KI borde plocka av silkesvantarna och gå på kurs

Konjunkturinstitutet bedömer i sin senaste rapport att inflationen kommer att bli påtagligt lägre än Riksbankens mål på två procent de kommande åren. Myndigheten skriver att ”trots detta väntas Riksbanken fatta beslut om att höja reporäntan vid mötet i december”. Det borde stå: “ Riksbanken har tappat greppet och är på väg att cykla ut i terrängen.”

För man kan tycka att det faktum att Riksbanken i och med Konjunkturinstitutets prognos fortsätter att missa målet de kommande åren – i kombination med dess totala oförmåga att uthålligt nå målet under det senaste decenniet – borde analyseras mer i den 84 sidiga rapport som KI publicerade på onsdagen. Ingen sådan analys syns till, vilket är besvärande då risken för starkare deflationsimpulser är det allvarligaste som kan komma att hända den svenska ekonomin framöver. 

En slutsats torde med all säkerhet vara att vårt finanspolitiska ramverk, med överskottsmålet för den samlade offentliga sektorn, balanskrav för kommuner och landsting och ”skuldankaret” för bruttoskulden, INTE har tjänat oss väl. Det har istället varit en mycket starkt bidragande till att inflationsutvecklingen har varit vad den varit och det kan förväntas bromsa och försämra den ekonomiska utvecklingen även framdeles. 

Konjunkturinstitutet skriver istället att det ”i händelse av en lågkonjunktur finns ett visst utrymme att föra en expansiv finanspolitik men det förutsätter en åtstramande finanspolitik längre fram”. Något ekonomiskt bärbart svar på frågan om varför det förutsätter en åtstramning längre fram får man däremot inte. Annat än att vårt finansiella ramverk kräver det. Tittar man utanför Sveriges gränser, men undviker Tyskland, så råder det bland ledande nationalekonomer närmast konsensus att om att en växande statsskuld inte är något som helst problem så länge den nominella tillväxten är högre.

På en direkt fråga till KI om varför de inte analyserar effekterna av det finansiella ramverket ger analyschefen svaret att det inte är deras uppgift utan snarast något för Finanspolitiska Rådet. Men de som läst Finanspolitiska Rådets rapporter vet att de bara handlar om hur väl politiken förhåller sig till detta ramverk, någon kritisk granskning har de så här långt inte lyckats få till. 

För det är snarare så att en större statsskuld är bra för ekonomin och verkar stabiliserande. Argumentet för det är för det första att kredit- penningväsendet i ett land och ett valutaområde kräver att någon part skuldsätter sig för att det ska fungera (alla våra betalningsmedel är skuldsedlar). Det är då bra om den skuldsatta enheten har så hög kreditvärdighet och finansiell flexibilitet som möjligt. Och vad gäller skulder i kronor finns ingen part som har högre kreditvärdighet än staten som genom Riksbanken alltid kan reglera sina skulder, genom att ge ut nya skuldebrev. 

För det andra är en högre statsskuld en av få vägar som finns för att lösa problemet med den höga bruttoskuldsättningen i den privata sektorn, utan att gå vägen över en förödande debt-deflation reduktion av skuldberget. Men om detta hittar man inget i Konjunkturinstitutets analys. 

I stället ägnas rapporten åt en del verbal gymnastik som de benämner fördjupningar. En sådan handlar om varför realräntorna är så låga. Det är något slags torrsim med stora svepande rörelser men lågt förklaringsvärde. Insikten om att en av de absolut viktigaste krafterna bakom detta är att den finansiella balansräkningen har vuxit mycket snabbare än den reala tillväxten under de senaste 30 åren med matematisk nödvändighet sänker avkastningen har inte trängt in.  

Läs gärna ”De låga räntorna är ett symptom – inte en orsak till problemen”.

Lite mer bekymrad blir man när man kommer till resonemangen om den ekonomiska ojämlikhetens effekt på realräntorna. Det är naturligtvis ett intressant fenomen som är värt en djupare analys. Det är högst sannolikt så att den höga sparkvoten hos de övre inkomstklasserna i dagens läge är hämmande för ekonomin, som bara pressar upp den finansiella balansräkningen och inte driver någon reell aktivitet. En kontroversiell slutsats av detta är att den slopade värnskatten, inte alls är självfinansierande – som uttalas som en självklarhet på många håll – utan skadligt eftersom det innebär att pengar som annars skulle ha cirkulerat genom statlig konsumtion eller transfereringar nu bara hamnar i den finansiella tomtesäcken. Men inget om detta i KI:s rapport.

Riktigt mörkrädd blir man när man läser KI:s resonemang om konsekvenserna av att höginkomsttagare har en högre sparbenägenhet än låginkomsttagare vilket leder till ett ökat sparande. Ordagrant står det: ”Detta leder i sin tur till ett stigande utbud av krediter som sätter press nedåt på räntorna”. Detta utlåtande vittnar om att KI inte vet hur vårt finansiella system fungerar. Att de delar denna okunskap med andra institutioner som Finansinspektionen och Riksbanken är förstås inte mindre skrämmande.  I den verkliga värld som vi lever i och med det betalningssystem vi har så förutsätter varje sparad krona en lånad krona och bankerna skapar den inlåning som vi har som betalningsmedel genom att ge ut nya krediter. Utan krediter ingen inlåning. Men det faktum att höginkomsttagare inte använder sina ackumulerade fordringar till konsumtion eller reala investeringar, som ger någon annan part i ekonomin en inkomst, pressar priset på pengar och aktiviteten i ekonomin, det vill eller kan man från KI:ss sida inte se.

Tack för ordet.