Infrastruktur lockar i krisdrabbad resebransch

Estradören Petter Stordalen dominerade scenen när affären presenterades som att de nya ägarna ”tryggade ett starkt och långsiktigt nordiskt majoritetsägande av verksamheten i Vinggruppen med totalt 2 300 anställda i Ving, Spies, Tjäreborg och Thomas Cook Airlines Scandinavia.”

Altors grundare och managing partner Harald Mix kommenterade det hela med att ”Vinggruppen är en fantastiskt fin verksamhet med god lönsamhet som har hamnat i en mycket olycklig situation. Genom en finansiell rekonstruktion kommer vi som nya ägare tillsammans med övriga finansiärer säkerställa cirka 6 miljarder i likviditet och garantier. Det säkrar verksamheten och skapar en stabil bas för den framtida utvecklingen.” 

Kombinationen av Altors finansiella kunnande och strukturerade arbetssätt och Petter Stordalens särställning i nordisk reseindustri såg onekligen också intressant ut, om än med risk för kommande spänningar. Petter Stordalen och TDR kontrollerar sedan tidigare dessutom norska Hurtigruten. I dagsläget är väldigt dyra kryssningsresor dock knappast det mest lättsålda.

Och Petter Stordalen har drabbats hårt av den senaste tidens coronaoro. Hotellkungen, som är van vid att presentera spektakulära hotellinvigningar och öppna nya storhotell runtom i Norden på löpande band, tvingas plötsligt gå ut och storvarsla personal. 

Samtidigt har det funnits stora planer på att utveckla Ving. Håller nuvarande kris i sig ska man nog inte utesluta att det kommer att ske förändringar på ägarsidan, där Altor trots allt har andra finansiella muskler än superentreprenören Petter Stordalen som riskerar att sitta med en rad hål runtom i verksamheten som måste tätas till.

För Altors del är investeringen en lite udda fågel, där man kan fråga sig om bolagets ledning smittades av Petter Stordalens entusiasm. Det hela presenteras i alla fall som ett möte mellan Petter Stordalen och Harald Mix som ledde fram till samarbetet.

En granskning av övriga nordiska riskkapitalbolags portföljer visar inte på särdeles stora innehav i den nu så utsatta resebranschen. Ett undantag är Triton, som även var med i diskussionerna om att ta över Ving. Triton köpte i februari i fjol först Sunweb för en okänd summa, och i juni köpte Sunweb i sin tur upp Corendon Holiday Group.

Sunweb beskrivs som en renodlad pan-europeisk onlineaktör som säljer paketresor till sol- och skiddestinationer. Corendon är en av de stora operatörerna i Nederländerna och Belgien.

Målet är att ta upp kampen med branschens jättar TUI och krisdrabbade Thomas Cook, som bland annat tvingats sälja Ving. Storleksmässigt är det en bra bit att gå, men i dagens klimat lär Sunweb ha en fördel i att vara ett betydligt mer digitalt bolag med en lättare balansräkning, vilket torde passa ägarna. Samtidigt ger bolagets storlek fördelar när det gäller att förhandla om flygstolar och paketresor. Men i en omvärld där flygresor och hotellrum avbokas i rasande takt så ser det tufft ut för alla aktörer. 

EQT, som just nu är i en dalande kurva på Stockholmsbörsen, köpte 2007 Scandic Hotels från Hilton för motsvarande 7,7 miljarder kronor. Hilton hade tidigare köpt ut Scandic från Stockholmsbörsen.

EQT förklarade den gången köpet med att ”Scandic är Nordens mest effektiva hotellkedja samtidigt som varumärket Scandic har en unik position på den nordiska marknaden. Företaget passar väl in i EQT:s strategi att investera i välskötta marknadsledande företag med tillväxtpotential.”

Under EQTs ägarperiod, där Accent Equity kontrollerade 12 procent av Scandic, genomförde hotellbolaget tillsammans med hotellfastighetsägaren Pandox bland annat ett gigantiskt renoveringsprogram, och köpte den norska kedjan Rica Hotels, vilket gjorde bolaget till Nordens största hotelloperatör och näst störst i Norge.

Men även om EQT fortsatte att expandera Scandic blev hotellinnehavet inte ett av de mer framgångsrika portföljinnehaven när EQT tio år efter köpet från Hilton sålde sina kvarvarande Scandic-aktier i det då åter börsnoterade Scandic. Köparna till posten, Stena och finansmannen Rolf Lundströms Provobiskoncern, är kvar som största ägare i Scandic.

När EQT sålde aktierna var Scandics börsvärde 8,8 miljarder kronor. Senaste tiden har varit väldigt tuff för Scandic, som tvingats skriva ned prognosen rejält, aktien har rasat och marknadsvärdet på 6,2 miljarder kronor är nu lägre än när EQT satte tillbaka bolaget på börsen 2015.

Så även om ägandet i Scandic inte blev någon succé så är EQT i dagsläget nog nöjda med att vara ur den investeringen.

De i särklass mest framgångsrika nordiska riskkapitalinvesteringarna i resesektorn ligger istället inom kategorin infrastruktur. Det australiensiska riskkapitalbolaget Macquarie har kontrollerat både Arlanda Express och Copenhagen Airport.

Arlanda Express brukar lyftas fram som ett exempel på en verksamhet som knappast varit optimal för varken kunder eller skattebetalare. Biljettpriserna ligger i topp när det gäller europeiska flygplatsresor, och är dyrare än en del flygbiljetter. Samtidigt har Arlanda Express, som har monopol på snabbtågsresor på sträckan, fått förmånlig finansiering från svenska staten.

För Macquarie gav den initiala investeringen på 400 miljoner tio år senare en samlad vinst på över 2 miljarder kronor.

Köpare till Arlanda Express är ett konsortium av australiensiska pensionsfonder och ett underdepartement till kinesiska regeringen som ansvarar för kinesiska statens utlandsinvesteringar.

År 2005 tog Macquarie kontroll över då börsnoterade Copenhagen Airports, mest känd för den flygplats som i Sverige fortfarande kallas Kastrup. Sedan 2017 har australiensarna lämnat ägandet, och största ägare med knappt 60 procent av aktierna är ett bolag som kontrolleras av två pensionsförvaltare, danska Arbejdsmarkedets Tillægspension och kanadensiska Ontario Teachers’ Pension Plan.

Precis som i Arlanda Express är det med andra ord långsiktiga pensionspengar som tagit över kontrollen. Infrastruktur är sedan flera år bland de hetaste investeringsobjekten, där i hög utsträckning private equity och pensionsfonder slåss om de objekt som bjuds ut. Det brukar långsiktigt också vara betydligt mer stabila investeringar än andra delar av resebranschen.

Men för tillfället ser det tämligen dystert ut även för flygplatserna. Effekten av coronaviruset riskerar att bli det värsta Copenhagen Airport råkat ut för sedan andra världskriget, då den var stängd för civilflyg.

I det läget gäller det att ha ett långsiktigt perspektiv på innehavet, vilket med andra ord passar pensionsfonderna bra.