Krångla inte till 3:12-reglerna – de är avgörande för oss småföretagare

Efter att ha läst krönikorna av Per Lindvall ”De som dansar 3:12 reglerna tar ingen risk” och Claes Folkmars artikel ”3:12 regeln har skapat den nya högadeln” så vill jag från ett småföretagarperspektiv ge min syn på debatten om 3:12 reglerna. Jag hävdar att krönikörerna ovan felaktigt återger en verklighet som passar in på en mycket lite del av Sveriges företagare.

I vårt land finns idag cirka 590 000 aktiebolag enligt Bolagsverket. Detta är en utomordentlig hög siffra, jämfört med omvärlden och med tanke på att Sverige bara har runt 10 miljoner innevånare. Företagandet blomstrar och i takt med att verksamheter växer vill företagare troligtvis anställa personal för att möta efterfrågan på bolagens tjänster eller produkter. Man tar således en medveten risk i förhoppning om att tillväxten ska fortsätta växa.

Att vara entreprenör handlar ofta om att ha ett genuint intresse för det man gör och en önskan att driva och utveckla en verksamhet. Att vara företagare handlar om att ha drivkraften att omsätta sina idéer och drömmar till handling. För att bli en framgångsrik företagare krävs att man brinner för sin idé, arbetar hårt och – framför allt – gillar att göra affärer och ta risk. Myten om att man snabbt tjänar mycket pengar är felaktig.

Undersökningar visar att det i själva verket kan ta flera år för företagare innan de kan ta ut en skälig lön. Förändringen från att vara anställd till att driva eget företag innebär därför en stor omvälvning. 

De så kallade 3:12-reglerna kom till på 90-talet som ett medel för att stoppa alltför fördelaktigr vinstuttag från den explosion av fåmansföretag som skett under 80-talet. Den socialdemokratiska regeringen önskade ett system som gynnade entreprenörskap, tillväxt, risktagande men framförallt anställning. De fåmansföretagare som inte hade anställda, och därmed inget löneunderlag, fick ta ut lågbeskattad utdelning enligt schablonregeln (idag cirka 170 000kr/per år) resten beskattades som vanlig inkomst. De företagare som har anställda får använda ett så kallat lönebaserat utrymme” där företagets löneutrymme utgör grund till gränsbeloppet. Det innebär att ju fler anställda, desto mer lågbeskattad vinstuttag godtogs. 

Detta är något som har varit uppskattat av både politiker och företagare. Politikerna känner sig trygga med ett system där anställning uppmuntras då sysselsättning är en av de absolut viktigaste punkterna på de flesta partiers agenda.

Även småföretagare har uppskattat reformen för dess relativa enkelhet samt att denna premierar det risktagande det är att starta företag – och därmed avsäga sig en fast inkomst som löntagare – samt ökar incitamenten att anställda.

Om vi som exempel begrundar vår verksamhet med 25 anställda och en omsättning på cirka 70 miljoner. När vi under året fakturerar 70 miljoner så betalar vi ungefär 17,5 miljoner i moms. Till våra anställda betalar vi årligen ut cirka 16 miljoner i lön, vilket innebär att vi också betalar in 5 miljoner i sociala avgifter. I det fall vi har ett positivt resultat i slutet av året så betalar vi bolagsskatt. Det innebär att vår verksamhet har bidragit med 24,5 miljoner detta år till skattesystemet. Ju fler anställda vi sysselsätter, desto mer ökar vårt löneunderlag men också våra inbetalningar till socialförsäkringssystemet.

Jag är enig med Realtids krönikörer Per Lindvall och Claes Folkmar att slipade skattejurister hos advokatbyråerna och de så kallade ”big four” utnyttjar systemet på ett felaktigt sätt. Dock så är dessa bolag endast en obetydlig procent av företagandet i Sverige. Att ändra ett väl fungerande 3:12-system till något som både blir krångligare och missgynnar småföretagande bara för att komma åt dessa få, tror jag är djupt olyckligt. 

Mats Holmberg, partner Bordtalk Finance