Helikopter till himmelska höjder

>> Missa inte bildspelet från helikopterskidåkningen i Kanada

Plötsligt känner vi en sättning i snötäcket vi står på. Guiden, som befinner sig i branten en bit nedanför oss, signalerar med armen att vi måste röra oss bort från den öppna sluttningen. Lavinrisk. Hon pekar mot ett skogsparti lite längre ned på berget. Hennes komradio knastrar när hon talar med helikopterpiloten och andra guider i området. Gruppen, bestående av elva åkare, har redan börjat röra på sig.

Sprid ut er! ropar hon och på rad, med lucka emellan, glider vi i hennes spår genom den lätta pudersnön. Farten ökar, luften gnistrar av snökristaller. En efter en når vi skogen och lavinrisken är snart glömd. Nu gäller det att hitta öppningar mellan träden. Egna spår. Det är brant och det går undan. Molntäcket har spruckit upp och sikten är bättre.

Reglerna för skogsåkning är enkla: passera aldrig guiden och se till att du har kontakt med en annan åkare, en buddy. Undvik om möjligt att svänga ovanför en gran för att minska risken att du faller och hamnar i en Tree well, eller trädbrunn. En sådan brunn är det risiga hålrum som bildas runt stammen på granarna när det snöar rikligt. Och det gör det i The Canadian Rockies, snödjupet kan vara upp till sex meter och att falla med huvudet före ner i en trädbrunn bör nogsamt undvikas. Alltså – sväng bakom och nedanför träden.

Jag ser Lars Ocklind, Ica-handlaren från Åre, skymta framför mig. Jag hänger på, Lars har en förmåga att hitta spår. Men jag tappar honom direkt bland de snötäckta granarna. Hittar i stället min egen linje, plötsliga öppningar mellan träden, surfar på de breda skidorna så att snön sprutar. För mycket bakåtvikt, det bränner i låren, måste hitta balansen, stå på hela foten.

Men var är Robert, min buddy? Jag hör inga rop eller visslingar från vare sig grupp eller guide men snön kväver effektivt alla ljud. Ensamåkning kan lätt sluta med att du hamnar på fel sida av en nästan osynlig ås i skogsbranterna, vilket i värsta fall leder dig ned i fel dal, långt från grupp och helikopter. Ännu en nästan vertikal skogsglänta öppnar sig. Farten ökar, balansen är återställd, jag hittar rytmen och upplevelsen är total. Jag tjoar högt av ren glädje, skriker faktiskt rakt ut.

12_534.jpg

Då hör jag ett avlägset rop som svar – jag har alltså inte tappat gruppen. Samtidigt ser jag en snabb glimt av Roberts röda jacka längre ned till höger ett hundratal meter bort. Tappar uppmärksamheten för en bråkdels sekund och en klunga granar ligger rakt i fallinjen. Jag tvingas till en skarp sväng framför en stor gran med en enorm krona av snö i toppen. Skäret blir så tvärt att jag visserligen stannar men samtidigt faller bakåt. Fördelen med att trilla i metervis med fluffig pudersnö är att det inte gör ont. Nackdelen är att det kan vara nästan omöjligt att ta dig upp.

Halvt täckt av lätt lössnö ligger jag på rygg med huvudet nedåt. Nåja, åtminstone inget huvuddyk ner i en brunn. Jag använder de remlösa stavarna för att häva mig upp. Eller försöker i alla fall, snön är bottenlös. Båda skidornas bakdelar är snett nedstuckna i snön i en obekväm vinkel. Jag tänker på mitt avsaknade vänstra korsband, tur att jag har det kraftiga knästödet. Det här är löjligt, ju mer jag kämpar desto djupare sjunker jag i snön. Ingen panik, jag kommer att komma upp, men kämpandet tar mycket kraft och den här typen av skidåkning kräver att du hushållar med energin.

Jag ser en blå jacka högre upp. Christian, schweizer-finnen vi kallar för the blue guide, ser mig och en stund senare har han dragit upp mig ur mitt snöbolster. Vi tar av åt höger och snart hör jag helikopterns smattrande mellan bergen. Skogen öppnar sig och därnere vid upphämtningsplatsens lilla röda flagga har gruppen redan börjat ta av sig skidorna när vi kommer fram. Guiden och Christian staplar dem i en hög.

Det vinande, klapprande ljudet från Bell-helikoptern ökar och den gör en vid båge för att komma rätt in mot landningsplatsen. Vi kurar ihop på knä och duckar, tätt sammanpackade.