Handelsbanken får bita i kreditsvansen

Att vara lite motvalls har sina poänger i bankvärlden, där allt för snabb framgång i goda tider lätt skapar morgondagens bekymmer.

Men nu har det visat sig att Handelsbankens organiska satsning i Storbritannien, som har sett så makalöst stabil ut, har stora problem.

Från etableringen 2009 har intäkterna stigit med närmare 30 procent per år medan kostnadernas ökningstakt har legat på 20 procent. Balansomslutningen har under samma period stigit till runt 200 miljarder kronor samtidigt som antalet kontor har vuxit till drygt 200. Trots att man endast har 1 procent av marknaden har lönsamheten på den marknaden kommit i kapp de brittiska konkurrenterna.

Fram till ifjol såg det också ut som om de höll på att köra förbi de lokala jättarna. Traditionell bankverksamhet har sina storleks- och stordriftsfördelar och det såg ut som om Handelsbanken hade nått dit, men som Nordea är ett exempel på så finns det också storleksnackdelar. Storleken kan göra verksamheten både tungrodd och svårstyrd.

Handelsbankens brittiska strategi, som de kopierat över till den holländska marknaden, har varit att försöka locka till sig välbärgade kunder som uppskattar den service som bankens kontorsbaserade satsning ger möjlighet till.

Men nu har det visat sig att Handelsbankens interna kontroll i Storbritannien har varit bristfällig. Den brittiska finansinspektionen FCA har framfört grav kritik mot Handelsbankens interna kontroll, och då inte minst kontrollen av penningtvätt med bristande övervakningsrutiner för kundernas transaktioner.

Nu har också den svenska Finansinspektionen fallit in i den kritiken, men även ifrågasatt Handelsbankens brittiska verksamhet på en än allvarligare punkt, nämligen kreditprövningen. 

Handelsbankens signum har varit dess försiktighet i den frågan, med insikten att tillväxt inte är något självändamål, och där de sist plockade frukterna i kreditcykelns sena tillväxtfas ofta hinner ruttna innan de hamnar i lådan.

Banken har byggt ett solitt förtroende då den seglade relativt oskadd genom den svenska finanskrisen på 90-talet och klarade sig undan den senaste varianten helt utan skråmor. Handelsbanken valde att lämna den baltiska marknaden med motiveringen att kredittillväxten i stora delar var både osund och obalanserad.

När det nu ser ut som om Handelsbanken har sjabblat på den punkten så är det mycket allvarligt för förtroendet för banken och dess vd Anders Bouvin, som varit ansvarig för den brittiska satsningen.

Tillväxt i banksektorn är som sagt tveeggad. För även om man är duktig på att locka till sig sparare och inlåning så måste man även vara duktig på att hitta utlåning av lika god kvalitét för att det ska bli en god affär. För nytillkomna aktörer på en marknad är det lätt att kortfristigt bygga volymer genom att erbjuda lite högre inlåningsräntor och hugga de mest lånetörstande kunderna.

De isländska bankerna körde den varianten, in i kaklet. Och nu ser det ut som om även Handelsbanken fallit för den frestelsen.

Den stora förlusten i det havererade brittiska bygg- och outsourcingföretaget Carillion ser inte bra ut. Varningsflaggan har blinkat rött för det företaget under lång tid, där utdelningarna har överskridit det fria kassaflödet under en längre tid samtidigt som den kreditdrivna expansionen fortsatt tills att den tog stopp. Handelsbanken har visserligen inte varit ensamt om att gå på pumpen i Carillion. Royal Bank of Scotland och Lloyds har tvingats göra miljardreserveringar. Även HSBC och Santander UK har redovisat större förluster än Handelsbanken på detta engagemang.

Men ramlar det ut fler sådana lik ur den brittiska garderoben så lär Bouvins förtroende vara förbrukat, och Handelsbankens dito allvarligt skadat.