Guldet är fortfarande en barbarisk relik

Nu ska alla ha guld i sina portföljer. När de negativa räntorna breder ut sig ska man tydligen satsa på tillgångar som inte har någon avkastning alls. Jag förbehåller mig rätten att vara skeptisk.  

Men när tunga ekonomer som Citigroups chefsekonom Willem Buiter och en sådan stor och synnerligen välmöblerad tänkare som hedgefonden Bridgewaters grundare Ray Dalio numera argumenterar för att guld är en attraktiv investering i dessa tider av stor osäkerhet och negativa räntor så får man förstås en tankeställare. 

Buiter har skrivit en hel del rapporter om guld, där han återkommande beskrivit guld som ”en sextusen år gammal bubbla”. Och det är klart att en sådan hållbar bubbla ska man ha respekt för, även om trycket i bubblan har gått upp och ner. 

Men guld är som pappers- eller elektroniska pengar, det har inget större inneboende värde. Våra papperspengar är ju egentligen en fordran på Riksbanken, men Riksbanken sitter ju i den bekväma sitsen att de kan gottgöra denna fordran genom att trycka nya pengar. Våra elektroniska pengar utgörs främst av bankernas inlåning som de skapar genom att ge ut nya lån. Dessa pengar är således en vidarebefordrad fordran på bankens kunder, med bankens eget kapital som buffert.

Guld har visserligen en industriell alternativ användning som ger den ett visst värde. Den leder elektricitet bra och dess kemiskt stabila egenskaper gör att den har en del industriella tillämpningar, men den industriella användningen av guld utgör knappt 15 procent av årsproduktionen som uppgår till runt 3 000 ton per år. I jämförelse med den stock av guld som finns på runt 180 000 ton så är denna användning än mer obetydlig. Och mycket av det industriella guldet återvinns dessutom.

Så guldets värde som investering bygger helt på vad någon annan investerare är beredd att betala för det. Det påminner därvid lag en hel del om kryptovalutor, typ Bitcoin, och det har också den egenskapen att det är ett helt anonymt betalningsmedel, då det är svårt eller omöjligt att härleda vilka de tidigare ägarna har varit eller var det kommer ifrån.

Likt ”miningen” av kryptovalutor är det också mycket dyrt att bryta. Det är brytnings- och raffineringskostnaden i relation till priset som styr produktionen. Den rådande guldhaussen lär därför öka utbudet, även om detta är mycket marginellt i förhållande till den befintliga stocken. Men å andra sidan så omsätts mycket lite av detta guld. Runt hälften finns i form av smycken och en stor del av den andra hälften finns hos centralbanker och omsätts i praktiken aldrig. Guld har dessutom en negativ avkastning eftersom det är kostsamt att förvara. 

Men guld har i alla tider haft sina omfamnare och så även idag. Främst är det i den libertarianska fållan som dessa hittas. Dessa har ju normalt en ytterst skeptisk hållning till staten och brukar ständigt lyfta fram hur dessa stater genom sitt överutbud av pengar ihärdigt urholkar dess värde. Efter finanskrisen har de predikat att centralbankernas svällande balansräkningar, skuldsidan på denna är det som vi kallar för pengar, förr eller senare kommer att tända en rejäl inflationsbrasa. Så här långt har de haft helt fel, med undantag av länder som Zimbabwe och Venezuela. Men de senare är ju att betrakta som havererade stater. 

När inte detta infriats så har de istället pekat på de skenande tillgångspriserna, och där är relationen mera rak. En ökad volym pengar ökar utbudet av finansiella tillgångar som genom sänkta avkastningskrav rent matematiskt ökar värdet på tillgångar som håller uppe sin avkastning. Fastigheter är väl paradexemplet.

Många av dessa vill också återinföra guldmyntfoten, där värdet på en valuta bestäms av dess relation till en förutbestämd mängd guld. Flera av Donald Trumps ekonomiska rådgivare som Judy Shelton och Stephen Moore hör för övrigt till denna skola. 

De flesta ekonomer betraktar detta som rena stollerier. Förutom att det skulle avhända centralbanker och politiker möjligheten att stabilisera den ekonomiska aktiviteten – vilket förstås är vad förespråkarna vill se – så brukar de peka på att guld är en närmast marginell del av den ekonomiska tillgångsmassan och den ekonomiska aktiviteten. Detta trots att det samlade värdet av stocken kan beräknas till runt 10 000 miljarder dollar vid nuvarande kurs på 1 500 dollar per uns. Men det är endast en tiondel av den samlade inlåningen (M1) i världens banksystem. Det kan också relateras till den samlade obligationsstocken på drygt 100 000 miljarder dollar och värde på världens noterade aktier på runt 70 miljarder dollar. 

Det är svårt att guld skulle kunna spela någon praktisk betydelse som betalningsmedel i en modern ekonomi. Dess roll som stabil värdebevarare är också tveksam. Likt Bitcoin är den volatil. När eurokrisen höll på att blomma upp i slutet av 2011 steg guldpriset till 1 900 dollar per uns för att sedan falla tillbaka och pendla mellan 1 200-1 300 dollar per uns. Därefter har den nu dragit iväg och den ihärdigaste ”storyn” är att den kommer att fortsätta upp. 

Paradoxen är att det är när centralbankerna sänker räntorna för att stävja de deflationistiska impulser som finns så stiger guld, som främst säljs in som det motsatta, inflationsskydd. Vill man se någon rationalitet i detta så är det att centralbankerna till slut kommer att få sin inflation, och det med råge.

Men så här långt har det inte varit fallet. Och vad gäller att stävja inflation så har centralbankerna visat sig vara ytterst kompetenta. De kan höja räntan. Möjligen kommer detta att vända om finanspolitiken får ta över som stimulator. Men även sådana överstimulanser kan stävjas med högre räntor. 

Och med högre räntor så är det högst troligt att guldpriset faller tillbaka.  

Personligen håller jag med den brittiske ekonomen John Maynard Keynes som redan på 20-talet ansåg att guldmyntfoten var en ”barbarisk relikt”.

Men därmed inte sagt att guldpriset kommer att fortsätta uppåt. Den gängse ”storyn” är ju att det ska upp. Och för att fortsätta citera Keynes så bygger  framgångsrika investeringar på att förutsäga vad andra investerare förutsäger.

Dessutom ser det allt mer ut som om vi lever i barbariska tider.