"Inte fakta, utan fiction"

Erik Nerep, professor i svensk och internationell handelsrätt vid Handelshögskolan i Stockholm, har ägnat större delen av sitt yrkesliv åt rättsfrågor som var centrala i den så kallade Skandiaskandalen som rullades upp i början av 2000-talet.

I sin nyligen utgivna bok ”Lex Skandia – om den verkliga Skandiaskandalen” sågar Erik Nerep medias beskrivning av vad som egentligen hände på försäkringsjätten under Lars-Eric Peterssons vd-tid. Han går särskilt hårt åt boken ”Guldregn: Sagan om Skandia” och dess författare Sophie Nachemson-Ekwall och Bengt Carlsson.

Guldregn gavs ut 2004 och blev en försäljningsframgång. Men enligt Nerep innehåller boken ”ett mycket stort antal och till betydande del graverande faktafel och borde egentligen vara diskvalificerad som en beskrivning av verkligheten, dvs. som faktabok”.

Hans främsta invändning är att Guldregn ”i allt för hög utsträckning förlitat sig på Granskningsrapporten och dess resultat”.

”Med denna utgångspunkt i boken om Skandia kan ingen objektivitet förväntas av dess författare. Det kan heller inte förväntas, att boken om Skandia kan ens tillnärmelsevis bli en sanningskälla”, skriver Nerep i sin uppgörelse.

Granskningsrapporten skrevs av en oberoende utredningsgrupp som leddes av Setterwalls-advokaten Otto Rydbeck samt PwC-revisorn Göran Tidström. Gruppen tillsattes av Skandias styrelse. Nerep menar att granskningsrapporten hade stora brister och till stora delar var ett beställningsverk som skulle skydda delar av styrelsen från ansvar. Han pekar särskilt ut Bengt Braun och Lars Ramqvist.

”Eftersom boken publicerats av två välrenommerade journalister, blev allmänhetens och övriga medias bild av den sanning som presenterades i Granskningsrapporten slutligt bekräftad. Boken gjorde alltså ont värre för de personer som redan från början var oskyldiga, men det fanns säkerligen andra berörda som applåderade ljudligt eller i det tysta och sände en tacksamhetens tanke till författarna”, skriver Nerep.

Enligt Nerep hade Guldregn-författarna kunskap om flera brister i boken men valde trots detta att skynda på en utgivning.

”De kunde givetvis ha väntat ännu längre med publicering för att korrigera faktafel och missförstånd. (…) Måhända var det viktigt att inte vänta för länge, eftersom allmänhetens intresse för den s.k. Skandiaskandalen skulle komma att svalna med tiden. Det gällde att ta vara på ’hajpen’ kring Skandias direktörer. När den s.k. Skandiaskandalen väl var glömd, var det kanske förenat med större svårigheter att väcka den till liv igen”, skriver Nerep.

Han konstaterar att författarna visserligen nämner att de intervjuade 120 personer inom och utanför Skandia men menar att det inte fanns något av värde ”för de stora frågorna om skuld och oskuld” i dessa intervjuer.

Nerep pekar bland annat på att ett mejl som skickades till författarna från tidigare Skandia-chefen Ulf Spångs ombud Mats Willman. Enligt mejlet ska Willman innan utgivningen ha bett ”författarna att korrigera bokens faktafel och i möjligaste mån förankra den i verkligheten”.

Nerep publicerar ett utdrag ur Willmans mejl i sin egen bok. Av detta framgår det bland annat att Willman är förvånad över att författarna påstått att Ulf Spång ljugit för dem flera gånger.

Enligt ett utdrag så ska Bengt Carlsson ha uppgett att ”min bild av Ulf har bekräftats av majoriteten av de 120 personer vi talat med”. Willman skriver vidare i mejlet att han anser att påståendet är allvarligt. ”Att en seriös journalist säger detta gör mig mörkrädd eftersom det innebär att journalisten börjar med en förutfattad mening som han sedan får bekräftad”.

Erik Nerep vänder sig också mot de svenska medier som rapporterade omfattande om härvan på Skandia när den uppdagades men valde att förpassa materialet till notisplats när de friande domarna kom några år senare.

”Denna totala skevhet i medierapporteringen vittnar om en brist på självrannsakan och sanningssökande”, skriver Nerep i sin bok.