Juridisk dikeskörning av gigantiska mått

Årets mest lästa krönikor – plats 3. Denna krönika publicerades första gången den 31 januari.

Ekobrottsmyndigheten och Pensionsmyndigheten har gjort en rad grova missbedömningar av grundläggande juridik. Det är förklaringen till att Stockholms tingsrätt underkänner både åtal och skadeståndsanspråk i Allra-målet.

Några timmar innan Stockholms tingsrätt meddelade sitt beslut i Allra-målet uttalade sig den huvudansvariga åklagaren Thomas Hertz självsäkert i en intervju med SVT. Så här sa han enligt SVT.se:

– Jag vill understryka att vår bevisning räckte redan innan vi fick tillgång till SMS-konversationerna. Men uppgifterna i mobilen ger mer detaljer kring hur de tilltalade är inblandade i fallet.

I dessa korta meningar vilar hela förklaringen till att Stockholms tingsrätt kastar ut åtalet helt och frikänner de fyra tilltalade. Åklagaren har grovt missbedömt vad som krävs för att få till en fällande dom i ett brottmål av det här slaget. Och han har inte brytt sig om att täppa till hålen i den läckande skuta som han presenterade för rätten under hösten.

Att det skulle bli en friande dom var högst troligt för den som följt förhandlingarna. Redan när rätten meddelade dag för dom andades det ett frikännande. Bedömningen var då att ett beslut och en färdigskriven dom skulle komma på kort tid, bara drygt en månad inklusive julledighet. Troligen hade de behövt minst en månad till på sig för att skriva en fällande dom.

När domstolspersonalen delade ut domen på fredagen underströks detta. Det var en sladdring bunt på endast 117 sidor som delades ut. Förklaringen är att tingsrätten utan några större bekymmer enats om att Ekobrottsmyndighetens bevisning varit undermålig på alla centrala punkter. Kritiken stänker också kraftigt på Pensionsmyndigheten som biträtt åtalet och drivit skadeståndskrav på över 200 miljoner kronor med hjälp av ett eget ombud.

Några citat ur domen visar tydligt hur dåligt förberedda statens representanter varit.

1. Huvudfrågan. Har pensionsspararna lidit skada och var arvodet i värdepappersaffärerna för högt? Så här skriver rätten:

”Det är åklagaren som har bevisbördan i brottmål. För att åtalet ska anses styrkt måste åklagaren ha ställt utom rimligt tvivel att köpet av warranterna lett till skada för fondandelsägarna alternativt pensionsspararna. För detta är det inte tillräckligt att, som åklagaren gjort, anta att köpet lett till skada eftersom arvodet påstås ha använts för att finansiera en muta. Istället måste åklagaren visa att Oak tagit ut ett överpris för sina tjänster (SOU 1940:20 s. 200). Eftersom åklagaren inte fört någon bevisning till stöd för detta har åklagaren inte uppfyllt sin bevisbörda.”

2. Synkronisering eller ej? Både åklagarsidan och Pensionsmyndigheten har gjort en stor sak av att värdepappersköpen och den samtidiga aktieaffären, som gjorde att stora belopp gick till de två Allra-grundarna, har varit synkroniserade. Här får de en viss framgång, men man lämnar aldrig indicie-stadiet:

”Även det faktum att köpeskillingen för Superoaktierna förändrats på ett sätt som framstår nära kopplat till växlingen av Oaks ersättning för warrantaffären talar för att affärerna haft det samband med varandra som åklagaren påstår. Dessa omständigheter utgör dock endast indicier som i en del fall kan anses tala till Alexander Ernstbergers och David Perssons nackdel.”

3. Expertvittnet. Allra Pension kallade in ett expertvittne från USA som lade fram en omfattande utredning som visade att arvodet vid Allras affärer legat i det lägre spannet jämfört med andra transaktioner vid tidpunkten. Här svarade staten med att försöka misskreditera vittnet, inklusive hans kollega som också hotades med häkte under förhandlingen, istället för att lägga fram egen utredning. Ett beslut som nu straffar sig:

”När det sedan gäller frågan om huruvida Vikram Kapoor är vederhäftig som sakkunnig eller ej kan konstateras att tingsrätten funnit att det han anfört haft betydelse för bedömningen av skäligheten av Oaks arvode (åtalspunkt 3). Det kan vidare anmärkas att det av den sakkunnigbevisning som Pensionsmyndigheten lagt fram i nu angiven fråga har framgått att det saknas sakkunniga inom riket för att uttala sig om marknadsmässig nivå på arrangörsarvode vid en investering av motsvarande storlek och utformning som den som är ifråga i detta mål. Det finns heller inget som tyder på att sådan sakkunskap finns på närmare håll (än New York) eller till en lägre kostnad. I annat fall skulle givetvis Pensionsmyndigheten ha åberopat sådan bevisning.”

4. Klarar inte ens de lägre beviskrav. I skadeståndsdelen, som är ett civilmål, har bevisbördan på Pensionsmyndigheten varit lägre. Det förändrar inte rättens slutsatser:

”Som tingsrätten funnit angående åtalen för trolöshet mot huvudman, grovt brott, har någon skada inte styrkts genom Pensionsmyndighetens och åklagarens bevisning. Detta gäller även med tillämpning av det i civilrättsliga mål gällande beviskravet. Eftersom någon skada inte styrkts saknas möjlighet att utdöma skadestånd. Det enskilda anspråket ska därför ogillas.”

5. Förhandlingstabben. När det gäller åklagarens påstående att Allra-grundarnas aktier köptes till överpris, för att de skulle få ta del av så stor del av arvodesöverskottet som möjligt, vinner man viss framgång.

”Tingsrätten anser … att den av åklagaren och Pensionsmyndigheten åberopade bevisningen är tillräcklig för att åklagaren och Pensionsmyndigheten ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda för påståendet att aktierna såldes till ett överpris.”

Men rätten finner samtidigt att försvaret lagt fram motargument som inte går att bortse ifrån. Allvarligast är dock att Pensionsmyndigheten sänkt sin egen bevisning genom att mitt under förhandlingen kasta in ett stort antal nya inlagor.

”Till stöd för att transaktionerna varit olagliga har Pensionsmyndigheten åberopat omfattande bevisning, bland annat epostkorrespondens, som i huvudsak härrör från en pågående förundersökning mot flera – för tingsrätten okänt exakt vilka – av de tilltalade. Bevisningen avseende transaktionerna år 2015 har åberopats efter att huvudförhandlingen påbörjats. Det har framkommit att de tilltalade, på grund av förundersökningssekretess, inte har samma tillgång till förundersökningsmaterialet som Pensionsmyndigheten.”

”Detta försvagar avsevärt bevisvärdet av den bevisning som Pensionsmyndigheten åberopat. Tingsrätten anser inte att den bevisning som åberopats av Pensionsmyndigheten är tillräcklig för att styrka att de transaktioner som Allrakoncernen genomförde år 2015 var olagliga, särskilt inte ställd mot de invändningar som främst Allra Pension gjort med stöd av diverse externa och interna utredningar i bolaget. Pensionsmyndigheten har därför inte visat att resultatet år 2015 inte skulle kunna användas vid en värdering av bolaget.”

Agerandet under förhandlingen, som visade på stor stress från Pensionsmyndighetens sida, slår direkt mot det tvistemål som myndigheten driver mot Allra. Detta rör just transaktioner under 2015 och 2016. Här pågår som sagt också en förundersökning hos Ekobrottsmyndigheten. Genom att föra in detta material i det nu aktuella målet, som rör 2012, har man skadskjutit både tvistemålet och ett eventuellt kommande åtal.

Denna del i citat ovan är central: ”Tingsrätten anser inte att den bevisning som åberopats av Pensionsmyndigheten är tillräcklig för att styrka att de transaktioner som Allrakoncernen genomförde år 2015 var olagliga”.

Ekobrottsmyndigheten och Pensionsmyndigheten har genom sitt agerande alltså fått den domstol, som eventuellt ska pröva de senare affärerna, att uttala sig om synen på bevisläget så att säga på förhand. Att Allra skulle missa att använda detta i sitt kommande försvar är knappast troligt. En större juridisk dikeskörning får man leta efter.

6. Arvodessegern. Som slutlig lök på laxen för Pensionsmyndigheten underkänns tingsrätten myndighetens argumentation för att Allra Pension inte skulle få full ersättning för sina juridiska ombud och expertvittnen. Nu får staten ta hela notan:

”Det sammanlagda beloppet som Pensionsmyndigheten ska ersätta Allra Pension uppgår därmed till arvode 13 521 885 kr (10 817 508 jämte mervärdesskatt), sakkunnigkostnad 13 278 323 kr, översättningskostnad 57 672 kr minskat med den mervärdesskatt som kan återbäras 56 680 kr. På det totala beloppet 26 801 200 kr ska ränta enligt 6 § räntelag utgå från denna dag till dess betalning sker.”

På Allra-sidan firas det troligen stort efter dagens dom. Motparten var inte ens nära. Men vad som är verkligt intressant är att försvaret ända sedan 2017 har anfört precis det som rätten nu kommit fram till. Man kan undra varför juristerna på Ekobrottsmyndigheten och Pensionsmyndigheten har kommit fram till en så diametralt annorlunda tolkning av vad som krävdes för en fällande dom? Att de hamnat fel tidigt är dock tyvärr inte förvånande för den som tidigare följt andra stora ekobrottsmål, exempelvis HQ och Saab.