Hög tid att pudla om bankunionen

Alliansen har länge insinuerat att huvudfrågan bakom Nordeas beslut att flytta huvudkontoret till Helsingfors skulle vara bankskatten. Självinsikten från den föregående alliansregeringen har lyst med sin frånvaro och det har i omgångar varit svårt att hålla sig borta från skämskudden. 

Nordeas ledning har återkommande förklarat att det främsta skälet till flytten österut är Sveriges beslut att helt ställa sig utanför EU:s bankunion. Ansvaret för det vilar lika mycket på den sittande som den förra regeringen. Kritiken som rörde höjda resolutionsavgifter och den föreslagna bankskatten var också uppseendeväckande eftersom allianspartierna i sitt gemensamma valmanifest själva lovade just ”ökat skatteuttag från den finansiella sektorn”.

I december beslutade regeringen till slut att snabbutreda frågan och under ett seminarium hos TCO (12/2) förklarade Annie Lööf att Centerpartiet nu är för ett svenskt medlemskap i bankunionen. Centerpartiets omsvängning är ett viktigt besked. Sverige har inte råd att stå utanför en bärande pelare för den inre marknaden för finansiella tjänster.

Efter flyttkarusellen kring Nordea har det blivit smärtsamt tydligt att ett litet land med stor banksektor inte har råd att ensamma ställa sig utanför bankunionen. För Sverige är det särskilt viktigt att garantera spelregler för finansiella tjänster som är likvärdiga dem i andra EU-länder. Bara så kan Sverige bli ett attraktivt land för finansbolag, där banker inte bara stannar, utan även blir ett attraktivt säte för nyetableringar.

Centerpartiets besked om bankunionen är också viktigt i ett större perspektiv. Centerstudenter har länge varit pådrivande för att ompröva partiets vacklande inställning till europeisk integration. Det går att förena en positiv inställning till fortsatt integration inom EU:s verkliga kärnområden med kritik mot den bidragspolitik som genomsyrar jordbruks-, regional- och socialpolitiken. 

EU:s bankunion skulle lösa flera av de konkurrensnackdelar som gör Helsingfors till ett mer attraktivt säte för Nordea än Stockholm. Avgiften till resolutionsreserven som är bankernas krisbuffert skulle bli en icke-fråga, då en lägre avgift i stället kommer betalas till EU:s resolutionsfond. De svenska kapitalkraven, som är högre än vad EU kräver, kan marknadsanpassas när riskerna delas med andra medlemsstater.

Bankunionen är bara ett steg på vägen mot en fullt utvecklad inre marknad för finansiella tjänster. Efter bankunionen väntar viktiga beslut som att utveckla den gemensamma kapitalmarknaden. Det skulle underlätta gränsöverskridande investeringar och skapa bättre finansieringsmöjligheter för svenska företag. 

I dag är EU:s viktigare finanscentrum London, men i en framtid där britterna faller ifrån den inre marknaden öppnas nya möjligheter för Stockholm som finanscentrum. Om Sverige ställer sig utanför bankunionen lär det dock aldrig bli till mer än en förlorad möjlighet.

Simon Palme
Förbundsordförande Centerstudenter

Tobias Samuelsson
Förbundsstyrelseledamot Centerstudenter