Ikea och Volvo? Nej, Sveriges varumärke är ”framtiden”

REPLIK “Vad händer om Ikea inte längre ville vara svenskt?” Den frågan ställde debattören Jan Kallberg tidigare i veckan i en debattartikel här på Realtid.se.

För mig är en mer befogad fråga; Är Ikea verkligen symbolen för vad det innebär att vara svensk?

Det finns en spänning mellan det gamla och det nya, mellan generationer och generationsväxlingen, och den genomsyrar samhälle, arbetsmarknad och politiken. 

Det gamla industrilandet Sverige – precis som det gamla industrilandet Amerika – definierades av stora verkstadsföretag i stora fabriker och med stora personalstyrkor som för det mesta såg likadana ut och som kom från samma bakgrund.

Det nya Sverige, där jag bott i nästan fyra år och det land jag verkligen kom att förälska mig i, ser ut och känns väldigt, väldigt annorlunda jämfört med landet med köttbullarna och det blonda håret.

I det nya Sverige uppfostrade jag en dotter, växte professionellt och blev en fanbärare för en kultur byggd på arbete och humanitära värden. För det nya Sverige är inte längre bara synonymt med Volvo och Ikea. Det är ett Sverige som blivit känt genom Spotify, Skype, Klarna och Mojang. Det är ett Sverige som värderar gemenskap, jämställdhet, mångfald och integration som den högsta formen av innovation och som förstår att det är förmågan att nyttja sin kreativitet bäst som skapar en global marknadsledare, inte storleken på befolkningen som sådan.

Problemet förra månaden, med nyheter som spreds internationellt om Sverige, var att de baserades på en human interest-story som från ingenstans lyftes upp av USA:s president, och som dessutom visade sig vara grovt felaktig. Detta utlöste en stor diskussion om Sverige i USA och lyfte upp frågan om "svensk invandring" på dagordningen i den inhemska smutsiga och splittrade invandringsdebatten. Det skapade en både ologisk och orimlig jämförelse, såväl politiskt som socialt.

Att dra slutsatser från detta tomma brus i sociala medier om en förändrad ”Sverigebild” är intellektuellt ogrundat och saknar uppenbarligen empiriska bevis.

En del människor fick höra på nätet och i amerikanska tv-nyheter att Sverige inte längre kan integrera den stora mängden politiska flyktingar som landet tagit emot – mer än något annat europeiskt land per capita och definitivt mer än USA – eller om en enormt överdriven våldtäktsstatistik och kriminalitet. Men det jag verkligen såg och hörde från min generation, både online och offline, var att de stod upp för Sverige och det Sverige verkligen står för – hopp.

Ja, hopp, om att en nation faktiskt kan formulera och agera utifrån värden som är högre än den enskilde individen. Värderingar som hyllar kollektivet och som är globala i ordets rätta bemärkelse, och ja, värderingar om att ”öppna sitt hjärta” för människor som är annorlunda och behöver vår hjälp. 

Vad många ser är ett land som har anammat en moralisk skyldighet och som står vid sitt ord att öppna sina gränser för hundratusentals människor som flyr död, kaos, våldtäkter och skräck i sina hemländer, för ett bättre liv i ett annat land. Ett land som håller sina löften och visar andra nationer att det genom politiska beslut går att vara lönsam och innovativ, samtidigt som du är öppen och hjälpsam mot marginaliserade människor.

Sveriges varumärke är framtiden. Och det är ett extremt starkt varumärke i USA.

Från historien om Raoul Wallenberg, spektakulära framgångar för företag som Mojang, King, H&M, Acne och Spotify, till den intellektuella smältdegeln i Kista och det innovativa navet i invandrartäta Södertälje; Sådant gör att jag inte kan gå någonstans i USA utan att folk frågar mig om ”hur coolt Sverige är”.

Fokuset kretsar kring data och vetenskap som den högsta formen av att ”ge tillbaka”, en inställning som som stärks genom institutioner som Nobelkommittén och globala tänkare som den nyligen bortgångne Hans Rosling, liksom privata investerare som familjen Wallenberg som donerar generöst till vetenskap och forskning.

Och historier som verkligen blivit virala i USA den senaste tiden har inte alls handlat om svensk invandringspolitik utan om att Sverige – på internationella kvinnodagen förra veckan – utsågs till det bästa landet i världen för kvinnor att leva i, enligt US News & World Reports’ Best Countries. Eller den om att svenska pass är rankade som ”mest kraftfulla” i världen att äga, av Nomad Capitalist. Eller fotot av Sveriges vice statsminister Isabella Lövin där hon trollar president Trump med sin egen bild, med en uppställning av enbart kvinnliga tjänstemän bakom sig när hon undertecknar en progressiv klimatproposition.

Det handlar om tech-entreprenörer som Spotifys Daniel Ek, som nyligen utsågs till mäktigast i musikbranschen av Billboard Magazine – och som offentligt förespråkar skydd för, och integration av, talang som invandrat till Sverige – och om den svenska regeringen som visar prov på ett modigt politiskt ledarskap genom att driva en feministisk utrikespolitik.

Detta är det Sverige jag lärt känna, och det Sverige som världen inte kan få nog av.

Jag tror personligen att nationer i framtiden kommer att tävla om att locka till sig de största begåvningarna, precis som företag gör i dag. Mindre länder kommer kunna stå sig bra i konkurrensen med större länder i den matchen, eftersom de är smidiga, rörliga, snabba och utåtriktade.

För mig är Sverige på många sätt som en startup-raket, som omfamnar data, vetenskap och nya idéer med en anda byggd på entreprenörskap. Men för att data och vetenskap ska fungera måste du också skapa en bra och mottaglig kultur för detta. Stockholm symboliserar för mig en sådan förening  av mänsklighet och teknik, och jag tror att stadens klättring mot toppen som en framtidens kulturbärare bara har börjat.

Vi pratar om en framtid som kommer grunda sig på transparens, öppenhet, globala medborgarskap, hållbarhet, jämlikhet i alla dess former och framför allt  inställningen att ingen bara är sin egen lyckas smed. Vi måste samarbeta och sträva efter samförstånd för att nå kreativitet och harmoni i samhället.

Kreativitet kan bara blomstra när sociala normer tillåter integration, jämlikhet och platta företagsstrukturer. Även här möjliggör svenska normer som ödmjukhet och att ”inte sticka ut” en kultur på arbetsplatser som gör att anställda vågar ifrågasätta och utmana ledarskapet för att skapa ett bättre resultat.

Ja, Ikea har kanske ersatt sin lingondricka med Cola light, vilket kanske är ett tecken på någon form av förkastande av det gamla svenska sättet. Men samtidigt har Spotify exporterat pappaledighet till USA och visar att alla par – adoptivföräldrar, homosexuell, mödrar som fäder – förtjänar att få både och, arbete och familj. Och faktiskt så tänker en av de mäktigaste personerna i Vita huset just nu, Ivanka Trump, lyfta föräldraledighet som sin viktigaste fråga de kommande fyra åren. 

Jag rekommenderar henne starkt att blicka norrut för vägledning.

Natalia Brzezinski
vd, Symposium Stockholm

Fotnot: Den här debattartikeln finns också publicerad på engelska.