Kreativ förstörelse – en förutsättning för ekonomisk återhämtning

Creative destruction, kreativ förstörelse, är en av de mest potenta krafterna i marknadsekonomin. Sett över långa tidsserier svarar kreativ förstörelse för över hälften av produktivitetstillväxten i ekonomin. 

Därför är det viktigt att denna grundläggande process inte bryts eftersom det skadar den potentiella tillväxten i ekonomin även om det smärtar djupt när den kreativa förstörelsekraften skapar arbetslöshet och utslagning av företag som tidigare var både lönsamma och relevanta. 

Termen ’creative destruction’ härstammar från Karl Marx och vidareutvecklades av den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter (född 1883 och död 1950) som beskriver förloppet som en ständigt pågående revolutionär rörelse inom de befintliga ekonomiska strukturerna som förstör den bestående strukturen genom att skapa nya strukturer. Inom den marxistiska teoribildningen används begreppet mer som skildring av kapitalackumulationsprocessen och dess motsats inom det kapitalistiska systemet. 

Den revolutionära rörelsen drivs av den klassiska konjunkturcykelns svängningar och innovationsutvecklingen enligt Schumpeters teorier. 

Detta historiska konjunkturförlopp med betydande svängningar har till stor del försvunnit in i historieböckerna, förutom vid djupa och allvarliga finanskriser skapade av enskilda människors groteska girighet, och ersatts av en svag och stabil tillväxt. Det är ibland svårt att veta vad som är hönan och ägget, men finanskrisen 2008 har skapat en centralbankspolitik som förhindrar den positiva kreativa förstörelseprocessen genom att dämpa de makroekonomiska fluktuationerna och hålla de delar av industrin och näringslivet under armarna via extremt billig finansiering. Det är så man skapar zombieföretag och förhindrar utvecklings- och förändringsprocesserna enligt Schumpeters teorier. 

Coronakrisen som plågar efterfrågan i den globala ekonomin skulle kunna vara en startpunkt för en ny kreativ förstörelseprocess. Så lär det inte bli. De stora centralbankernas extrema penningpolitiska åtgärder i kombination med statliga stödprogram riktade mot företagssektorn sätter delvis stopp för dessa krafter. Å andra sidan kan centralbankerna och politiken inte rädda allt och alla undan effekterna, och naturligtvis är företagsräddningsåtgärderna till en del rättfärdiga eftersom pandemin är en av naturens nycker som ingen – eller möjligen kineserna – kan klandras för. 

Det finns därför skäl till att tro att pandemin får en positiv effekt på framför allt produktivitetstillväxten post-corona. Det är också sannolikt att innovationskraften hos de livskraftigaste företagen kommer spela en ännu viktigare roll i kampen om framtida marknadsandelar, till exempel via ökade investeringar i digitalisering för att möta viljan till ökad fysisk distansering som förmodligen kommer leva vidare lång tid i samhället.   

Det kommer leda till stora och betydande effekter på arbetsmarknaderna. Det finns forskning som visar att flödena på arbetsmarknaden tidigare under 1900-talet var betydligt mer fluktuerande än idag; ett belägg för att den kreativa förstörelseprocessen minskat i betydelse. En studie för andra halvan av 1900-talet visar att 10 procent av alla jobb försvann varje år. Om den kreativa förstörelseprocessen fungerar skapas lika många eller fler nya arbetstillfällen. Under 2000-talet har omsättningshastigheten varit lägre; omvandlingsprocessen har förhindrats. Kanske coronakrisen kommer driva upp omvandlingstrycket, men det kommer sannolikt betyda att många, förhoppningsvis tillfälligt, hamnar utanför arbetsmarknaden i väntan på de nya arbetstillfällen som förstörelseprocessen skapar. Det kommer i så fall dämpa den globala konsumtionslusten i närtid. Å andra sidan lär produktiviteten i näringslivet ta fart längre fram.