"Jag får energi av detta"

Fyra jurister på Advokatfirman Delphi har valt att bli faddrar för ensamkommande flyktingungdomar via ett projekt i Advokatsamfundets regi. En av dem är Jenny Sverker.

– Jag blev väldigt glad när jag hörde talas om det här projektet. Jag hade länge tänkt att jag ville ha ett engagemang utanför jobbet. När erbjudandet kom från Advokatsamfundet tyckte jag att det kändes klockrent. Det var i linje med det jag hade gått och tänkt på, så det var bara att tacka ja, säger hon.

Mailet kom under förra hösten och sedan fick hon en adept i början av det här året, en snart 17-årig tjej från Eritrea. Formen för projektet passar henne väldigt bra, berättar Jenny.

– Det är väldigt öppet och man styr fritt hur man vill lägga upp kontakten med adepten. Jag gillar också att man får en personlig relation med en person.

Vad är det som tilltalar med att engagera dig på det här sättet?

– Det är berikande helt enkelt att göra olika saker. Att till exempel visa runt i Stockholm för en person som inte har bott här särskilt länge, och bara att få lära känna min adept, en person jag annars inte hade träffat är väldigt roligt.

I takt med att de lärt känna varandra har det blivit tydligt vilka referensramar de delar och vilka som skiljer sig åt.

–  Vi träffas inte jätteofta, kanske var tredje eller var fjärde vecka, men varje gång så lär vi känna varandra lite till. Vi har bland annat gått på bio, firat när hon fick sitt uppehållstillstånd och vi har tränat på att cykla. Det har hon sedan gjort på egen hand. Hon har också träffat min familj flera gånger.

Tillsammans pratar de även om vilka möjligheter som finns i Sverige.

– Hon har frågat mig till exempel vad man kan arbeta med och vad det finns för utbildningar, och vad jag tror hon skulle kunna göra.

Att du kan bjuda på erfarenheter från ditt arbetsliv och din karriär, är det saker som hon kan ha nytta av tror du?

– Ja, det tror jag absolut, särskilt på sikt. I närtid skulle det vara jätteroligt att stötta henne så att hon får ett extrajobb nu under hösten. Hon har ju inte läst på universitetet än, men på längre sikt hoppas jag få vara ett bollplank inför val av utbildning och när hon ska söka mer kvalificerade jobb.

Det låter som du ser detta som en relation på lång sikt?

– Ja, jag hoppas det. Projektet är egentligen ett år i stöten och sedan ska man stämma av med sin adept om det finns ett fortsatt intresse. Men det tar ju tid att lära känna en människa så jag skulle bli besviken om det upphörde efter bara ett år. Jag hoppas att jag kan fortsätta ha kontakt och följa henne vidare i livet. Det känns som att vi precis har påbörjat någonting tillsammans.

Finns det något som är svårt med att ha en adept på det här sättet?

– Nej, det tycker jag inte. Jag tycker att jag får energi av detta. Det sätter fart på en massa tankar och funderingar hos mig, och det sporrar mig. Men det är klart att man inte delar alla referensramar, så visst kan det vara svårt att kommunicera om vissa saker. Fast det är egentligen inte svårt eller jobbigt, utan mer intressant och utmanande.

Har du pejl på dina andra kollegor som är med i projektet? Har ni likartade erfarenheter så här långt?

– Ja, jag tror det faktiskt. Det verkar som att de andras adepter också vill diskutera framtid, utbildning, jobb och hur man kan komma till sin rätt. Realtid läses ju av väldigt många olika typer av personer, och som företag tycker jag att man kan fundera på om det skulle vara utvecklande för ens egen organisation att erbjuda praktik eller sommarjobb till en ungdom som saknar kontaktnät i Sverige. Det kan också vara ett sätt att väcka intresse för den egna branschen, tipsar Jenny Sverker.