”Kattfan ska ut!”

För några veckor sedan tar vi vår kära hund Fia till veterinären. Det är dags. Efter tretton hundår, varav nio i vår ägo, ger hennes förr så sprittande hundkropp upp för ledbesvär, njursvikt och allmän ålderdom. 

Fia har vid det laget tappat päls så till den grad (en följd av den Cushing hon medicineras för) att hon är mer en belgisk nakenhund än en dito vallhund. Hon somnar in omgiven av familjen. Det är Fia som flera år tidigare får mig att gå från hundvägrare till hundälskare. Fast jag har förstås inte alltid varit hundmotståndare; när jag är liten är min allt överskuggande önskan en hund.

Men mellan mig och min våta hunddröm på den tiden står min farsa. Hundrädd från en incident i barndomen och kraftigt allergisk ser han till att min heta hundönskan förblir en dröm. 

Katter är inte lika allerogena, åtminstone inte lika skrämmande, så jag och min syrra satsar på det istället. Och rätt tillfälle kommer när mina föräldrar är på alpsemester. En kompis katt har just fått ungar. Syrran och jag är väl förberedda när mina föräldrar ramlar in i radhuset på Lidingö klockan tre på morgonen efter en lång resa med många förseningar. Våra våningssängar är placerade bredvid varandra med ”sötchocken” mellan oss.

Nu hör vi kylen öppnas nere i köket. Farsan är hungrig. En kort stunds tystnad följs av en kraftig svordom.

”Han har upptäckt kattmaten”, viskar jag till syrran.

Vi kryper djupare ned under våra täcken och sätter vår tilltro till lille kissens gullighetsfaktor, inkluderat den stora rosett vi knutit kring dess hals. Kattungen är så liten att den ryms i min tolvåriga hand och även farsan borde väl smälta inför åsynen av något så ynkligt. 

Katt150.jpg

Farsan stormar upp för trapporna, morsan i lugnande släptåg. Dörren till sovrummet rycks upp och lampan tänds. Han glor på den pipande saken i sängen. 

”Kattfan ska ut!! Nu!”

Han slår igen dörren. Vi ber morsan om respit: ”Bara en dag till …” bönar vi. Vi får ett vagt; ”vi får se” till svar.

Men katten blir kvar. En dag, två dagar … ett helt kattliv faktiskt. Jag och syrran flyttar ut, katten dör som katter gör och till vår förvåning skaffar våra föräldrar sig en ny katt.

”Hur var det med det där om att kattfan skulle ut?” frågar jag farsan. ”Var det inte du som hatade katter?” Men det har han inget minne av. Han har väl alltid gillat katter. Det är hundar som är problemet.

Historien har en tendens att upprepa sig och när våra egna barn är tioårsåldern sätter det klassiska hundtjatet igång. Nu är det jag som bromsar. Jag har blivit vuxen med åren. Och dessvärre mer lik farsan. Fast jag är varken kroniskt hundrädd, allergisk eller begåvad med hans explosiva temperament.

Så jag föreslår katt. ”Det blir ändå mamma och jag som får ta om hand om jycken” försöker jag. ”Vi som får gå ut i regn, blåst och mörker”. Barnen lovar såklart dyrt och heligt att både vara hundvakter och ta tidiga morgonpromenader (tro aldrig på ungar med hundkärlek lysande i ögonen!)

Historien har som sagt en tendens att upprepa sig och när jag kommer hem efter en skidresa står det hundmat i kylen …

Jag funderade på ett kraftfullt: ”Hundfan ska ut! Nu!” men ger snabbt upp tanken. Så Fia blir kvar, en dag, två dagar, ett helt hundliv faktiskt.

När vi sitter där i veterinärens hospice, tårögda, tänker jag på alla skogspromenaderna med Fia. Rundorna på Erstavik. Men också på alla poddar; sommarpratare, vinterpratare, Stilprogram och P3-dokumentärer jag konsumerat under våra timslånga vandringar över fält och genom skog, Fia oftast ett tjugotal meter framför mig.