Roland Poirier Martinsson om att Hillary Clintons glastak var ett populistiskt påhitt. USA kryllar av mäktiga kvinnliga politiker, företagsledare och intellektuella.
"Glastaket finns inte"
Mest läst i kategorin
Nu grubblas det inom det demokratiska partiet. Varför förlorade Hillary Clinton och hur ska man återhämta sig från de hundratals förlusterna runt om i landet? Några anser att man ägnat sig för mycket åt identitetspolitik och förlorat vita arbetare på grund av högljudda diskussioner om mäns rättigheter att kalla sig kvinnor eller vitas rätt att diskutera afrikanamerikaners problem. Den falangen vill flytta partiet in mot mitten från vänster.
Andra tycker tvärtom att partiet inte tog steget fullt ut. Om det erbjudit väljarna det vänsterparti de egentligen önskar skulle resultatet blivit ett annat. (Grundtipset är att den åsikten kommer att växa sig starkare.) Bill Clinton ilsknade till för att Clintons kampanj ägnade sig åt teknikaliteter och glömde bort att det kan vara bra att ha ett budskap—åtminstone en fungerande slogan.
En sak enas dock alla kring: Hillary Clinton förlorade för att hon är kvinna. Trump hade—allt annat lika—förlorat om han ställts mot en manlig motståndare. Clinton försökte under hela sin kampanj utnyttja just denna förutfattade mening genom att referera till glastaket hon skulle krossa, det låga, genomskinliga lock på kvinnors karriärer, genom vilket man kan se männen på våningen ovanför. Hon höll till och med sin valvaka på ett hotell i en sal med ett glastak.
Jag tror att identitetspolitiken skadade partiet. Jag tror att det bör dra sig emot mitten. Jag tror att det är bra med ett budskap åt väljarna. Däremot tror jag inte att det skadade Clinton att hon är kvinna.
Glastaket finns inte.
Theresa May är premiärminister i Storbritannien. Angela Merkel är Tysklands förbundskansler. Erna Solberg är Norges statsminister. I Danmark lämnade Helle Thorning-Schmidt nyss statsministerposten. Tre av fyra partiledare inom den borgerliga alliansen är kvinnor. Fyra av de sju senaste förbundspresidenterna i Schweiz har varit kvinnor. Margaret Thatcher, Golda Meir och Indira Gandhi var bland efterkrigstidens viktigaste ledare. Listan kan göras mycket längre.
Är det svårare för kvinnor att nå topposter i USA? Inte alls. Inom näringslivet har få länder lika många ledande kvinnor. I år fick en kvinnlig presidentkandidat flest röster i valet. Senast demokraterna höll Representanthuset var Nancy Pelosi talman, alltså landets näst viktigaste politiska ämbete. Tre av landets fem senaste utrikesministrar har varit kvinnor. Tre av åtta (en plats är vakant) domare i Högsta Domstolen är kvinnor. Männen är flest, men USA kryllar av mäktiga kvinnliga politiker, företagsledare och intellektuella. Den yngre generationen ser likadan ut som här—snart dominerar kvinnor inom alla samhällssektorer. Gott så, de kommer att vara bäst lämpade.
Att Hillary Clinton äntligen skulle ge flickorna en förebild var hela tiden ett ytterst tramsigt argument för att någon skulle ge henne sin röst. Unga amerikanskor ser inget som hindrar dem.
Det fanns en del tomtar som lät bli att rösta på Clinton för att hon var kvinna. Sådana finns det i Sverige också, skillnaden var att medierna sökte med ljus och lykta efter dem i USA för att ge kraft åt Clintons feministiska argument. Det fanns med stor sannolikhet också en mängd kvinnor som gav Clinton sin röst just för att hon är kvinna och det vore mycket märkligt om inte den senare gruppen var större än den förra. I sådana fall skulle det betyda att Clinton tjänade röster på att hon var en kvinnlig presidentkandidat.
Några säger att män påverkades av att hon var kvinna utan att de själva visste om det. Bevisbördan ligger hos dem som hävdar att så var fallet. Utgångspunkten måste vara att vuxna individer vid sina sinnes fulla bruk vet mer än kommentariatet om sina egna åsikter.
Fortfarande släpar fördomar kvar som i olika sammanhang drabbar kvinnor, men Hillary Clintons glastak var ett populistiskt påhitt. De kvinnor som behövt hennes stöd är inte aspirerande politiker, utan har ett vanligt kneg samtidigt som de förväntas sköta tvätten, laga maten och snyta ungarna.
De hade inga skäl att lyssna till Hillary Clinton.
Roland Poirier Martinsson är kolumnist på Realtid.se. Varannan vecka skriver han om människor, kultur och samhälle. Han är doktor i filosofi och författare. Roland Poirier Martinsson har de senaste tjugo åren delat sin tid mellan Sverige och USA och har nu flyttat hem.