"Jag befinner mig i gott sällskap"

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe och Mats Kinnvall är inte nådiga i sin kritk av min krönika. Jag kan erkänna att jag delvis bjöd in till detta, men kan också lite förnjöjt konstatera  att jag befinner mig i gott sällskap, med ”husposören” och den av ”uppmärksamhetsbehov” drivna ekonomiprofessorn Lars Calmfors, som ju också har kritiserat Teknikföretagens syn på den svenska lönebildningen. 

Trots denna bredsidesattack känner jag ändå ganska trygg i min analys och mina utfästelser och överlåter åt läsarna att bedöma var skåpet står, liksom  även var det bör stå. Det finns ju trots allt möjlighet att testa mot verkligheten. Och om jag själv får dra en lans för min prediktionsförmåga så anser jag att den över tid visat sig vara riktigt god.

Läs Per Lindvalls krönika: ”Teknikföretagens utspel kan bli ödesdigert”

Läs Teknikföretagens replik: ”Lindvall tycks ha missat några grundläggande förändringar”

Man jag ska ändå efter bästa förmåga försöka kommentera detta försök till totalsågning, även om det är lite svårt att sortera i den uppkomna brädhögen.  Vi får börja från slutet. Jag tycker att jag ändå i in krönika föröker förklar varför en ekonomi mår bra av det som Teknikföretagens företrädare benämner ”egendomliga experiment om målet enbart är att visa att en svag Riksbank i ett litet land visst kan skapa 2 procents inflation”. Jag uppfattar att jag är i gott sällskap  i just den frågan, med hyfsat välrennomerade ekonomer som Olivier Blanchard, Bradford DeLong, Maurice Obsfeld, Janet Yellen, Martin Wolf, Paul Krugman och några av dessas gamle kollega Lars E O  Svensson.

Bland de ekonomer som tagit strid mot centralbankernas futila försök att genom låga räntor få upp inflationen och därigenom  ”äventyra hög konkurrenskraft och prisstabilitet” hittar jag i mina efterforskningar ekonomer som Lars Jonung, som internationella sammanhang kanske främst är känd för sin essä ”It Can’t Happen, It’s a Bad Idea, It Won’t Last: U.S. Economists on the European monetary union and the euro, 1989-2002” publicerad 2010, där han försöker ta heder och ära av några av de nämnda amerikanska ekonomerna och deras kritik av europrojektet, samtidigt som eurokrisen var uppenbar för de flesta.  Samt naturligtvis ”översteprästen” i denna centralbankskritik BIS chefsekonom Claudio Borio, av Financial Times Martin Wolf liknad vid bibelns profet Jeremias, känd för sina klagovisor eller ”jeremiader”.

Och om något så är eurokrisen just ett bevis på riskerna med att ha för hög inflation och löneökningstakt relativt omvärlden om man inte har kontroll över sin egen valuta och centralbank. Ett problem som även Sverige hade fram till dess att vi lät  vår krona flyta.

Påståendet att den inhemska löneutvecklingen inte påverkar inflationen ställer jag mig väldigt  frågande till. Det är bara att titta på såväl den absoluta som relativa utvecklingen av den korg av  varor och tjänster som ingår i KPI.

Ja jag stötte även på begreppet ’köpkraftsparitet’ när jaf läste grundkursen i nationalekonomi för mer än 30 år sedan. Jag har aldrig sagt att sambanden är perfekta mellan inflation och valutakurs. Jag har överhuvudtaget haft svårt att se att den neoklassiska nationalekonomins teser om de perfekta marknaderna är så fruktbara förklaringsmodeller till den ekonomiska verkligheten. Därmed inte sagt att det inte finns rationalitet. Jag skulle vilja få exempel på länder med flytande växelkurs som över tid har  haft en högre inflation än omvärlden och som har haft stigande växelkurser.

De ”obegripliga” exemplen Norge och lilla Island är länder som har haft en högre inflation, högre nominella löneökningar och högre styrräntor än omvärlden, men relativt sett fallande växelkurser. Inte obebripligare än så.

Det finns mycket mer att hämta och analysera i den uppsågade  brädhögen, som sambandet mellan produktivitet, löneutveckling (lönernas andel av förädlingsvärdet) och den växande oligopoliseringen av de flesta branscher. Påståendet om att svenska internationella teknikföretag  är ”pristagare” känns inte helt verlighetsförankrat. Jag vill hävda att flertalet av storföretagen är prisledare med sina mycket starka marknadsandelar och aktörer på starkt oligopoliserade marknader, med Atlas Copco, Assa Abloy, Epiroc och de mest lönsamma delarna av Sandvik som tydliga exempel. Det finns en livlig internationell debatt om detta och hur det påverkar produktivitet och löneutveckling, som Teknikföretagen kanske har missat. Det kan bli fler krönikor av detta.