Indexfonder helt ointresserade av ägaransvar

Debatten om aktiv och passiv fondförvaltning har till största del handlat om huruvida den högre avgiften i aktivt förvaltade fonder resulterat i en lägre avkastning jämfört med index. Mer sällan görs den  mer relevanta jämförelsen med indexfonder. Förutom att resultaten för aktiva förvaltare då är bättre är en ofta förbisedd aspekt avseende indexfonderna att de förefaller vara helt ointresserade av att ta ägaransvar.

Under bolagsstämmosäsongen 2019 satt de amerikanska indexfondjättarna i noll valberedningar medan lilla Lannebo Fonder var representerade i 29 stycken. Därmed visar man med tydlighet att man inte bryr sig om vikten av ett långsiktigt hållbart värdeskapande i bolagen, vilket i mångt och mycket grundläggs i en väl sammansatt styrelse. 

Resultat från såväl Morningstar i augusti i år, som studien av Flam och Vestman 2014, visar att aktivt förvaltade fonder med inriktning mot Sverige eller Norden i genomsnitt oftast har utvecklats bättre än jämförbara indexfonder. I USA är bilden annorlunda vilket verkar grumla den svenska debatten. Diskussionen om indexfonder liknar tidvis en filterbubbla där bevis som visar att indexsparande ger sämre avkastning än aktiv förvaltning viftas bort med argument som att ”det är dyrt.” Det är dock nettoavkastningen efter avgifter som kommer avgöra hur framgångsrikt ett sparande till slut blir. Det enda vi vet om indexfonden är att den efter avgifter kommer gå sämre än index.

Att så många rekommenderar en investeringsstrategi som baseras på hur stort börsvärde ett bolag har, eller hur omsatt en aktie är, är en gåta. I alla andra sammanhang vill vi göra investeringar baserat på den förväntade avkastningen i relation till den risk vi tar. Men inte när det kommer till indexfonder. Då bryr vi oss överhuvudtaget inte om värdering. I bästa fall är det nonchalant i sämsta fall direkt farligt.

Ett färskt exempel i Sverige är Fingerprint Cards. Efter en uppgång på över 1 000 procent 2015 kom aktien i januari 2016 med i OMX30 (det index flera svenska indexfonder replikerar) och indexfonderna köpte. När Fingerprint uteslöts ur index sommaren 2018, efter ett kursfall på över 90 procent, sålde följaktligen indexfonderna sina aktier. När blev köpa dyrt och sälja billigt en vettig strategi?

De senaste åren har en allt större del av det svenska folkets tillgångar placerats i passivt förvaltade fonder. I dag är indexjättarna Blackrock och Vanguard andra respektive fjärde största ägare av svenska noterade bolag och tillsammans den största ägaren på Stockholmsbörsen. Men till skillnad från aktiva och engagerade ägare visar indexjättarna ett anmärkningsvärt ointresse för ägaransvar. I bästa fall röstar man slentrianmässigt via ett ombud på årsstämman.

Under stämmosäsongen 2019 satt förvaltare från lilla Lannebo i 29 valberedningar för att sålla fram de bästa styrelseledamöterna till nordiska börsbolag. Blackrock och Vanguard? Noll. Börsens största ägare satt inte i en enda valberedning.

Vårt engagemang bygger på en övertygelse om att en bra styrelse är viktig för ett långsiktigt hållbart värdeskapande i bolagen, vilket påverkar avkastningen i våra fonder positivt – vilket i sin tur leder till att vi förhoppningsvis får fler kunder. Indexfonder konkurrerar inte med avkastning utan med låga kostnader. Deras ointresse av att investera i ägarstyrning är således fullt förståeligt och ekonomiskt rationellt. Att dessa aktörer någonsin skulle ta ett ansvar för den goda bolagsstyrningen på den svenska marknaden verkar avlägset då de saknar incitament, resurser och kompetens.

Deras affärsidé är att åka snålskjuts på det förtroende och den styrning som byggts upp under årtionden av aktivt ägararbete.

I USA där indexjättarna nu förvaltar mer kapital än aktiva fondförvaltare har de visat sina ambitioner inom ägarstyrning tydligt, vilket framgår av en studie genomförd vid Harvard Law School. Totalt 3 792 styrelseledamöter har nominerats till bolag på Dow Jones sedan 2007. Blackrock, Vanguard och State Street, som är de tre giganterna i USA, har tillsammans nominerat exakt noll av dessa. Av de nästan 1 500 förslag till bolagsstämman som lämnats in av ägare i bolag ingående i Russel 3000-index de senaste fem åren kommer inte ett enda från indexjättarna. Det behövs knappast fler exempel för att konstatera att indexjättarna inte har några planer på att tillföra kunskap eller kompetens till bolagen. Deras affärsidé är att åka snålskjuts på det förtroende och den styrning som byggts upp under årtionden av aktivt ägararbete.

I dag söker allt fler sparare efter investeringar med fokus på hållbarhet. Många vill investera i bolag och ägare som arbetar med miljöfrågor och social hållbarhet på ett seriöst sätt. Det paradoxala är att detta sker samtidigt som antalet sparare som placerar i indexfonder ökar. För mig går det inte ihop.

Om vi vill att vårt kapital ska förvaltas ansvarsfullt och driva på utvecklingen mot ett mer hållbart näringsliv hur kan vi då överlåta förvaltningen till aktörer som inte kommer med några förslag på förbättringar, inte bidrar till en effektiv kapitalallokering, inte nominerar några styrelserepresentanter, inte för någon verklig dialog med bolagsledningar och inte ens bryr sig om att skicka en egen representant för att rösta på bolagsstämman?

Att ge bort sitt kapital och sin röst till någon som mer eller mindre kastar det på marken är inte vägen till en mer hållbar värld. De kapitalägare som verkligen menar allvar med sina ambitioner kring ansvarsfullt och hållbart ägande, stora som små, borde rimligen också välja en äkta aktiv förvaltning och förvaltare.

Göran Espelund
Styrelseordförande
Lannebo Fonder AB