Las Vegas – Las Bob Dylan, Las President, Las Israel.

URBAN OBSERVATÖR   Det praktiska, och bitvis smått komiska, med allas vårt USA är ju att var stad har sin funktion, att vi sugs mot de kluster där vi tror oss höra som mest hemma. En typ av drömmar och fantasier dras från hela världen mot Los Angeles, där en stadsdel tidigt förvandlades till branschen – ”Hollywood”. Så har New York kopplat greppet med ”Broadway”, ”Madison Avenue” och ”Wall Street” – men där även populärkultur och subkulturer kan få en extra tyngd och kraft i en urban identitet som ”Downtown”.  

Den hårda industrin höll ut i det längsta i städer som Detroit och Philadelphia. Bildning har ett extra starkt kluster runt Boston och Berkeley och deras topprankade universitet. Den burleska kommersialismen har frodats som mest i Chicago, bitvis lyckats dölja den stadens kulturella avantgarde och avancerade forskning.

Medvetenhet och mod har gjort San Francisco till en mänsklighetens och kreativitetens tankesmedja … Men där numera ”Silicon Valley” och dess rövarbaroner, från början ack så gulliga, nu nästan hotar ”Washington” politiskt och ”Wall Street” penningmässigt.

Den politiska busen och idolen har alltid tydligt varit ”Washington”, inte staden som sådan, utan den politiska bransch den representerar. Här har därför även baksidor av Vita Huset-kongressen-Pentagon-lobbyister mer tydliggjorts av medierna. Jämför med till exempel Paris som är mer som ett slags Frankrikes ’allt-i-allo’, kan spela samtliga roller; New York, Washington, Boston, plus förstås Frankrikes ”Wall Street” och ”Hollywood”. Där det därför är lättare för ett politiskt ”mörkrets hjärta” att slinka undan, gömma sig i ett kulturellt glitter i ”ljusets stad”.

Vi själva har ju skapat vår Pippi Långstrump-variant. Genom att Stockholm har outsourcat mycket politisk konsensus & kohandel till lastbilsflak, ekor och tält i Almedalen – i ett sus och dus av fikabröd, rosévin och disco, så får ryggdunkandet och nätverkandet mellan lobbyister, pr-byråer, statssekreterare och ledarskribenter ett mer svenskt oskyldigt skimmer, med sin fredliga uppsyn, feministiska framtoning  och demokratiska anda, nästan som ett solidariskt SIDA-projekt.

USA har förstås sina mer intrigigt praktiska svarta ’stadsfår’; som Miami, New Orleans och Las Vegas, alla med sin egen så kallade ’underbelly’, ömma punkt. Där träskmarker, tropikfläktar och ökensand länge utgjort inramningen till all sköns skumraskaffärer – som skulle bli för plumpt i protokollet om det inträffade i dagsljuset i självaste Washington, Hollywood eller på Wall Street. Ibland outsourcas det allra känsligaste på än mer behörigt avstånd; typ Bahamas, Cayman Islands, Panama.

När Sara Danius kl 13 torsdag den 13 oktober kliver ut genom den berömda dörren på ärevördiga Svenska Akademien och briserar den lite förtjust borgerliga bomben att årets Nobelpris i litteratur tilldelats Bob Dylan – och chockvågen och fnisset lagt sig – så ser nog de flesta en tanigt ung intellektuell folksångare framför sig, sittandes på en trappa i ett gulligt lätt beatnikslitet Greenwich Village.

I verkligheten har förstås det 75-årige litterära och musikaliska geniet sitt gig på det ultrahippa The Cosmopolitan i Las Vegas. Och detta är inte vilket ställe som helst. För år 2010, mitt i värsta ekonomisk krisen, slogs mot alla odds portarna upp till en ny epok i Las Vegas historia, CityCenter. För Las Vegas försöker inte banta bort svälten à la något hårt drabbat europeiskt land, dra i bromsen som vi i den gamla världen, på order av IMF och EU. Här är det istället full fart framåt som gäller. ’Sin City’ saknar skam och är världsledande i ”funny money” – samt vet hur man kommer åt OPM, ”other people’s money” – investerar förstås mer sanslöst än någonsin. En stor del av pengarna kommer från den då välfyllda kassakistan i den andra fantasistaden – Dubai – som erfaret girigt ville sätta ner en bestämd fot även i denna ökenoas – för att sen få sina ’snabba cash’ på sitt hokus-pokus.

Det var de åren vi dagligen läste om Greklands skuldberg, inte minst gentemot Tyskland. Men på tysk hemmaplan var det ganska tyst om att Deutsche Bank drastiskt tog beslutet att pumpa in fyra miljarder dollar extra i just The Cosmopolitan, för att inte stå med brallorna helt nere när kasinots och hotellets byggherre kastade in handduken. Det finns givetvis ett visst komiskt drag över tyska bankdirektörer som tvingas delta i beslut som rör inneklubbar som Marquee, trendkrogar som Blue Ribbon och roulettehjul som snurrar. Just Marquee, vägg-i-vägg med The Cosmopolitans teater där Bob Dylan uppträder, är för övrigt USA mest framgångsrika nattklubb någonsin och omsätter svindlande summor på sina hedonistiska partyn, som lever upp till alla drömmar, passerar alla gränser inom ’Sex and the City’.

Den som vill få sig ett gott skratt kan på Youtube kolla The Cosmopolitans ekivoka reklamlansering med en byxlös piccolo och en elegant dominatrix. Målgruppen för hotellet påstås vara de som vill ha ”just the right amount of wrong” – det är lätt att undra om reklambyrån rökt på. Men kampanjen blev tjusigt prisbelönt, ansågs epokgörande och satte snabbt ”Bob Dylan hotellet” på kartan hos de inom den så kallade ”nyfikna klassen” – de som dittills inte satt sin fot i Las Vegas. Andra bombastiska investerare i Las Vegas vid sidan av Deutsche Bank är vid denna tidpunkt Credit Suisse och Goldman Sachs.

Las Vegas drömmer sig ofta tillbaka till den gamla goda gangsterepoken, då allt verkade mer elegant och kittlande. Tideräkningen börjar 1946 med Benjamin ”Bugsy” Siegel och hans Flamingo Hotel. ”The boss of the boss” var Meyer Lansky, ledaren för det beryktade judiska ”syndikatet” som räknade alla pengarna i Atlantic City, Havanna, Miami och Las Vegas.

Till slut lyckades FBI köra bort den tidens fula fiskar, in släpptes istället de stora börsbolagen och bankerna. Då fällde Lansky det på den tiden löjeväckande yttrandet: ”Nu blir det riktiga gangsters som tar över.” Idag när alla vet att Wall Street är ett ”Las Vegas in the sky”, ett slags bingohall för de privilegierade och högutbildade – där de kan spela bort näringslivet och pensionsfonderna – känns yttrandet mer insiktsfullt än bittert. Lanskys skicklige försvarsadvokat, Oscar Goodman, har på senare år varit Las Vegas borgmästare i tre perioder, och 2011 lämnat över till sin kära hustru Carolyn – same same but different.

Men alla hjärnceller hann gå igång på den plötsliga geniaxeln Stockholm-LasVegas, Svenska Akademien/The Cosmopolitan Hotel. Tankarna gick till The Rat Pack, som under sina sista år ansågs dra de rätta sentimentala spenderarna till hotellen och rouletteborden, de som gärna tar sig ett extra glas. Alla som envist nynnar på That’s life, I did it my way, Strangers in the night… Det man lätt glömmer idag är att deras underhållningsform till en början snarare var sin tids avantgarde, direkt efter den iskallt hårda McCarthyism som dominerat amerikanskt nöjesliv – och att det gangsterstyrda Las Vegas då bitvis var en spjutspets i tolerans.

Många menar att staden nästan äter upp kändisar och för att sedan spotta ut dem. Andra menar att det är Las Vegas som förvaltar de kändas kapital. Så där som Frank Sinatra, Dean Martin och Elvis Presley blev gifta med Las Vegas – ville man se dem på riktigt, så fick man helt enkelt åka dit. En del glömmer att Elvis aldrig turnerade, att han bara var i Europa under militärtjänsten, bara en enda gång i New York. Ville man se honom livs levande var det Las Vegas som gällde. Och ingen var väl mer Las Vegas än Liberace. Och nu är det Bob Dylans tur!

Men i Las Vegas är kritiken som mest skoningslös från hotellmogulerna. Ryktet gick till exempel länge om Barbra Streisand, att hon visserligen drog fulla hus i månader, men med precis fel personer. Hennes fans spelade inte, använde inte kontokorten tillräckligt utan gick tillbaka till rummet, beställde en macka och kollade tv. Rakt motsatt läge är det med stora boxningsmatcher. En fight mellan till exempel Manny Pacquiao och Juan Manuel Márquez påstås stimulera ekonomin en weekend med hundratals miljoner. Proffsboxningsfanatiker flyger in inte bara från USA – utan från Mexico City, Hongkong, London. Och det är människor som vill betala, en plats kostar ofta cirka tusen dollar på MGM Grands arena. Men det stora är att de satsar pengar, de går på krogen, äter och dricker, partajar, spenderar, hela staden går upp i varv. Än idag håller många Mike Tysons betydelse för Las Vegas som större än Elvis Presleys.

Men under någon vecka hann en halv värld meningslöst älta, bli förbannade, jubla runt årets val av Bob Dylan. Själv instämmer jag i viss kritik runt Svenska Akademiens absurda uppgift, och delar främst den brittiske, i Italien bosatte, författaren Tim Parks grubblerier. Kan Stockholm ha den överblick av det litterära utbudet det utger sig för att ha? Ska vi tro att de lyssnat igenom brasiliansk och afrikansk folkmusik? Och precis när man vant sig i storheten i Bob Dylans tystnad i Las Vegas, så bröt han den.

Men Bob Dylans stillsamhet och tystnad på det spektakulära The Cosmopolitan Hotel dränktes snabbt i ett annat kraftfullt mediebröl. För den stora slutdebatten i det amerikanska presidentvalet nu i år 2016, med en hel värld som lyssnare och åskådare, gick förstås också av stapeln här med 5 000 influgna journalister. Och där debattnivån från början var på samma nivå som vrålen och våldet i mexikansk fribrottning, lucha libre.  Det onda och det goda övertydligt vulgariserat. Nu var Las Vegas plötsligt även Las Politik, Las Media, Las President.

Partikonvent, valdebatter, undersökande politisk journalistik…det är mycket som förpliktigar i amerikansk politisk rapportering. Personlig favorit är när magasinet Esquire skickade Jean Genet och William Burroughs som sina ’frilansare’ för att täcka det demokratiska partikonventet i Chicago, året var förstås 1968. Den modigt erfarne redaktören hade av säkerhetsskäl skicklig back up, om något skulle gå överstyr rent drogmässigt för de omsusade skrivande herrarna. Samtidigt borrade sig Norman Mailer in i republikanernas partikonvent i Miami, plus demokraternas i Chicago. Hans Miami och Chicagos belägring (”Miami and the Siege of Chicago”) är fortfarande kanske den mest legendarisk politiska journalistiken, plus några av de mest kraftfulla observationerna av dessa städer.

Miamis värme, hetta, intriger, droger, pengar, kubaner – eller bara känslan av att något var på gång, att något nytt viktigt låg i luften just här, lockade många av de stora pennorna. Vassa Joan Didion följer de kubanska politiska tentaklerna i sin Miami. Var det verkligen så att staden svävade fritt och oskyldigt där nere nära övärlden? Hade inte Miami rent av en stenhård men osynlig koppling till några andra städer: Washington? Havanna? Dök inte namnet Miami – gärna via en kubansk klick – ständigt upp i ljusskygga politiska sammanhang: mordet på president Kennedy, Watergate, Gary Harts fall, Reagans Irangate? Och nu på senare år var det förstås aktuellt i samband med George W. Bush’ berömda valseger, med hjälp av ett påstått elegant litet valfusk just i Florida.

Så här är det många som menar att Las Vegas nu på ett dramatiskt sätt är på väg att eskalera sin närvaro i amerikansk politik – Las lobbyist, Las Israel, Las Palestina, Las Iran… En av de stora casinokungarna är mångmiljardären Sheldon G. Adelson, mannen bakom företaget Las Vegas Sands. Hörnstenarna i koncernen är megahotellen The Venetian med sina kanaler och gondoljärer samt Paris Las Vegas där man gör entré genom Triumfbågen och tar hissen upp i Eiffeltornet. Självfallet invigdes hotellen av ikonerna Sophia Loren respektive Catherine Deneuve.

Det som fick Washington, USA och vaksamma i övriga världen att sätta i halsen – där ingår inte alltid svenska medier – var när Adelson i början av den förra presidentvalskampanjen satsade stora summor på sin mest högerpopulistiske kamrat, republikanen Newt Gingrich. Snabbt befann sig Gingrich i Israel och inför världspressen påstod han att ”palestinier var ett påhittat folkslag”, och därför inte har en historisk rätt till en egen stat. Med en egen dagstidning i Israel och en personlig förmögenhet på 25 miljarder dollar är Adelson också en fanatisk stöttepelare till Benjamin Netanyahus extrema högerpopulism. När Gingrich snabbt slogs ut bjöds förstås istället Mitt Romney in till kassakistan i Las Vegas. Till saken hör att Mitt Romney och Benjamin Netanyahu är gamla praktikantkamrater från Boston Consulting Group i USA…

Själv fick jag upp ögonen för Sheldon när mina judiska kamrater i New York och Los Angeles sade till mig; ”Glöm aldrig att varje månad googla på hans namn plus New York Times, The Guardian och israeliska Haaretz, han är världens ännu kanske mest ’dolda’ och farligaste politiska makthavare.” Vid mitt bokskrivande tog mig till Barcelona och Madrid, så dök han förstås upp på nytt. När Spanien var som mest nere ekonomiskt försökte han spela ut Barcelona och Madrid mot varandra. In i det längsta pågick förhandlingar med Madrid stad och borgmästare om ett gigantiskt ’EuroVegas’, tänkt motsvarighet till ’EuroDisney’ utanför Paris. Sheldon Adelson och hans imperium Las Vegas Sands hade fått grönt ljus av ett skuldsatt Spanien att plöja ner 18 miljarder euro utanför Madrid. Dit skulle speldjävulen från hela Europa lockas med dussinet stora hotell, jättekasinon och 18 000 enarmade banditer. Hans företag poppade då även upp i amerikanska medier i samband med omstridda affärer i Macao – en stad som för övrigt omsätter fem gånger så mycket som Las Vegas på spel och dobbel. Man kan bli mörkrädd för mindre… och vad pengarna politiskt kan användas till.

Men bomben nu i oktober var förstås hur Las Vegas plötsligt gjorde entré fredagen den 21 oktober som cover story på Svenska Dagbladet Näringsliv; ”USA-lobby kräver svensk Iran-bojkott.” Över ett uppslag beskriver Erik Bergin hur den hemlighetsfulla och inflytelserika amerikanska lobbygruppen UANI (United Against Nuclear Iran) hårt bearbetar svenskt näringsliv; i artikeln främst Volvo, SEB, Swedbank, Sandvik. Att den rörelse som i princip försökt avsätta president Obama, nu ska försöka få svenskt näringsliv att inte tänka som ”Sverige”, ”EU”, ”USA”, ”FN” med flera – utan som ockupationsmakten Israel och deras ortodoxa bosättare.

Nyligen hade filmen ”Rabin – den sista dagen” premiär i Stockholm, där avslöjas Benjamin Netanyahu naket, som den cyniskt iskalla och hatets person han är. Hur han successivt under tio år vid makten med sin högerpopulism krossat Israels ursprungliga drömmar är även som alltid Anita Goldman bäst på att beskriva. Med sin skickliga och frivilliga stenrika ’propagandaminister’ Sheldon Adelson i Las Vegas är Netanyahu på väg att lyckas. Och USA dansar än så länge som en toffelhjälte. Netanyahu förnedrar öppet Obama, tränger sig in i Kongressen och får amerikanska politiker att hoppa upp och ner som nordkoreanska nickedockor. När starkt motstånd mobiliseras, som nyligen av amerikanska akademiska och fackliga kretsar via BDS (Boycott Divestment and Sanctions), så samlade Adelson sina ’stormtrupper’ i tusental till Las Vegas till för snabb och grym motattack. Sheldon Adelson gillar inte att bli motsagd och pumpar därför in 300-400 miljoner om året i Israels största dagstidning, den högerextrema Yisrael Hayom. För att ha läget under kontroll och kunna styra den så kallade ’fria pressen’ så köpte han nyligen Las Vegas Review-Journal, den ledande lokala dagstidningen, lagom inför det republikanska partikonventet, men inte minst inför vissa rättegångar i Nevada.

Så varför skulle då inte rent praktiskt all synd och skam och det värsta tingeltanglet – även det politiska – buntas ihop i Las Vegas? Som en av de stora kasinokungarna och domptörerna i Las Vegas, Steve Wynn, stolt har sagt om staden och sina hotell; ”om Gud hade haft pengar skulle han också ha gjort så här”.

Hunter S. Thompson tyckte sig ha nått fram till själva kärnan i den amerikanska drömmen när han i sin roman Fear and loathing in Las Vegas satt på den snurrande Horse-Around Bar inne på Hotel Circus Circus. Andra har sett likheter med Jean-Luc Godards smått absurda Film socialisme. Att staden är som ett sjunkande skepp, ett gigantiskt kryssningsfartyg fyllt av överkonsumtion. Och där alla världens ledande sångare, dj:s, komiker, koreografer, arkitekter, balettflickor och kockar in i det längsta försöker övertyga oss alla om att ”livet är stenkul”, trots allt.

Obotligt har jag snart vägarna förbi igen. Det första jag gör, oberoende av vilket hotell jag väljer, är att bege mig till mitt älskade Mon Ami Gabi. Det är den lilla franska bistron på Paris Las Vegas. Att den är ägd av världens största restaurangkoncern, ’Lettuce Entertain You’ från Chicago, och är ett av deras minst trettio framgångsrika krogkoncept, gör ju allt så mycket skojigare. Där njuter jag alltid av deras utsökta ’burger au poivre’, småler beundrande åt den sanslöst dansande och sjungande fontänen i den stora sjön framför Bellagio rakt över gatan, leker back in town.

För vad är mer Las Vegas än när de perfekt koreograferade vattenstrålarna som skjuter högt upp i skyn elegant börjar röra sig till Luciano Pavarotti, Michael Jackson, Beatles ”Lucy in the Sky” eller Glenn Millers ”In the mood”? Mest fantastiskt och overkligt är förstås när vattnet spelar, dansar och sjunger ”Viva Las Vegas” och ”Halleluja”?

Egentligen har jag nog bara några barnsliga ord på vägen till såväl nybörjare som stammisar som dras mot detta lockande pockande kommersiella dårhus: ”Sudda sudda sudda sudda bort din sura min … Munnen den ska skratta å va’ gla’ …”

________________________________________________________________________________________

Det är höstlov & läslov. Glöm inte Argentinas stora pennas Jorge Luis Borges värmande ord; att läsande är en större konst än skrivande. Själv hoppas jag precis som han, att när man så småningom äntligen hamnar i paradiset, så visar det sig att det är ett bibliotek.

Bobo Karlsson är krönikör på Realtid Helg. Hans senaste böcker – Urban Safari och Urban Safari 2 (Norstedts, pocket 2011 och 2014) – innehåller 24 storstadsporträtt. Kapitlen om Las Vegas (”Till sista andetaget”) och Miami (”Och solen har sin gång”) har även de politiska intrigerna.