentligt överstiga byggbranschen känns magstarkt. Och då ska vi komma ihåg att den svenska byggbranschen brukar beskrivas som ett oligopol, dominerat av just NCC, Peab och Skanska.

Men med ett vinsttak kopplat till ett negativt operativt kapital så skulle inte företaget kunna redovisa några vinster alls, om detta är den bestående betalningsstrukturen.

Inget av detta är emellertid hugget i sten. Det är svårt att se att exempelvis kommuner inte skulle kunna gå med på att betala skolpengen i efterskott. Även fastighetsägare kan nog övertalas att få hyran i efterskott och få anställda har något emot att få ett förskott. Med dessa förändringar så skulle de stora rörelseskulderna förvandlas till stora rörelsemässiga fordringar, och bolagen skulle få ett ganska stort positivt operativt kapital, som skulle kräva extern finansiering. Detta är inget problem. Det finns bekant något som heter factoring. Fordringarna på kommuner och landsting måste betraktas som mycket säkra varför riskpåslaget för denna finansiering bör vara mycket begränsat. 

Sådana förändringar av kapitalstrukturen för ett normalt skolföretag skulle göra att vinsttaket möjliggör en rörelsemarginal på 2-4 procent. För en storkoncern som Academedia skulle förändringen momentant ge en möjlig rörelsemarginal på grovt räknat 3 procent. Förräntningen av det externa kapital, förutom det som kan finansieras med factoring, som behövs för att driva verksamheten, skulle också bli mycket god.

Men enklare och begripligare vore det förstås att sätta ett vinsttak på en rörelsemarginal på säg 4 procent för exempelvis skolor och vårdcentraler.