Indexeringsivern ett hot mot börsens funktion

Vinnarna i kampen om det avkastningshungriga kapitalet det senaste decenniet är utan tvekan indexförvaltarna. Förlorarna är aktiva förvaltare, som genom att avvika från sammansättningen i det underliggande index dom jämförs med försöker skapa meravkastning till kunderna, liksom hedgefondindustrin. I USA förvaltas nu mer pengar strikt enligt index än vad som sköts av aktiva förvaltare. 

Denna växande del av kapitalförvaltningsindustrin bygger inga aktieportföljer baserad på analys av företag och sektorer eller taktisk allokering beroende på makroekonomiska faktorer. Den traditionella förvaltningsmodellen är på reträtt och svårt skadeskjuten på grund av stora svårigheter att leverera resultat som motiverar de högre avgifterna. Visst finns aktiva förvaltare som har förmågan att överavkasta i förhållande till jämförelseindex, men de är svåra att hitta. 

Omallokeringen i industrin från den aktiva delen till den passiva utgör ett hot mot prisbildningen i aktiemarknaderna. Enorma globala flöden slussas från en värderingsbaserad förvaltningsmodell till en modell som köper allt utan att fundera över priset. 

Det gör att riskerna i marknaden stiger och värderingarna av enskilda bolag och sektorer lätt blir snedvridna och bubblor skapas. Prissättningen blir också fel i samband med nyemissioner om prisbildningen på sekundärmarknaden är snedvriden på grund av kapitalflöden. Ju mer kapital som slussas till indexförvaltning desto mer förvrids prisbildningsmekanismen och aktiemarknaden, som historiskt sett styrts av börsbolagens förmåga att skapa fria kassaflöden, blir mer lik en konstmarknad med subjektiva värden. 

Det är naturligtvis svårt att fastslå detta i siffror. När aktievärderingarna sticker iväg uppåt finns det alltid horder av ”experter” som gynnas av sakernas tillstånd och kan motivera utvecklingen; nu lika mycket som, till exempel, under dotcomyran i slutet av 90-talet.  

Stötestenen är också att motkrafterna till den pågående indexeringsivern på aktiemarknaderna steg för steg försvagas. Det handlar dels om att det aktivt förvaltade  kapitalet krymper i förhållande till det passiva, dels om att hedgefondsindustrin är illa sargad av många år av utflöden i spåren av fondernas stora svårigheter att leverera relevant absolut avkastning. Hedgefonderna är en naturlig kraft för att påverka prisbildningen när aktiekurserna blir för höga, eller för låga. 

Indexeringsvågen har stärkts under 2010-talet när en extremt starkt positiv trend för  risktillgångar, påeldad av centralbankerna, präglat aktiemarknaderna. De risker i prisbildningen som byggts upp kommer synas om och när aktiemarknaden går in i en ny kris.  

Inte blir det bättre av att även den svenska regeringen bidrar till att förstärka indexeringstrenden. Det nya statligt upphandlade fondtorget för premiepension kommer utan tvivel att bestå av betydligt mer indexerade produkter jämfört med det nuvarande