Hat, ondska, surrealism och entusiasm

URBAN OBSERVATÖR Fifa och Eufa tycks ha få storhjärtade nationer – eller snarare ’offer’ – kvar att göra ’business’ med. Schweiz med sina gangstervälden i kostym skyr inga medel att ro hem kassakon via tv-rättigheterna. Förbunden och pamparna är oftast deras nyttiga idioter. Nu kan man bara hoppas att hundra godhjärtade, starkt humanistiska och mer rebelliska fotbollsspelare, idrottsmän och -kvinnor målar sina naglar i regnbågens färger, knyter sina proletära nävar. Som en Emma Green Tragaro på VM-Friidrott i Moskva 2013, eller som Tommie Smith och John Carlos vid Olympiaden i Mexico City 1968. Denna gång återigen mot det ryska barbariet och behandlingen av hbtq-personer och Qatars brott mot mänskliga rättigheter, främst mot ’de svaga’ totalt råutnyttjade och av världen oskyddade byggjobbarna.

För att vi själva som sitter med våra breda betongarslen gapande och skrikande, i soffan eller på läktaren, skulle komma på tanken att koppla in hjärtat eller hjärnan, är det väl inte tal om, eller hur! Fotboll och idrott är ju något fiiint.

Mest fascinerad nu under dagarna med EM:s matchpotpurri blir jag av det extrema tramset och barnsliga flamset runt fotboll i alla TV-soffor. Alla märkliga ’talking heads’ i mellanakterna, som yttrar sig om allt och alla, kan jollra in i minsta detalj om en liten skråma, spela förskräckt chockade inför det mest förväntade av allt; fotbollsvåldet på läktare och gator. Vem hade kunnat tro att den en gång så grabbigt schyssta fotbollen skulle få en behandling som snarast påminner om hur ’mode, mat och heminredning’ alltid ältats i forna tiders damtidningar. Eurovisionsschlager-tävlingen framstår ju nästan som en ren machoritual vid en jämförelse.

Alltmedan samhället, polisen, klubbledningarna år ut och år in står som fåntrattar med brallorna nere och fjäskar med pöbeln. De flesta jag känner lever ju i tron att det står i lagen att ”polisen ska skjuta ett varningsskott i luften, skrika frys, sen öppna eld i knähöjd”, om pöbeln inte lyder. Eller att en polischef, klubbledning eller borgmästare spelar ut det mest svidande (ekonomiska) kortet; risken att få spela inför tomma läktare. Så spelade fotbollsförbundet i delstaten São Paulo ut sina kort nyligen och förbjöd bortasupporters under alla återstående matcher i mästerskapet. ”Orättvist” tyckte en del, ”nu går det ju inte ihop ekonomiskt” tyckte andra. Men det är ju det som är meningen. Bara något som svider riktigt i skinnet ekonomiskt kan få de bortklemade och sönderpjåskade lagen att ta sitt ansvar som samhällsmedborgare. 

Tankarna rusar iväg till VM i Rio, en timme innan matchen Brasilien-Mexiko ska börja. På min lokala Riobar Popeye (”Karl Alfred”) dansar min polare ”Freud”, en psykiatriker och exakt Einstein look-alike, lunchsamba med sin älskarinna. Så vänder han sig skrattande mot mig; ”Dags att gå hem innan helvetet börjar” – plus har en stor utläggning om hur fotbollen plockar fram ”barnet, kvinnan och det homosexuella i mannen”. Att det borde vara extra-mammor på planen, som blåser på spelarnas knän, sätter på plåster, när de rullar sig som Gross-babies i sandlådan. Jag försöker kontra med att det vore väl värre om fotbollen endast plockade fram ”mannen” i spelarna.

Plötsligt fylls istället mina sinnen med Buenos Aires och fotboll. På många sätt är Buenos Aires tango, precis som Rio är samba. Den sitter djupt i själen, märks på gången, präglar det sexuella kynnet, tränger sig in i både politik och affärer. Det eldiga men sentimentala, det temperamentsfulla men formella – besvikelse har alltid varit ett av grundelementen. Tårarna har alltid varit ständigt närvarande i både kärleken, fotbollen och politiken. Det är frustrationen och passionen. Många ser en falskhet, men den är inte nödvändigtvis riktad mot andra – i Buenos Aires har mycket handlat om att lura sig själv.

I vattnet vilar rostiga halvsjunkna båtar i en gegga av olja, avskräde och stinkande föroreningar. Längs kajerna och gränderna tittar gräset fram mellan gatstenarna från Bohuslän. På det lilla torget Plaza Solís har de fattiga invandrarna från Italien ersatts av nya fattiga invandrare från främst Bolivia och Peru. Det var här man en gång lärde sig spela fotboll av engelska sjömän. Sina blågula färger tog laget efter flaggan från första bästa båt i hamnen, en svensk. Boca Juniors, ett av världens mest omsusade lag har sin egen fotbollsstadion, La Bombonera (»chokladasken«).

Här utspelade sig också Diego Maradonas grymma uppväxt och unika framgångssaga, även om han i sanningens namn började på andra sidan bron hos Cebollitas (»de små lökarna«). När El Super-clasico mellan Boca Juniors och River Plate (Boca y River) går av stapeln här är det rekord i antalet ridande poliser, schäferhundar, kravallstaket och specialkommandon. Sällan har jag varit så rädd i mitt liv. Den ena läktarhalvan gungar i helt blågula färger och som stora svenska fanor böljar över den vrålande hemmapubliken. När River Plates gunstling Fernando Cavenaghi, som dessutom är något av en ’mjukis’ och ’konstnär’, under en match får in ett avgörande mål sänder det en chockvåg genom den blågula hopen, där jag dumt nog sitter. För en stund tystnar de grovt smädande orden mot ”bögarna och miljonärerna”, som River Plates lag och anhängare kallas – för att de har sin hemvist och stadion i de rikare norrförorterna och därmed anses ha förrått sitt ursprung.

Man kan tro att i en stad av Stockholms storlek och där gamla drottningens födelsedag firats värre än Gay Pride i San Francisco, i en stad där hundratals coffeeshops säljer marijuana som vårt Systembolag säljer viner, i en stad där Red Light District tindrar som NK:s julskyltning och har en lika folklig och fryntlig framtoning som en blandning av första sommarkvällen på Gröna Lund, Allsång på Skansen… Ja inte kan väl en sån stad chocka skiten ur – eller charma – en besökare på ytterligare en extrem nivå? 

Skam den som ger sig, tycks Amsterdams budskap vara. 

För än har vi ju inte kommit till fotbollen. När en kompis i Stockholm, en kvinnlig judisk advokat, hörde att jag skulle till Amsterdam sade hon direkt: ”Då måste du bara gå på fotboll och se Ajax!” För mig var Ajax länge bara ett i raden av rengöringsmedel. Men för många har holländarna länge varit Europas brasilianare vad gäller fotboll, och Amsterdams stora hemmalag Ajax ett av de mest beundrade på kontinenten. 

Laget har en över hundraårig historia och spelade ursprungligen på en stadion byggd i trä, De Meer Stadium,  som låg alldeles intill Amsterdams fattigaste judiska kvarter, de då största i Europa. I ett visst läge började motståndarlag säga att de skulle ”till judarna” när de skulle spela mot Ajax. Och plötsligt antog de grövsta supportrarna och huliganerna inom Ajax utmaningen och utnämnde sig själva till ”judarna”. Trots att laget aldrig hade direkt med det judiska att göra, utom att någon enstaka spelare då och då självfallet varit judisk.

Det som är intressant är att okvädningsorden haglade mellan lagen i åratal inför internationella sportjournalister utan att det stod en rad i någon tidning. Ingen begrep ju nederländska. Men så var plötsligt tusentals Ajaxanhängare insvepta i israeliska flaggan och hade toppluvor och tröjor med davidsstjärnan. Många fixade även stora tatueringar på armar, ryggar, vader, och även intimare kroppsdelar, med davidsstjärnan, kraftiga sionistiska uttryck på både hebreiska och holländska, och skallade ”vi är superjudarna, vi är superjudarna”  till melodin ”Tulpaner från Amsterdam”.

När motståndarlaget härmade ljud från gaskranar och skallade ”gasa judarna, gasa judarna” och började veva med nazistsymboler vaknade några journalister från The Guardian och New York Times till. På den match jag bevistade vevade motståndarlaget med Palestinaflaggor och skrek de absolut hårdaste ramsorna som gått att uppbringa från palestinska Hamas i form av Israelhat och förakt mot judar. 

Tillbaka inne i Amsterdam fingrade jag själv på en t-shirt med den tänkvärda texten ”Legalisera droger. Förbjud fotboll.” Men insåg förstås att jag bara skulle göra mig till ovän i två av världens mest fanatiska läger – de för fotboll och de mot droger. Ibland är det politiskt korrekta ett mer pragmatiskt beslut.

Men varje gång jag eldar upp mig över ondskan, hatet, pöbeln – men främst gangsterverksamheten, korruptionen och toppstyrningen från Schweiz – så tänker jag på dess motsats – det bästa, det varmaste jag varit med om; en match med FC St Pauli kultlaget i stadsdelen Reeperbahn i Hamburg, som jag beskrev i min förra krönika Kärlek, fotboll och politik.

Jag fascineras av att Barcelona vid sidan av det så trendiga mediala bruset fortfarande är Barcelona på det gamla hederliga surrealistiska sättet. Men dagens surrealism kommer inte så ofta från nya unga målare à la Miró-Picasso-Dalí. För en av vår tids mest extrema surrealister måste väl ändå anses vara den provokative mästerkocken Ferran Adrià, han med sitt molekylkök på krogen El Bulli, av fiendelägret döpt till ”El Bullshit”. Och den smått vansinnige arkitekten Ricardo Bofill, vars vansinniga betongskapelser leder till applåder, raseriutbrott och självmord.

Och här kommer även Barcelonas så speciella ekvilibristiska fotboll in i bilden. För vem har varit den extreme katalanen, den sensuellt elegante som lyckas kombinera kostymen och skäggstubb med en stenhård nästan intellektuell linje? Likt en Picasso bara drivas av sin egen brinnande tro och vilja och ett ”jag skiter i vad världen tycker” – jo, FC Barcelonas charmigt mjukmacho coach Pep Guardiola. Hans osannolika entusiasmerande ”peptalk”, hans impulsiva men strategiska sparkande av kända fotbollsegon, hans sätt att alltid solidariskt bygga upp sitt team och sedan gå till attack mot motståndarna med ett nästan balettdansande lag har förstås fört in både honom och Barça i den katalanska redan så fullsatta surrealistiska historiekammaren. Så tar en utbränd Pep ett ömt farväl, spelare gråter, filosofen är borta. Den ideologiska stafettpinnen tas över av hans assistent Tito Vilanova, fostrad i exakt samma anda. Och alla håller förstås andan, men förväntar sig att få se sina älskade spelare göra nya surrealistiska utspel på ett härligt gungande fullsatt Camp Nou. En sak är säker, fotbollsturismen till Barcelona och entusiasmen på läktarna kommer aldrig att bli ”lagom”.

Apropå Camp Nou, bakom stadion och i nattens mörker äger ett helt annat spektakel rum. Det är Europas största mötesplats och scen för transvestiter, invandrade från hela Europa, Afrika och Latinamerika. Somliga är enbart exhibitionister och sina egna konstnärer, andra kombinerar det med prostitution. Som statyer står de frusna i sina poser, i de ständigt cirkulerande bilarnas strålkastarljus blir de som stora artister på en scen. Dammet yr, gruset flyger i luften, bilarnas däck fräser. Men de själva står helt stilla, det är publiken som rör sig. Ut från bilarnas nedvevade vindrutor vrålar de heterosexuella grabbar som tidigare hejat på hemmalaget i fotboll. Själva har transvestiterna genom svåra operationer, hårt sparande, våldsam utstyrsel byggt upp sina dubbla identiteter. Här som exakta kopior av spanska, italienska, brasilianska och amerikanska kvinnliga toppartister visar de stolt upp sig. På de billiga grusiga och mörka bakgatorna har de skapat sitt eget extremt surrealistiska ”Broadway”, som hetsar upp Barças fans, los cules (”stjärtarna”), minst lika mycket som fotbollen. 

Mexico City är kanske den stad som fascinerar mest. Aldrig har jag med mitt minimala fotbollsintresse förberett mig så, trängt in i olik lag stadsdelar och kulturer. Men alltid hamnat här mitt i en jordbävning eller icke-säsong. Fotboll är fortfarande en charmig men lätt skruvad folklig upplevelse. Visst går det livligt till, men våld är sällsynt. Hejaklackarna och lagens fan clubs, så kallade porros, står ofta blandade på läktarna. Visst förnedrar man varandra med nedsättande ord angående egenskaper i sängen eller diverse påståenden om motståndarens mamma, men det är mer med glimten i ögat än bröligt aggressivt. Americas spelare kallas för pollos, ”kycklingar”, medan Pumas spelare är gatitos, lite av ”sötnosarna”. Framförallt Pumas matcher är familjetillställningar av stora mått och framhejandet av det egna laget entusiastiskt och humorfyllt, och mynnar alltid ut i den egna grandiosa sången, ”La goya”. Stadion är dessutom en av de vackraste i världen, byggd som en vulkan – påminner om de riktiga man ser där långt borta vid horisonten. För att ge allt den rätta mexikanska kulturella prägeln finns förstås magnifik mural av nationalhjälten Diego Rivera vid huvudentrén.

I de flesta storstäder finns en stadsdel som via böcker, fotboll, boxning och brutalitet har spetsat det hårda livet, ingjutit en urban glamour i väggarna. I Mexico City är det Tepito som är laddat med proletär chauvinism, gangsterglamour, en egen nonchalant spjuveraktig slang. Det här är kvarter som genom åren exponerat det hårda livet. Ett slags ”Barrio Bravo” där allt är till salu utom värdighet. Få kvarter har fått sina knivslagsmål, sin fylla, sin gambling, sitt stöldgods, sin snabbare billigare prostitution, sin promiskuitet, sitt våld så omsjunget, så sönderskrivet, så utforskat. Utbudet av piratkopierade porrfilmer, storfilmer, pangpangfilmer, burleskmusik, hårdrock och rap är brutal. Radioapparater och tv-apparater tycks påslagna på högsta volym. Kaskaden av kalsonger, klänningar och kostymer, begagnat eller stulet, smutsigt eller rent, är inget för känsliga ögon. Här inne i de trånga ökända gränderna, callejones, är husen byggda på det klassiska maneret med vecindades, bostadshus oftast fyllda med enbart enrummare och vända mot en gemensam bakgård. Det hela är en kasbah-liknande upplevelse och har varit den perfekta reträttvägen undan polisen eller andra gäng. Fortfarande har en del av marknaderna en air av smuggling, stöldgods och vet det kommersiella värdet i att locka med ”tjuvarnas marknad”, som gör att den så kallade vanliga hederliga människan lätt får för sig att hon gör ett fynd.

Där tårar och skratt, kärlek och våld är nära grannar är ofta machokoderna som heligast och farligast. De kvinnor som vågat bryta mönstret har ofta råkat illa ut. Än i dag kan läskiga kriminalmagasin som Alarma frossa i just Tepitokvinnors öde. Unga män kämpar istället tappert för att hamna på förstasidorna till de stora dagliga hårdföra sporttidningarna Ovaciones och Esto. För det är härifrån Tepito och de enklaste fotbollsplanerna som Mexico Citys olika lag fått många av sina bästa fotbollsspelare genom åren. Här finns också unga torreros med siktet inställt på den stora tjurfäktningsarenan. Men framför allt finns här boxningsgym som rymt och rymmer fler boxningsdrömmar än någon annan stadsdel.  Världsmästare har sett sitt ljus tändas här. Det är också här som mästerverket och socialreportagets bibel, antropologen Oscar Lewis The children of Sánchez (1961), utspelar sig. Romanens grymma verklighet för den utblottade lantbrukaren Jesús Sánchez och hans nya hårda liv i Mexico City med sönerna Manuel, Roberto, Consuelo och dottern Marta – senare film med Anthony Quinn i huvudrollen (1979).

Djupt inne i kvarteren hittar man också det lilla enkla kapellet och altaret med Santa Muerte, Tepitos eget skyddshelgon. Många mexikanska fångar även i USA har henne tatuerad på sina armar. Här i Tepito dyrkas hon av ungdomsgäng, tjuvar, narkomaner, de sniffande gatubarnen. Vid hennes fötter ligger deras offer – och det hon anses gilla mest är marijuanajointer, godis, alkohol, frukt och brinnande ljus. Och om man dyrkar henne tillräckligt innerligt håller hon döden i schack och driver bort onda människor som kan göra en illa. De flesta står här med tårarna rinnande och kysser glasrutan som skyddar Santa Muerte.

Inte så få unga födda på fel sida i livet har just här tagit beslutet att lämna limmet, drogerna, tjuveriet – och istället satsa på träningen vid någon av alla små grusiga, jordiga fotbollsplaner.

Efter cirka tio år i São Paulo och Rio har jag förstås många starka upplevelser runt fotbollen, främst i Rio, som etsat sig fast i minnet, både syner och dofter. Min match på ett knökfullt Maracanã mellan de lokala lagen Flamengo och Fluminense på 80-talet hade allt vad man kunde önska av sambamusik, trummor, vansinne, okontrollerad extas, sång och glädje. Det jag dock aldrig kan glömma var hur hela den del av läktaren jag befann mig på fick plastmuggar fyllda med urin i huvudet. Att jag lämnade Maracanã tillsammans med ett vilt vrålande segrargäng, men alla plaskvåta av den piss som kastades på oss när Fluminense fick in sitt första mål .

Kärleken på senare år går till min lokala bar Popeye i Ipanema. Där fylldes hela baren och trottoaren ofta av människor som följde matcherna på plattskärms-teven; tunga elefanter ur 68-års generationen, uppskruvade gaya, unga kaxiga ’che guevaras’, gamla portugisiska tanter, lyriska amerikanska surfare med var sitt skrattande gatubarn på sina axlar, förvirrade turister, svettiga gatsopare, plus ett tiotal små gula taxibilar som ettrigt bromsade in, och både chaufförer och passagerare som slängde sig ur bilarna för att kolla ett annalkande mål.

Men det är också flygresorna mellan São Paulo och Paris. En gång fick jag en ung grabb i stolen bredvid, nervös över sin första flygresa och sin första resa till ett annat land. Efter ett tag kröp det fram att han var handplockad och ’såld’ till ett litet lag i någon av Balkanstaterna. Min oro stegrades när under resans gång en alltmer berusad man i vit kostym och märklig ’väktarblick’ kom in från business class för att kolla läget med sin ’guldklimp’.

En annan gång på väg från Europa mot Rio, så är det en annan ung man, helt nedstämd, nästan vettskrämd i stolen bredvid. Han knäpper sina händer, ber, gråter. Efter några öl kryper det fram. Han har flytt från ett nordafrikanskt fotbollslag, dit han varit såld. Han har desperat längtat hem till mamma, polarna, musiken, maten. ’brasse’ som han är in i själen. Hemligt ska han slussas ut från flygplatsen mot avlägsna släktingar i Brasiliens inre. Straffet kan bli hårt från de ’trafficking’-kretsar, som skor sig, exporterar grabbar i parti och minut till främmande länder.

Samtidigt malde en kraftig informationskampanj från typ brasilianska ”Skolöverstyrelsen/ Utbildningsministeriet”. Ung grabb kommer hem, öppnar kylen, förväntar sig något matnyttigt (förmodligen fixat av mamma). Istället ligger där bara en stor fotboll i kylen! Så kommer den varnande texten hur miljoner och åter miljoner unga killar i Brasilien satsar hela sitt liv på fotbollen, istället för skola och normal yrkesutbildning. För knappt ett tusental kommer livet med fotbollen att ge den där inkomsten, uppfylla drömmen om ära, berömmelse (Neymar, Ronaldo, Kaka, Ronaldino…). Alla andra hamnar längst ned på samhällsstegen, bittra, ofta i kriminalitet eller droger. Fjärran från den hallelujakör och löftet om något annat, som är allenarådande i opinionsbildande fotbollsjournalistik.

Backa bandet till VM i Stockholm 1958, när Brasilien vann, kungen gick ner från läktaren och hälsade på den unge svarte spelaren Pelé. Vissa brasilianska lags fotbollsplaner, främst i Rio de Janeiro, förvandlades snabbt så, Brasiliens sanna själ och hjärta hade släppts loss. Dammarna brast, allt var inte längre vitt eller svart, allt och alla började blandas i fotbollen, precis som när ’livet är som man vill att det ska va’.

Nästan alla lag har i dag den mänskliga mix, som då i Stockholm för 58 år sedan nästan bara Brasilien hade. Och så ser det ut i dag när vi njuter av Barça, Real Madrid, Paris St-Germain och även de svenska lagen. Rio de Janeiro och Brasilien vann slaget om fotbollsplanerna – Feel Good på högsta mänskliga världsnivå. Och som det blev när Tyskland inte vann fotbollen på sitt VM, men vann slaget om allas hjärtan, blev ett nytt Tyskland och kunde räta på ryggarna.  Så hoppas många det ska bli nu på EM, för fotbollens skull och för Frankrikes skull – men inte minst för Europas.

Många såg VM i Brasilien som ”den sista stora festen”. När vardagen återvände till Rios stränder, där 65 gator mynnar ut längs strandremsan Leme-Copacabana-Arpoador-Ipanema-Leblon – och där nästan varje gata har sitt eget lekfulla lag – där, precis som uppe i favelan, är det fortfarande alegre, glädjen, och jogo bonito, den vackra sambafotbollen, som är oskriven lag. 

EM i Frankrike kan lyckas som ”den sista stora Europafesten”. Att Fifas bägare nu har runnit över. För där toleransen väger tyngre än fördomarna känns Fifas och Eufas krämande runt Ryssland och Qatar nästan som något farligt, fördomsfullt och overkligt. 

Men än krävs det mycket av ’försoning’ och ’förlåt’ till både favelas i Rio och les banlieus i Paris för den som vill ha ”det sista varma ordet” inom ”Kärlek, fotboll och politik”.

Bobo Karlsson, krönikör på Realtid Helg, har bara varit på fotboll en handfull gånger; en gång i Hamburg, en gång i Amsterdam, en gång i Barcelona, en gång i Rio, en gång i Buenos Aires, plus en gång i Stockholm. Hans böcker Urban Safari och Urban Safari 2 (båda Norstedts) handlar om tolv storstäder vardera.