Högtryck för svenska varv

På andra sidan Östersjön byggs nya fartyg för första gången sedan andra världskriget.

– Det skulle kunna ske här också, det är brist på tillverkningsställen i världen, men det råder också brist på yrkeskunnigt folk, säger Jonas Hansson, informationschef vid Öresundsvarvet i Landskrona.

Öresundsvarvet är ett reparationsvarv med ett fyrtiotal anställda. Verksamheten går bra, men vid arbetstoppar får man hyra in svetsare och båtbyggare från Danmark och Polen.

– Det finns inga svenska varvsarbetare att få tag i, säger Jonas Hansson.

Grannen Landskronavarvet var landets sista tillverkningsvarv. Driften lades ner för två år sedan. Ägaren, norska Fosum mekaniska, byggde på slutet fartygsskrov som bogserades till Norge för slutmontering. I dag tillverkas skroven i stället vid varv i ryska S:t Petersburg.

– Men varvet står intakt och det finns redare med idéer. Men det krävs både pengar och folk för att komma i gång, säger Claes Nilsson, vice vd för kommunens näringslivsbolag Invest in Landskrona.

När varvsdöden slog till under slutet av 1970-talet förlorade tusentals varvsarbetare jobben, en basindustri gick i graven och ingen trodde på svensk varvsindustri.

Delvis fick de också rätt – det byggs inte längre några civila fartyg i svenska varv. Kvar som tillverkningsvarv finns bara Kockums i Karlskrona, som utvecklar och bygger krigsfartyg och ubåtar.

Enligt sjöfartstidningen Shipping & Gazette, som gått igenom varvsindustrin i hela Östersjöområdet, har den tidigare så krisdrabbade näringen i hela området vaknat till liv igen.

Reparationsvarven Falkvarv i Falkenberg och Götaverken Cityvarvet i Göteborg känner också av uppgången. I Falkenberg har man investerat i en ny docka för att klara efterfrågan.

Men om det går att tjäna pengar på att reparera fartyg i Sverige, varför kan man då inte göra detsamma på att bygga dem?

– Tidsbestämt underhåll är en sak, ett nybyggnadsvarv som kräver hundratals anställda en helt annan, det blir för dyrt, säger Claes Nilsson.

TT