Har någon sett en riktig Zombie?

I en diskussion om den svaga svenska kronan i förra veckan hamnade de båda Nordea-influerarna Björn Wahlroos och Christer Gardell i motsatt läger. Wahlroos prisade den svaga kronan och dess fördelar för svensk exportindustri. Han anser att det var synd att Finland gick med i eurosamarbetet av denna anledning.

Christer Gardell hävdade att Wahlroos ägnade sig åt en gammaldags tankefigur som inte stämmer med hur näringslivet ser ut idag där en svag krona inte ger samma fördelar. Däremot gör den svaga kronan alla svenskar fattigare.

Jag köper sällan Björn Wahlroos utsagor, men i det här fallet har han naturligtvis rätt. En svag krona är en otvetydig fördel för svensk exportindustri. Men i debatten om den svaga svenska kronan har det kommit in en ”postmodern tankefigur” som är svårbegriplig. Det handlar om att just den extra lönsamhet som skapas av en svag valuta skulle vara väldigt skadlig. Så pass att den sänker omvandlingstrycket i näringslivet och håller liv i så kallade zombieföretag.

Det är lätt att hitta vinnare på den svaga svenska kronan. Det är naturligtvis basindustrin som i praktiken har hela kostnadsbasen i kronor, men ofta säljer 80 procent av sin produktion i andra valutor. Och här finns det företag som skulle få det mycket tuffare om kronan hade följt de prognoser som Riksbanken och de flesta affärsbanker har haft om den svenska kronans utveckling under det senaste decenniet.

Finns det zombieföretag där? Det är möjligt och till och med sannolikt att utslagningen skulle ha blivit större med en starkare valuta. Men att lönsamheten skulle sänka omvandlingstrycket i exempelvis skogsindustrin är en myt och en lögn. Det är redan högt. Omställningen från den tidigare dominanta tryckpappersinriktningen mot förpackningar är redan mycket utmanande.

Och de flesta inom skogsindustrin är ytterst medvetna om att långsiktig lönsamhet handlar om att antingen hitta lönsamma nischer, som Nordic Paper Säffles muffinspapper, eller att investera för att nå sådan storlek att produktionen har de lägsta kostnaderna per producerad enhet. Tjänar man dåligt med pengar så blir nedläggning inte det nödvändigtvis bästa, men ofta det enda, alternativet. Tjänar man pengar, även med en svag valuta, så har man både möjlighet och valet att investera för att öka sin konkurrenskraft.

Och tesen att en stark valuta, vilket är lika med en hög kostnadsnivå, är bra för omvandlingstrycket är svårt att få belägg för. Det motsatta är däremot lätt att hitta. Kinas låga kostnader har knappast varit till förfång för omvandlingstrycket i landet. Hade inte kineserna agerat aktivt för att inte låta det stora bytesbalansöverskottet driva upp kursen på yuanen, sedan 90-talet, så hade naturligtvis investeringstakten och omvandlingstrycket i landet blivit mycket lägre.

Tyskarna genomförande av de så kallade Haarz-reformerna var ju ingenting annat än en interndevalvering inom euron. Att det skulle ha lett till att omvandlingstrycket blev lågt och skadligt i tysk industri, medan det höga omvandlingstrycket i länder som hade klart högre inflation än Tyskland, som Spanien eller för den delen Grekland, skulle har varit positivt, är svårt att få belägg för. Sanningen är förstås att det har varit tvärtom.  

Om omvandlingstrycksteorin skulle stämma så skulle ju de traditionella högindustriella högkostnadsdelarna av USA, med delstater som Wisconsin, Pennsylvania, Michigan och Ohio har varit mästare på förnyelse och utveckling, medan lågkostnadsstater som Texas och andra gamla sydstater skulle ha varit ännu större förlorare. Men den stämmer inte.

En svag krona är bra för exportindustrin. Slut.