Gult är fult!

Somliga tycker Ryanair kan fara och flyga. Pålägg på allt utom mackorna för att hårddra. Den humorlösa servicen är begränsad till brytpunkten för anständighet och bagagets tillåtna mått kränkande snåla. Trots mät och väg därhemma får jag både skämmas och betala för mina extra centimetrar väska.

Men jag kan leva med allt det där. Om det inte vore så FULT ombord. Eller snarare så GULT. Ryans grälla profilfärg sticker i ögonen under hela resan till Mallorca. 

Men kanske är jag känslig. Eller snarare; jag ÄR känslig. Vilket kan bero på min formfascistiska uppväxt och på mitt yrke som designer. Två parametrar som givetvis hänger ihop.

Söndagspromenader under min uppväxt präglas av att mina formgivande föräldrar pekar ut fula och fina hus för mig och syrran. Människosläktet kan delas upp i två tydliga läger; de med god uppfattning och de utan smak. Smaklöshet är närmast brottsligt enligt mina föräldrar, oavsett social status eller storlek på rikedom.

Vår vardag är full av formfundamentalism. Det är absolut förbjudet att ställa grälla flingpaket direkt på matbordet. Mjölkförpackningar går bort, mjölk serveras i tillbringare, smör i smörbyttor. Alla fula förpackningar är bannlysta i vårt barndomshem. 

Jakten på fulhet begränsar sig inte till matbordet, farsan tar sig även an bokhyllorna och klär illa formgivna böcker med neutrala pappersomslag och textar titeln på ryggen. Behöver jag säga att han har en driven handstil?

Under perioder sprejmålar han samtliga trädgårdsverktyg och utemöbler i samma svarta eller mörkt bruna kulörer för att få dem enhetliga.

Fulhetsjakten inbegriper inte bara hyllor och hem. När jag går på designskolan RMI Berghs (Berghs School of Design) har jag ett rum på farsans designkontor. 

Ett uppdrag att göra en grafisk profil till ett klädmärke övergår min erfarenhet och mina första skisser är skrala. Så usla, anser min far, att han i vredesmod river dem i småremsor. Jag börjar om. 

Som om jag inte fått nog under min uppväxt gifter jag mig med en formgivare. Min New York-födda hustru är (trots senare omskolning från grafisk designer till yogalärare) stenhård i sina omdömen när jag visar upp egen design: 

”Sorry John, it doesn’t fly…” Jag börjar om.

Synd om mig? Nej, jag är bara bara offer för en formfundamentalistisk fostran. Mina föräldrar är självutnämnd smakadel och jag skolas i samma anda. Att min hustru trots allt bytt inriktning KAN på sikt bryta släktens formförbannelse.

Själv kan jag aldrig frigöra mig från estetikens bojor. Ser jag ett hus är det i första hand inte dyrt, billigt, stort eller litet. Det är FULT eller SNYGGT. 

När våra ungar är små tvingar jag mig att ställa fram färgsprakande flingpaket på matbordet för att inte skapa framtida neuroser. Men det tar emot.

Och jag flyger ju lågbudget ibland. Trots ett, i mina ögon, högt estetiskt pris. Jag står ut men lidl, förlåt lider, i det tysta. 

STICKIGT GRÄLLT GULT som profilfärg?

”Sorry Ryan, it doesn’t fly.”

John Bark är prisbelönt tidningsformgivare, Creative Director för Realtid Medias nya contentavdelning RQ Partner och återkommande krönikör på Realtid.se.