Lång väg kvar för Nordea

Nordeas bokslut för 2018 imponerade uppenbarligen inte på bolagets storägare. Den nya och mest högljudda storägaren Cevian och Christer Gardell var inte nådiga i sin kritik.  De betraktade fjärde kvartalets resultat och avkastning som ”ren kapitalsförstörelse”.   

Nu var det några engångsposter som tyngde under fjolårets slutrond och drog ner avkastningen till magra 6 procent för fjärde kvartalet. För helåret landade man på 9,7 procent. Det var ett par decimaler bättre än 2017, men ändå långt efter de andra tre svenska storbankerna.

I dagens låga räntemiljö kan man naturligtvis ha synpunkter på vilken nivå på avkastning på eget kapital som innebär kapitalförstörelse. Någon professor i nationalekonomi skulle säkert kunna hävda att 6 procent är helt rimligt för en sådan jätte till institution som Nordea, vars balansräkning med råge överstiger förädlingsvärdet, BNP, i de länder man är verksam i. Allt för hög lönsamhet relativt ekonomin och tillväxten i de länder de är verksamma i är då inte något annat än ”rent extracion”. Eller vad säger Nordeas chefekonom Annika Winsth?

Men så tänker inte Christer Gardell och så tänker sannolikt inte heller Herr Wahlroos, trots sin ekonomie doktorstitel. Och vill man spå i sumpen i den odiskade kaffekopp som Wahlroos lämnar efter sig i Nordeas styrelserum så bildar den mönstret av en fot i rörelse.  

För med deras synsätt så är Nordea en uppenbar underpresterare. Och vd:n Casper von Koskull har under sina tre år på vd-posten inte kunnat vända detta. Ovanpå detta så är affärsområdet ”wholesale banking”, där von Koskull basade i fem år innan han leviterade till vd-stolen det avkastningsmässigt sämsta området, tillsammans med Private Banking Finland. Detta trots att de beskriver sig som ”den ledande nordiska investmentbanken med nordiska topplaceringar för såväl fusioner och förvärv, aktiekapitalaffärer, företagsobligationer och syndikerade lån”.

Trots denna ”ledande” nordiska position så är exempelvis SEB klart lönsammare i detta segment än Nordea. Och ska man vara ärlig så finns det inget enskilt affärsområde i Nordea där de lönsamhetsmässigt slår sina största konkurrenter på fingrarna. 

Det gäller även ”asset management”, som är Nordeas stjärna. Och inom detta område är det svårt att tro att inte marginalerna kommer att vara under stenhård press framöver. Se bara på trenden under de senaste åren. Lågräntemiljön, som alla tillgångsslag nu har anpassat sig till, kommer att göra att fokus åter hamnar på avgifter och faktisk prestation. Och där har de som indexfonden Vanguards grundare John Boyle uttryckte det ”matematiken emot sig”. 

Och Nordeas delaktighet i olika härvor, från Panama till Ryssland, gör att intrycket är att de liksom en rad andra storbanker, som exempelvis, Danske Bank och Deutsche Bank, ibland genar hårt i kurvorna för att försöka nå denna värdeskapande avkastning. Att det var Nordeas huvudägare Sampo, som under Wahlroos ledning, byggde upp och sålde den estniska filial, som utvecklades till världens största penningtvätteri, försvagar inte den bilden.

Storleks- och stordriftsfördelarna i skapelsen av Nordea har så här långt helt enkelt lyst med sin frånvaro. Att tro att de kommer med den nya koncerngemensamma ”it-platformen” till 2021, efter 25 års jobb med att försöka få ut dessa, är nog lite naivt. 

Men Sisyfos sägs varje dag ha gått till arbetet glad i hågen för att äntligen kunna få upp den där stenen över kanten. Vi får se vem som tar på sig den rollen i Nordea.