Fullt krig mellan Trump och Fed

Jag har ju tidigare skrivit om att den väg som Trump väljer kan krönas av framgång om, och endast om, Trump väljer att samarbeta med Feds chef Janet Yellen. Donald Trump är ju en välkänd kritiker av Fed och dess stödpolitik. Under valkampanjen sa han att räntorna var artificiellt låga för att stödja president Obama och att det enda som gynnades av detta var aktiemarknaden.

Men för att kunna lansera sina stora infrastruktursatsningar behöver Trump ha Fed för att hålla nere räntorna. Vi har därför fram till nu räknat med att Trump av taktiska skäl skulle hålla god min med Yellen och försöka samarbeta med henne under hennes sista år som ordförande. Hennes fyraåriga mandat går ut i februari 2018 och det är dags för Trump att plocka fram kandidater till hennes efterträdare till sommaren.

Men Trump bjuder nu upp till en dans som är allt annat än en dans på rosor under hennes sista år. Det första stora slaget mot Fed från Donald Trump har levererats i form av ett brev från Trumps team, undertecknat av Patrick McHenry, vice ordförande i kongressens finanskommitté. Det säger att Fed måste upphöra med att förhandla för USA:s räkning i diverse hemliga samtal med internationella organisationer såsom BIS och att beslut av Fed i dessa organisationer inte är auktoriserade av staten USA. I brevet skriver han att Fed måste skjuta på alla sådana beslut intill dess att president Trump hunnit utse personer som sätter nationens intressen främst. Med andra ord bakbinder han från och med nu Janet Yellen från att självständigt agera för att rädda det globala finansiella systemet i händelse av en kris.

Det är också med tudelade känslor man kan läsa detta brev. I Sverige är den nya åsiktskorridoren att allt som Trump säger eller gör är fel.  Samtidigt som vi inte gillar att Trump och Yellen lär få svårt att samarbeta, så måste vi samtidigt ge Trump delvis rätt i vad som skrivs i brevet. Fed har för stor makt och mycket av denna makt är oklart sanktionerad. Men andemeningen i brevet är samtidigt att det är administrationen som ska utse Feds ledamöter och styra dess politik, vilket vi tycker är att gå för långt. Fed, liksom andra centralbanker, får gärna vara oberoende, men deras makt bör vingklippas.

Oavsett vad vi tycker, får vi ändå räkna med att det blåser upp till storm mellan president Trump och Fed under våren. Frågan är vilken front som kommer att bli jobbigast för Donald Trump: internationella bråken med Mexiko, valutadispyterna med Kina, Japan, Tyskland eller förbudet för inresor från sju muslimskt dominerande länder (sex arabiska stater samt Iran). I det senare fallet stoppades ju Trumps exekutiva order av en lokal domare. Ordentligt upprörd svarade Trump via Twitter:

Tweetsen från president Trump är exempellöst oansvariga då dessa är respektlösa mot USA:s konstitution där det noggrant skiljs mellan den politiska och juridiska makten. Men detta visar också hur känslostyrd nuvarande administration är.

Ur ett makroperspektiv är dock tvekampen mellan Trump och Yellen mer betydelsefull eftersom den direkt kommer att påverka ränteläget. USA:s tioåriga årsränta har fallit stadigt i 30 år men det finns varningssignaler om att denna trend nu nått vägs ände:

Många pekar på 2,6 procent amerikansk tioårsränta som vattendelare, det vill säga når räntan över denna nivå bryts nedgången och ersätts av en uppgångsfas. Stigande räntor kan utlösa en konjunkturnedgång och i värsta fall att diverse finansbubblor spricker vilket kan utläsa krascher. Vi tror smärtgränsen snarare ligger vid 3 procent.

Direkt efter finanskraschen 2007-2008 gick Fed in och läste de akuta problemen med stora swapar, det vill säga fri likviditet i form av USD till de länder som desperat behövde det för att skaka liv det nationella banksystemet:

I praktiken innebar detta att Fed gick in som lender of last resort för övriga centralbanker (inom OECD) vilket borgade för det ekonomiska systemet i världen.

Detta är en linje som presenteras i rapporten Central Bank Cooperation During the Great recession av Francesco Papadia som själv var ansvarig för marknadsoperationer på ECB.

http://bruegel.org/wp-content/uploads/imported/publications/pc_2013_08.pdf

Det är intressant att fedledamoten William Dudley, chef för den viktiga Federal Reserve Bank of New York själv går in och kommenterar rapporten med följande ord:

Dudleys svar får anses vara den centrala doktrinen bakom det offentligt hemliga samarbetet mellan centralbankerna där han helt enkelt skriver att centralbankerna måste kunna koordinera sina stöd internationellt.

Vårt intryck är att alla större finansiella transaktioner i marknaden i form av stödköp och stödförsäljningar av valutor är mer eller mindre samordnad och kommuniceras mellan centralbankerna på närmast daglig basis. Det är ett tätt nätverk som byggts upp senaste åren där Fed utgör centralpunkt och där Feds lokalkontor i New York är centralpunkt. Detta är inget demokratiskt övervakat system och vi kan också tycka att detta är en brist.

Med brevet till Fed är hela denna organisation ifrågasatt av Donald Trump och med tanke på hansk kampanj "America first" är det tveksamt att USA skulle ställa upp såsom Fed gjorde under förra krisen. Och vi har ingen aning om vilken doktrin som kommer ersätta nuvarande ordning.

Men ett Fed utan mandat att agera internationellt skapar oro i hela systemet. Hittills har centralbankerna gått in och räddat situationen men det är inget man kan räkna med lägre nu när Feds legitimitet ifrågasätts av själva presidenten! Endera kommer Fed att bli bakbunden. Eller så kan detta lösas med att president Trump blir personligen involverad i kommande räddningsaktioner tillsammans med finansministern.

Det finns två saker man kan utgå ifrån i detta läge: Trump gillar att fatta beslut, så det kommer att finnas energi i förhandlingarna men eftersom det inte finns något fast beslutssystem att falla tillbaka på kommer nästa kris att bli mycket jobbigare för alla inblandade parter. Trump kommer att sätta USA först, så det är väldigt oklart vem som kommer att bli vinnare i dessa strider och om processerna kan leda i mål.

Vi har sedan finanskraschen 2008 när Fed tog befälet vant oss vid att centralbankerna kan agera gemensamt vid finansiella kriser. Framförallt måste vi ge ett erkännande till EU/ECB/IMF att de återkommande kriserna inom EU framgångsrikt hanterats. Nu ifrågasätter Trump hela det system som vi de facto lever under idag. Allt annat lika bör det ge en ränteuppgång på minst en procentenhet i form av höjd riskpremie. Det är inget som kommer att slå igenom på kort sikt eftersom centralbankerna ännu kontrollerar räntemarknaden, men är något som vi alla ska ha i bakhuvudet i våra investeringar. Trump har helt enkelt höjt insatsen på spelbordet till en helt ny nivå.

Anders Elgemyr är krönikör på Realtid.se. Han är vd för Jarl Securities och har en bakgrund som analytiker och ekonomijournalist.