Flytande valuta bästa försäkringen mot makrochock

Varför klarade sig Sverige så väl i den senaste finanskrisen och hur kan vi hantera nästa finanskris? Det är frågor som stöts och blöts med stor intensitet, inte minst sedan det börjar bli dags att ”fira” tioårsjubileet av den senaste finanskrisen.

Det återkommande standardreceptet för att hantera kommande kriser är att bygga ”buffertar”. Det viktigaste sägs vara starka offentliga finanser, helst överskott, därefter kommer mer eget kapital hos finansiella institut, och på tredje plats ett högt finansiellt sparande hos såväl hushåll och företag, även om det i sig i mycket är en makroekonomisk motsägelse. 

Det senare kan belysas med de återkommande upprepningarna av  den gamla finansministern Anne Wibbles devis om att varje medborgare borde ”ha en årslön i kassan”, som buffert. Det låter ju sunt, och är det för varje individ. Men eftersom varje individs innehav av nominella finansiella tillgångar definitionsmässigt är någon annans skuld så är detta inget som i sig skapar stabilitet på makronivå. Det handlar om då hur stabila och anpassningsbara de som har skulderna är. Och den stabilaste institution som vi har är staten, men den ska ju ha överskott i sina finanser. Så det blir en viss rundgång i resonemangen.

En viss rundgång var det också när de tre ekonomerna, Riksgäldens generaldirektör Hans Lindblad, Nordeas chefekonom Annika Winsth och Mats Persson, professor vid Institutet för Internationell ekonomi vid Stockholms universitet, tog upp ämnet om ”hur vi hanterar nästa finanskris” på ett seminarium som hölls av tankesmedjan Fores.

Deras förklaring till att Sverige klarade den senaste krisen så bra, och hur vi ska klara kommande kriser, handlade just om det nämnda bufferttänkandet, inte minst våra starka statsfinanser. Men inte ett ord om fördelarna med vår flytande valuta.

Bufferttänkandet har sina begränsningar. För de flesta regelsystem kan ”gejmas” och risker dyker ofta upp där man inte haft sitt fokus.  De isländska bankerna hade exempelvis de överlägset högsta kapitaltäckningskvoterna av alla europeiska banker. Men risktagandet var extremt och stora delar av det egna kapitalet hade ingen förmåga att bära risk. En stor del av bankernas eget kapital hade nämligen finansierats med egna lån, med de nytryckta aktierna som säkerhet. De krisande italienska bankerna, med världens äldsta bank Banca Monte dei Paschi di Siena, är exempel på samma reptrick där påbjudna kapitalförstärkningar hade finansierats med egna lån till småsparare. 
 
Riskvägning av olika tillgångar kan också ha sina sidoeffekter. Statsobligationer hade exempelvis noll i riskvikt, behövde inget eget kapital, enligt riktlinjerna för Basel II. Men när eurokrisen var som värst så var det uppenbart att obligationer utgivna av Grekland, Irland, Italien, Spanien och sedan även Cypern var allt annat än riskfria.
 
Irland och Spanien hade också  ”ordning i sina statsfinanser”, med obefintlig statsskuld och löpande överskott i budgeten när de föll huvudstupa in i krisen. 
 
Det är här vi kan börja se vilken fantastisk försäkringslösning en flytande valuta är.
 
För det första var euromedlemskapet huvudförklaringen till att dessa länder kunde bygga upp sina finansiella obalanser. Bubblor uppstår enligt ekonomhistorikern Charles Kindlebergers när det sker en förskjutning (dicplacement) av förväntningar på avkastning och risk, som senare visar sig ogrundad. Införandet av euron innebar en sådan förskjutning. Räntorna för alla euroländer konvergerade snabbt. Marknaden ignorerade såväl att inflationen i de kommande krisländerna var högre än deras upplåningsräntor och även ländernas eskalerande bytesbalansunderskott, ända tills den inte gjorde det och det blev tvärstopp i kreditflödet.
 
Det är högst osannolikt att Spanien med en egen valuta hade kunnat låna upp pengar till en ränta som understeg sin egen inflationsnivå. 
 
Men en flytande valuta hade inte bara förhindrat att de värsta obalanserna uppstått. De gör det även lättare att anpassa en ekonomi som har hamnat snett. Med en fast valuta har de krisande euroländerna fått anpassa sitt kostnadsläge (den tidigare inflationen hade varit lönedriven) genom massarbetslöshet och deflation.
 
Detta kan kontrasteras med Islands snabba återhämtning efter sin bank och överhettningskris, där den isländska kronans halvering återställde landets konkurrenskraft. Men även Sveriges återhämtning efter 90-talskrisen förklaras helt av att den försvagade kronan gav extern daghjälp till vår exportindustri och inte, som många fortfarande vill hävda, av de statsfinansiella åtstramningar som gjordes. Kronans försvagning under den senaste finanskrisen fungerade också som en bra stötdämpare. 
 
Sist men inte minst viktigt är det faktum att ett land som lånar i sin egen valuta inte löper någon risk att inte kunna rulla över sina lån då den har sin egen centralbank som ”lender of last resort”. Priset, att en valuta kan ”skvalpa”, är väl värt att ta.