Inte säkert att centralbankernas agerande räcker den här gången

En brutal nedgång i efterfrågan följt av snabbt stigande arbetslöshet är det som nu kännetecknar den globala ekonomin. Visserligen finns det tecken på att viruspandemin börjar släppa taget om ekonomierna, men de djupgående effekterna finns redan där i arbetslöshetsstatistiken och risken att de blir långvariga och svåra att få bukt med är uppenbara.

Svaret från centralbanksledningarna och regeringscheferna är ungefär de samma som under finanskrisens härjningar. Det är mycket tveksamt om det räcker för att få ekonomierna att återgå till det normala när väl virusspridningen upphör och planeten friskförklaras.

Aggressiv räntepolitik, och till och med negativa räntor, i kombination med kvantitativa lättnader ­–massiva obligationsköp från centralbankerna – har använts i ett gigantiskt ekonomiskt experiment för att städa upp efter finanskrisen 2008-2009.

Politiken har visserligen fått styrfart på den globala ekonomin, men det huvudsakliga effekterna syns i stigande aktiekurser och fastighetspriser. De rika har blivit rikare och resten har framför allt ökat sina skulder när löneutvecklingen halkat efter.

Visserligen har regeringarna den här gången tagit till en hel del finanspolitiska åtgärder för att lindra skadeverkningarna från virusepidemin. Problemet är att en skuldfinansierad finanspolitik har tveksamma effekter på den totala efterfrågan i ekonomin, vilket är grundproblematiken i den pågående krisen. I synnerhet gäller detta för de som tror på den Ricardianska ekvivalensen.

Denna nationalekonomiska teoribildning menar att alla ekonomiskt rationella samhällsmedborgare förväntar sig framtida skattehöjningar när regeringen finansierar sin utgiftspolitik via upplåning. Resonemanget leder därför delvis till ett ökat privat sparande för att klara den framtida högre beskattningen i stället för ökad efterfrågan.

Risken är därför att den svenska och europeiska finanspolitik som nu förs inte får de förväntade effekterna och återhämtningen fördröjs. Det är därför allt fler ledande nationalekonomer nu börjat propagera för det som populärt kallas “helikopterpengar”; en monetär injektion riktad till hushållen direkt från centralbankerna.

Det man vet är att denna typ av oortodoxa stimulansåtgärd, rätt kalibrerad, ger en omedelbar och otvetydigt effekt på efterfrågan i ekonomin. I synnerhet stark effekt uppnås i en ekonomisk situation som präglas av låg efterfrågan och hög arbetslöshet. Detta bottnar i att “helikopterpengar” i en situation av full sysselsättning och hög efterfrågan skapar en förväntan hos ekonomiskt rationella medborgare att åtgärden leder till “för” hög inflation och därför försvinner delar av den positiva effekten. När situationen är den omvända skapas inte inflationsförväntningar. I nuläget är snarare risken för deflation reell.

Dessa samband är förklaringen till att allt fler nationalekonomer öppet hävdar att ”helikopterpengar” i dagsläget bör vara den prioriterade åtgärden från centralbanken i kombination med finanspolitiken.

Argumentet för att denna typ av penningpolitik skulle kunna utnyttjas för ”röstfiske” inför val om den tillåts är inte heller relevant eftersom den pågående krisen är en effekt av viruspandemin, och utgör ett slags ”force majeure.” Det handlar om ”helicopterdrops” under en kortare tidsperiod för att vända en katastrofal ekonomisk utveckling som riskerar att permanent skada arbetsmarknaden och efterfrågan.