Insättningsgarantin – en inbjudan till riskfylld lek med andras pengar

Finansinspektionens kalkyl över de svenska hushållens räntekvot, hur mycket av disponibelinkomsten som räntebetalningarna utgör, i presentationen av sin senaste stabilitetsrapport är illustrerande för hur snabbt betalningsströmmarna i ekonomin kan kantra. Stiger bolåneräntorna från dagens 1,5 procent till 4,5 procent kommer hushållens räntekvot att stiga från 4 procent till 10 procent. Det är samma nivåer som vid 90-talets mitt. Lägger vi till fortsatt snabbt stigande livsmedels- och energipriser och löneökningar som inte alls hänger med så är det uppenbart att konsumtionsutrymmet för annat sjunker kraftigt.

Mönstret ser likadant ut i hela den övriga världen, även om den stora volymen svenska bolån och lån med kort räntebindning gör att vi i Sverige är extra räntekänsliga. Det är uppenbart att detta kommer att utsätta det finansiella systemet för stor stress.  Och denna stress kommer förstås att i första hand drabba betalningssvaga hushåll och de som har lånat ut till dessa. Traditionella konsumtionslån ligger pyrt till, men det gäller då förstås också den nätbaserade varianten ”buy now pay later”, det vill säga det område där Klarna och andra så kallade fintechbolag har expanderat kraftigt. Att kreditprövningarna för sådana lån är klena gör inte saken bättre. Att Klarnas kreditförluster, redan i rådande goda konjunktur överstiger ränteintäkterna och den samlade förlusten uppgick till 2,5 miljarder kronor är ju inget gott tecken. Pengarna rinner ur bolaget och den nyemission som bolaget nu är i färd med att göra är en ren överlevnadsfråga. Hur bolaget ska kunna sälja in en ”tillväxtaffär” i rådande klimat är en gåta.

Men det som kanske är mest anmärkningsvärt är att hela finansieringen av Klarnas förlustfyllda utlåning har skett med garanterad inlåning från allmänheten. Den genomsnittliga avgiften för att få sin inlåning garanterad är 0,1 procent, eller tio räntepunkter. De enskilda institutens avgifter varierar emellertid efter en fyragradig riskskala, där den högsta avgiften ligger på 0,18 procent. Klarna torde, eller borde, ligga i den högsta riskkategorin.

Avgiften har länge kritiserats för att inte stå i någon som helst proportion till den underliggande kreditrisken i affären.  I Klarnas fall är det uppenbart, men det gäller även bolag som Hoist Finance, som köper portföljer med dåliga lån, och konsumentkreditaktören Collector. Att det är hög risk i de båda senare bolagen visas av att Hoist värderas till runt hälften av bokfört eget kapital och Collector till två tredjedelar av det egna kapitalet. Men det gäller även många andra liknande banker och kreditinstitut. Med tanke på de stora förlusterna och den svaga lönsamheten så är det uppenbart att om dessa aktörer hade fått förlita sig på marknadsfinansiering så hade mycket av deras kreditexpansion inte kunnat genomföras. Och skulle de behöva finansiera sig på marknaden idag skulle flera av dessa banker och instituts affärsmodeller vara helt ohållbara. Klarna skulle få en än mörkare skugga över sig.

Det är ingen överdrift att säga att insättningsgarantin som försäkrar insättningar på upp till 1 050000 kronor, har drivit fram en migration av inlåning från de stora och stabilare storbankerna till allt mera riskfyllda affärer. På ekonomispråk brukar det kallas för ”moral hazard”.

Så istället för att sänka risken i systemet så har insättningsgarantin bidragit till att driva upp den, vilket den inte var tänkt att göra.

Även den svenska regeringen har vaknat och har börjat diva på för en förändring till en mera riskbaserad modell, men det är EU:s banktillsynsmyndighet EBA (European Banking Authority) som bestämmer. Och det är knappast troligt att det kommer några förändringar i närtid. Sannolikt ska det till en finanskris för att detta ska kunna ske. Kanske får vi en återgång till den reglering som USA införde efter depressionen, Glass-Stegall Act, som lade kraftiga begränsningar på institut som hade rätt att ta emot inlåning från allmänheten.

Visst insättningsgarantin, som samlas in av Riksgälden, har så här långt inte behövt nyttjas för några större utbetalningar, där endast tre institut har stått på öronen sedan 2006 med totala utbetalningar på knappt 180 miljoner kronor. Men förluster i det finansiella systemet kommer stötvis. Vi som var med under finanskrisen i början av nittiotalet minns kreditförsäkringsbolaget Svenska Kredit som på ett par år gick från att vara ”Stockholmsbörsens Oxfile” till konkurs.