Fyra riskkapitalbolag och en partikongress

En socialdemokratisk partikongress är fortfarande ett särskilt inslag i den svenska politiken, även om de politiska beslut som fattas i kongresslokalerna numera inte lika givet omsätts i praktisk regeringspolitik som när partiordföranden och statsministern hette Olof Palme eller Ingvar Carlsson.

En sådan kongress är ett intrikat läggspel mellan alla de partidistrikt, intressegrupperingar och maktcentra – som exempelvis LO-ledningen och partiets verkställande utskott för att nämna två – som utgör det som med ett enda ord kallas för “rörelsen”. Men det är också en högtidsstund för ett icke ringa antal lobbyister och andra personer som har som arbete att helt eller delvis framföra eller bevaka uppdragsgivarens ståndpunkter i frågor som är uppe till beslut på kongressen.

Om detta skvallrar om inte annat det stora antalet externa utställare som finns på plats i den svenska mässans lokaler i Göteborg.

På fredagseftermiddagen, dagen innan kongressen skulle invigas, fick plötsligt alla de planer som alla dessa påverkansaktörer nogsamt dragit upp ritas om, alternativt en helt annan och mycket mindre dignitet. Terrordådet på Drottninggatan i Stockholm ställde plötsligt allt annat vid sidlinjen.

Och det är så politiken och demokratin fungerar. Lika mycket som det handlar om nogsamt uppdragna planer och ett genomtänkt beslutsfattande, lika mycket handlar det om krishantering och att plötsligt tvingas ta ställning till frågor som handlar om något helt annat och betydligt allvarligare än vad alla som i lugn och ro vaknade den fredagsmorgonen hade tänkt sig från början.

Plötsligt prioriterades statsministerns och partiordförandens schema om. Plötsligt lades en kraftig sordin på stämningen hos alla de ombud som är de som sitter med den yttersta makten på partikongressen. Istället för kamplust och en vilja att ge partiledningen med Löfven, Johansson och Ygeman i spetsen på tafsen om den åtstramade migrationspolitiken eller den hårdare kriminalpolitiken, uppstod en känsla av att den svenska demokratin nu är satt under hård press, men att terrordådet i Stockholm inte ska få besegra vare sig statens och samhällets skyddsmekanismer, regeringens beslutsfattande funktion under kris, eller ytterst demokratin som den manifesteras och utövas på ett statsbärandes partis högsta beslutande organ.

Var det då meningslöst för utställarna och lobbyisterna att ändå åka ned till Göteborg för att försöka påverka partiet och dess kongressombud?

Ett litet ja, men ett större nej blir svaret på den frågan.

Ett litet ja i form av att många av de påverkansplaner som gjorts upp för helgen inte längre var möjliga att praktiskt genomföra eller särskilt intressanta, på kort sikt. Men på lång sikt är det precis tvärt om. För lika lite som det var aktuellt att ställa in partikongressen, lika lite slutar demokratins långsiktiga och trägna opinionsbildande arbete att fungera bara för att en allvarlig kris plötsligt uppstår.

Även om de goda argumenten som lobbyisterna tagit med sig till rikets andra stad inte biter just den här helgen kommer de kunna lämna avtryck under ett längre tidsperspektiv.

Demokratin och dess påverkansarbete är när allt kommer omkring inte ett 100-meterslopp. Det är istället mycket mer av ett maratonlopp, där uthållighet och en vilja att inte ge upp är det som räknas.

Ta bara frågan om vinster i välfärden som exempel. Även om den sannolikt känns småttig för stunden kommer den om ett tag återta positionen som en av de heta stridsfrågorna i svensk politik.

Och då kommer jag till det som egentligen skulle varit huvudämne för den här krönikan: Riskkapitalisterna och vinsterna i välfärden, och hur stora eller rättare sagt jämförelsevis små, de egentligen är satt i perspektiv jämfört med hela den svenska välfärdssektorn.

Jag hade en liten dialog med Elisabeth Thand Ringqvist inför kongressen. Hon är vid sidan av sitt huvudsakliga arbete som fintechinvesterare och styrelseproffs också ordförande i Svenska Riskkapitalföreningen.

Alltså ordförande i den branschorganisation som representerar de bolag som genom sin verksamhet indirekt eller direkt fört upp frågan om vinster i välfärden högt upp på dagordningen, fast den egentligen inte hör hemma där eftersom det inte finns några vinster i välfärden att prata om, annat är i enskilda små HVB-bolag. Men mer om detta en annan gång.

Hon plockade fram några siffror till mig som är värda att reflektera över. De beskriver nämligen hur stor andel av den svenska offentliga välfärden som riskkapitalet är involverat i för närvarande.

Så här ser uppställningen ut.

I dag är det två vårdkoncerner (Team Olivia och Frösunda) samt två gymnasiekoncerner (PPS och Praktiska) som ägs av riskkapitalbolag (private equity).

Fem bolag har börsnoterats under de senaste åren och där finns private equity med som delägare under ett til två år efter notering. Och de gör de för att säkerställa stabilitet i övergången från onoterat till noterat bolag.

Det totala ägandet, inklusive de som är delägare även när bolaget har noterats, utgör mindre än en procent av det totala ägandet av bolag som private equity har i Sverige.

Det totala ägandet av välfärdsbolag under perioden 2007-2015 har utgjort mindre än 5 procent av det totala ägandet som private equity har haft eller har i Sverige.

Hela listan med företag, dess ägande nu och tidigare ser ut på följande sätt. (Typ av verksamhet, företag, ägare samt bolagets status).
 
Grundskolor
AcadeMedia; EQT, noterat, EQT 42 procent.
Internationella Engelska Skolan; TA Associates, noterat, TA Associates 54 procent.

Gymnasieskolor
PPS (Power Planning System); Riverside, helägt av Riverside.
Praktiska; FSN Capital, helägt av FSN Capital. 
                
Vård
Ambea; Triton & KKR, noterat, Trition & KKR 50 procent.
Humana; Argan Capital, noterat, Argan Capital 44 procent.
Team Olivia; procuritas, helägt av Procuritas.
Frösunda; Hg Capital, helägt av Hg Capital. 
Attendo; IK Investment Partners (tidigare), noterat inget ägande kvar av IK
Aleris; Investor, inte ett private equity-bolag
                
Akutsjukvård
Capio; Nordic Capital & Apax Europe, noterat, Nordic Capital & Apax Europé 30 procent.

Men slutsaterna av den här genomgången kan vi fördjupa oss i en annan gång. En lastbil ritade som sagt var om kartan för den socialdemokratiska partikongressen. Och därmed också för debatten om vinster i välfärden och diskussionen om slutsaterna i Ilmar Reepalus välfärdsutredning.