Att den egentligen mer problemfyllda brittiska verksamhet får vara kvar handlar nog mest om att den sannolikt inte skulle ge särskilt bra betalt vid en avyttring. Det skriver Realtids Per Lindvall.
Handelsbanken på väg mot ruta ett
Mest läst i kategorin
Handelsbankens har ju med sin kontorsfokuserade strategi valt en lite annan väg än de flesta andra stora banker. Poängen har varit att denna differentiering, med fokus på kontor, skulle erbjuda kunderna en närmare relation till banken än andra banker. Detta skulle ge en bättre kundkännedom och kundrelation och därmed en bättre affär med högre lönsamhet än andra banker. Handelsbanken har torgfört detta som en unik möjlighet att växa lönsamt utanför sin svenska hemmamarknad.
Att etablera god kundkontakt har också varit en väg att undvika den traditionella minan som en nyinkommen aktör på bankmarknaden ofta trampar på, att man lockar till sig kunder som andra valt bort och som har en förmåga att generera kreditförluster. Detta har också legat bakom strategin att inte köpa sig in på nya marknader, genom att förvärva någon befintlig aktör, utan fokusera på helt organisk etablering. Det låter bra, och faktiskt trevligt med en aktör som kan vara lite annorlunda.
Problemet har varit verkligheten. Digitaliseringen har gjort att kontorens roll har blivit allt mindre betydande, annat än för den övre svansen på den demografiska kurvan. Det gäller i synnerhet för de produkter som står för lönsamhet i bankvärlden, kapitalförvaltning och bolån. För dessa produkter spelar kontor eller inte allt mindre roll. Handelsbankens så kallade ”kyrktornsprincip” har helt enkelt hamnat på kyrkogården.
Samtidigt är det också uppenbart att skalfördelar och så kallade synergier är små till obefintliga för traditionell bankverksamhet mellan olika jurisdiktioner (länder). Det är därför som vi inte ser några europeiska bankgiganter växa fram, trots allt varmluftsprat om detta. Lönsamhet inom bankverksamet handlar, som inom exempelvis telekomsektorn, i stort sett bara om marknadspositionen i de olika länderna.
Det är en tydlig signal om att den lokala marknaden inte längre är särskilt intressant.
Lönsamheten för Handelsbankens utländska verksamheter har också övertid varit klart lägre och mer volatil än den svenska. Att Carina Åkerström, som tillträdde som koncernchef 2019, började med en hård ansning av den svenska kontorsfloran och nu börjar kapa banden till utlandsverskamheten är inte förvånande. Att det blev just den danska och finska verksamheten som sattes upp på säljlistan handlar inte om att de är sämst, utan mera om att Handelsbanken är tillräckligt stor för att kunna göra bra ”exit” från dessa marknader. Och det är med närmast 100 procent sannolikhet att någon befintlig aktör kommer att hugga på dessa. Det är ju sådana som har synergier att plocka fram. Genom att helt enkelt slakta kostnadsmassan.
Att den egentligen mer problemfyllda brittiska verksamhet får vara kvar handlar nog mest om att den sannolikt inte skulle ge särskilt bra betalt vid en avyttring. Den än mindre holländska rörelsen ska ju nu sorteras in under Capital Markets, tillsammans med verksamheterna i Luxemburg och New York. Det är en tydlig signal om att den lokala marknaden inte längre är särskilt intressant.
Men man kan ju se försäljningarna som ett led i Handelsbankens finska och danska verksamheter som ett utslag av bankens traditionella försiktighet.
Att inte den norska verksamheten säljs hänger knappast på att dess lönsamhet skulle vara så mycket bättre än den danska eller finska, även om marknadsandelen är lite högre. En hypotes så god som någon är att en försäljning av denna även skulle framställa den mer prestigefyllda brittiska satsningen som än mera naken och därmed helt klä av Handelsbankens utländska tillväxtsstory.
Men man kan ju se försäljningarna som ett led i Handelsbankens finska och danska verksamheter som ett utslag av bankens traditionella försiktighet. Banken har ju en påtagligt riskavert kultur och klev ju exempelvis ur sina baltiska satsningar innan den bankmarknden imploderade 2008.
Men intrycket är ändå att Handelsbanken sakta men säkert håller på att orientera sig tillbaka mot ruta ett, en helsvensk verksamhet. Det är inte någon attraktiv story och något som karaktäriserar de bolag som huvudägaren Fredrik Lundberg har inflytande över generellt. Detta får vi dock återkomma till. Ser att klockan just har stannat och lämningstiden har passerats.