Jag har en hund i varje stad

URBAN OBSERVATÖR En stor del av min Stockholmskärlek öses över Charlie, liten vital 13-årig pudel, trogen livskamrat till min existentielle samtalspartner Eva i Gamla stan. Charlies roll är att sitta tyst i timmar på en barstol mellan oss. Hans lugn gör att allting blir så bra och så rätt, må det vara vår syn på osmanska rikets fall eller månadens despot eller fadäs. Man får reda på de mest besynnerliga saker av högt uppsatta män som kommer fram och jollrar, eller smart lätt uppspelt yngre kvinnotrio på väg mot Stureplan. Så en dag i ”blåzonen” mellan after work och happy hour ser jag Eva och Charlie gå förbi utanför fönstret, jag hinner ut, ropar högt in i massan ”Eva och Charlie, kom!”. Några unga grabbar kommer fram skrattandes; ”Cool, men tänk på att ’Eva’ är kodordet för ’Ecstacy’ och ’Charlie’ för ’Cocaine'." 

Plötsligt börjar jag förstå Henry Kissingers regelbundna promenader med sin hund i Washington. Den stannade regelbundet utanför Japans Ambassad och kissade. Efter ett antal år och i precis rätt ögonblick öppnades dörren. Ambassadören bugade sig: "Kanske en liten wienerschnitzel, herr Kissinger?" Man ska aldrig underskatta ein bisschen spazieren och en hunds 'spontana nätverkande'.

Apropå ’ein bisschen spazieren’, så efter den berömda wienerschnitzeln i Casablanca, så när det övriga sällskapet gick till sängs i den ödsliga och gamla bedagade art deco förorten – vad vet jag, i dag kanske fylld av webbyråer och hipsters, för delar av Casablanca är Nordafrikas Kista. För mig var det då tystnaden, månljuset, skuggorna, noir-stämningen som lockade. Det tog förstås inte en alltför lång stund förrän mina öron blev på helspänn av ett lätt tassande bakom mig. Ville inte tvärvända mig om, utan riktade in mig på en snygg låg mur vid något som liknade en utsiktsplats över landskapet, stadsdelen. Och ställde mig där, stirrandes rakt fram, men försökte se i mina ögonvrår.  

Då upptäcker jag att jag är omgiven av 5-6-7 hundar. De tittar också ut över landskapet, men mer förundrat. Inte en människa så långt ögat når. Jag hade fått exakt det scenario jag sökt. Kunde det bli bättre tänker jag först – tills jag upptäcker att de alla noggrant och närgånget studerar mig, nästan varje kroppsdel. Det viftas inte på en svans, det gnys inte, tystnaden är total.

Sakta träder de fram var och en med en stark personlighet. Stämningen var Dickens, Brecht. Erkänner att jag snabbt greps av lätt panik när jag efter en stund insåg att jag framstod som en tämligen generös brunchtallrik. Snabbt tog förnuftet och adrenalinet över. Mina lärdomar då från diverse stadsdelar i NYC, LA, Rio etc var att stirra ledaren, den starke i gruppen, rakt i ögonen, överösa honom med trovärdigt smicker

Min svenska käft går igång, men lugnt och trovärdigt: ”Jag ser att det är du som bestämmer, jag förstår varför.". Efter 10-15 minuters samtal går ledarhunden plötsligt i jämnhöjd med mig Jag tror faktiskt att jag till slut diskuterade kungen och marockansk politik – på svenska, lite franska och med stora gester. Efter ett tag slappnade jag av, satte mig på huk, upprepade om och om igen: ”Vous-êtes un chien très smart et très sympá bla bla….”.  Efter cirka 30 långa minuter lossnar det, han kör sitt huvud lite lätt mot mitt ben, börjar vifta på svansen, de andra följer efter.

Väl framme vid hotellet är allt igenbommat. Jag ser ingen chans att bjuda på ”brakmiddag”, men mitt gäng har plockat de bästa soporna längs vägen. Jag slinker in, blir sentimental, fäller en tår… vid kl 08-09 ringer telefonen, det är min resekumpan Anna-Stina, som kort säger: ”Jag och hotelledningen har kommit fram till att det är dina polare som sitter här nere och väntar på dig.”.

För den som är mer kattmänniska och vill ta en paus från hundarna – lyssna på Bobo Karlssons oslagbara ”kattkrönika” från SR:s kultprogram Galaxen.

Mitt minne och mitt sinne skenar ofta gärna tillbaka till mitt älskade La Coupole, som under besöken genom åren på 70-, 80- och 90-talen förmodligen var världens absolut härligaste krogsköka. På ”Kupan” vältrade sig all världens demimonder kväll efter kväll och denna frankofila mänskliga bouillabaisse var svår att slå. För hur jag än gjorde trevare till andra kaotiska kaféer och brusande brasserier var det ändå La Coupole som plockade hem det stora sorlpriset, det stora patraskpriset, det stora ostronpriset, det stora kosmopolitiska priset, det stora Parispriset. 

Gråhårig literati skubbades mot grönhåriga punketter, diamantprytt borgerskap flörtade med hålögda bohemer. Alla sneglade, snattrade, snäste, skrattade … Och så är det förstås delvis än i dag (fast inte längre just där). ”De rena” och ”de smutsiga” intar fortfarande ivrigt sina positioner. Och medan högra och vänstra stranden genom åren ömsat skinn åtskilliga gånger, så har här den högra och vänstra dörren i det längsta behållit samma symbolvärden.

Livet på La Coupole var då lite som Folk och rövare i Kamomilla stad, fast på ett pampigare parisiskt plan. Här kunde en rosa Rolls-Royce bromsa in på boulevarden. Ut klev en man med mullig kroppshydda i rosa kostym och drog i ett koppel en uppstoppad rosafärgad pudel på hjul. Hela La Coupole reste sig upp och gav en stående ovation. Mannen svassade hänfört med näsan i vädret, kanske rodnande under pudret, rakt in till ställets madame pipi. Huruvida han bara baddade pannan eller även något annat förblev strikt privé. Och sedan sortie – kanske bara hem i all ensamhet, efter kvällens djärva ritual.

Skäms jag då över något i Paris, något jag i dag kan skratta åt? Ja, kanske min ibland ivriga förnumstighet mot föräldrarna. Efter att i barndomen ha fått nöja mig med Liseberg och Göteborg, wienerbröd och Köpenhamn, var det dags för mig att tacka och ge tillbaka. Så jag bjussade på nattflyg till Paris, Caravellen från Kastrup (time flies). Självfallet skulle första kvällen gå av stapeln just här på härligt stökiga och fullpackade La Coupole, då brasseriernas brasserie och min dröm om världen. Jag förvarnade min mor och far in absurdum om udda existenser, kufiska vanor, stora gester. »Ska bli skit-kul«, tyckte pappa. Bordsgrannen såg ut som en parisisk kopia av Herbert Tingsten, med fluga och cigarettmunstycke. Han studerade nogsamt samtliga dagstidningars politik- och kultursidor. 

In kom en kvinna i röd lackkappa och mycket blont hår. Hennes sätt att blotta barmen och benen lät antyda avsaknaden av plagg inunder. Sedan såg man hennes ännu mer ekivoka pudel. Ungefär samtidigt upptäckte jag och min mor att kvinnan verkligen bara hade lackkappan på sig, ingenting annat. Hon slog sig snabbt ner mellan min mor och Tingsten. Fantasin skenade iväg om vilka barn dessa två mycket övertydliga och motsatta ytterligheter skulle kunna ha ihop. Om huruvida det är ett respektabelt amoröst möte, eller ett litet oanständigt litterärt rendez-vous. 

Plötsligt skruvade min mor på sig av obehag, varvid jag förstås blev han som vet bäst – var det inte precis det här jag förberett dem på? ”Jag har inget emot kvinnan”, sade mamma, ”det är hunden, den pinkar.” Varvid jag förstås måste tycka: ”Ja, men det är väl inget konstigt med det.” Lite försynt sade då min mor: ”Ja, men den pinkar på mitt ben, och så gör man väl i alla fall inte ute i den stora världen?”

Från den lätt frimodige parisiska pudeln går istället tankarna snabbt till min stora kärlek, den lite lömskt charmiga byrackan på Bequia, den lilla ön i Västindien. Denna halvstora svarta tunna trasa till hund varnas jag för första natten, när jag ska gå ut och roa mig på andra sidan ön. Försedd med ficklampa går jag i mörkret till byn på andra sidan ön och lyssnar på BBC-news vad som hänt i Sarajevo och Havanna. Öns lokaltidning var starkt nedbantad till nästan enbart vilka som fötts och dött den senaste veckan.

Väl tillbaka till mitt nästan helt mörklagda hotell börjar så det utlovade skällandet. Aggressivt försöker denna byracka, precis som jag varnats, få mig att avstå från att ta mig till min bungalow. Här är det han som bestämmer i natten. Trött slår jag mig ner på en trappa och kör en halvtimmes slösande, älskvärd och starkt romantisk monolog på svenska. Samtidigt tittar jag min aggressivt skällande ”vän” rakt i ögonen. Till slut börjar han vifta på svansen, gnyr lite inställsamt och beslutar sig för att mer eller mindre leda mig till min lilla bungalow.

Där lägger han sig direkt vid fotändan av sängen och sover tungt hela natten. Han väcker mig sen tidigt i ottan genom att slicka ena handen. Dyker upp vid bordsändan till frukosten, ligger sen vid sidan av mig på stranden varenda dag. Han hänger med till strandbaren. Nästa kväll följer han med över till andra sidan ön och väntar medan jag äter och återigen lyssnar på BBC-news. Nästa kväll är det dags för lite jump-up, ett riktigt västindiskt party. Min allt trofastare vän följer med och kastar själv loss lite lätt på ”dansgolvet”.

Så kommer då förstås den oundvikliga separationen. Fortfarande är det mitt livs hårdaste ögonblick. Jag sitter på lastbilsflaket med min bag på väg mot den lilla flygplatsen ett par kilometer bort. Min polare springer hela tiden efter, skäller mer och mer ömkligt och tycks förstå vad som ska hända. 

Så kryper jag ombord i det lilla 4-sitsiga planet som via Mustique ska ta mig till Barbados. Planets motorer startar, planet svänger ut på startbanan. Och min älskade vän sen tio dagar springer för allt vad han är värd vid sidan av flygplanet. Tills han inte orkar längre. 

Behöver jag säga att tårarna började rinna. Och att jag aktat mig noga för att se en hund i ögonen, om jag inte vet att vi ska bli vänner för livet. Det gick så långt, så jag började undersöka möjligheterna till en liten adoption. 

Tills min kompis från Stockholm, som jobbade på hotellet på ön lugnade ned mig med att min älskade ’sol-och-vårare’ direkt efter mig knutit liknande starka band med en äldre brittisk dam. Och i stunden hade en stadigare förbindelse med en amerikansk surfare. De skildes aldrig åt en minut. 

Min lilla strandromans med karibisk jycke transporterade mig snabbt tillbaka till mer välbekanta melankoliska domäner – för evigt torsk.

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, kommer återkommande att skriva lättsinnigt om det lite djupare, försöka förklara det viktiga i ytliga fenomen. Hans böcker Urban Safari och Urban Safari 2 (båda Norstedts) handlar om tolv storstäder vardera.