Gör kronan svenskar fattigare?

Rätt ofta får man höra hur fattigt Sverige har blivit relativt länder som Schweiz, Tyskland och Norge på grund att ”skvalpvalutan”, den svenska kronan, har fallit så kraftigt i värde.

Det bevisas genom att exempelvis lyfta fram att schweizerfrancen kostar 8,60 kronor idag mot 1 krona i början av 70-talet. (Se resonemanget i DI 8/3). Men det är mest ett bevis på andlig fattigdom hos de som skrivit detta. Världen är inte så nominell utan för det mesta real.

För mäter man hur den reala utvecklingen har varit i BNP per capita så har schweizarna blivit rikare, men inte så mycket rikare. Den schweiziska ekonomin mätt per schweizerhuvud har under de senaste 50 åren istället vuxit 1,8 gånger mer än för svenskarna.

Det riktigt stora och tunga tappet kom i samband med den svenska finanskrisen när valutan släpptes fri. Sedan 1993 har utvecklingen visserligen varit slagig, men det kan förklaras av att exempelvis schweizerfrancen har en status som en säker tillgång när det är oro på finansmarknaden, medan kronan har gått en annan väg. De senaste årens kronförsvagning kan nog tillskrivas Riksbanken där “kanalen” för den förda minusräntepolitiken i stort sett är valutan, som motverkar att det mer flyktiga institutionella kapitalet parkeras på kronkonton.

Ett annat lands medborgare som under de senaste 50 åren har fått det mycket bättre än svenskarna är norrmännen. De har under samma period blivit 1,9 gånger rikare. Men den norska kronan har under samma period bara förstärkts från att ha kostat 0,73 kronor 1968 till 1,05 kronor idag. Sedan 1918 har den norska kronan stärkts med 8 öre.

För den som vill frossa i nominella kronfall så är Tyskland i oktober 1924 den perfekta basen. Kronans försvagning sedan dess är astronomisk. Per den 11 oktober 1924 fick man mer än 1 000 miljarder reichsmark för 1 krona. Precis innan Tyskland gick med i eurosamarbetetet år 2002 fick man endast 20 pfennig. Men det är svårt att se att vi har blivit så mycket fattigare sedan dess.

Det är förvisso sant att Sverige har rasat i den globala välståndsligan sedan 70-talet. Vi har rasat från fjärde till att nu ligga på elfte plats. Men det stora raset här kom också i samband med finanskrisen då vi på tre år rasade från sjätte till trettonde plats. Sedan 90-talet har vi halkat lite upp och ner i välståndsligan beroende på valutans utveckling.

Ska man hitta något märkligt med den svenska kronans rörelser så är det att vårt kontinuerligt höga bytesbalansöverskott under samma period inte har drivit upp vår valutakurs och att detta ackumulerade överskott inte syns i nationalräkenskaperna.

Vill man svära på riktigt i kyrkan så säger man att mycket av kronans svaga utveckling beror på att vi alltför länge har drivit en alltför hårdför åtstramningspolitik. Detta överskottsmål har tvingat upp det nationella överskottssparandet, vilket är lika med bytesbalansöverskottet, på nivåer där det inte ger någon reell avkastning alls.

Det är också tveksamt om medborgarnas känsla av rikedom helt är kopplad till valutakursens utveckling. Norrmännen har exempelvis fått se sin ekonomi, mätt i dollartermer, krympa med över 30 procent sedan 2013. Men det är knappast så att det rullar tanks och ringlar matköer på gatorna i Oslo. Och känslan av välbefinnande är sannolikt inte lägre idag än då. I synnerhet som man nyligen släpat hem så mycket guld från Sydkorea.

För det fina med en flytande valutakurs, och det faktum att den kan gå upp och gärna ner i värde, är att ekonomin kan anpassa sig till omvärldsförändringar utan att det märks särskilt mycket för medborgarna. Eller vad säger grekerna?