Finansinspektionen och Erik Thedéen bakom blancolånens tillväxt

Den utlånade stocken av konsumtionslån uppgår till drygt 750 miljarder kronor, varav blancolånen utan säkerhet ligger på drygt 250 miljarder kronor. Den huvudsakliga kreditkällan för hushållen är kreditmarknadsbolagen som Collector, Marginalen bank och Resurs bank. Bolag som i stor utsträckning utnyttjar den statliga insättningsgarantin i kreditgivningen; inlåning till 1 procent och utlåning till det mångdubbla.

Visserligen är blancolånen småpengar jämfört med svenskarnas samlade bostadskrediter på drygt 3 000 miljarder, men Finansinspektionen ser alltså med oro på konsumtions- och blancolånens tillväxt. Det är lätt att dela den uppfattningen; den här lånetypen är både dyr för hushållen och potentiellt sammhällsskadlig.

Bakom utveckling ligger myndigheten själv och lagstiftaren som lagt grunden till låneexplosionen för konsumtions- och blancolån via de mycket rigorösa amorteringskrav för nya bostadskrediter som införts stegvis under slutet av 2010-talet i syfte att komma tillrätta med en påstådd ”överbelåning” i bostadssektorn.

Ofta är det nya individer på bostadsmarknaden, i synnerhet i storstadsregionerna, som inte har tillräckligt stor inkomst och därför inte kan köpa den tänkta bostaden som utnyttjar lånemöjligheterna hos kreditmarknadsbolagen. Alternativt kan det vara bostadsköpare som visserligen får låna tillräckligt till bostaden men vill undvika amorteringskravet och därför väljer ett konsumtions- eller blancolån trots att det löper med högre ränta. Månadskostnaden blir helt enkelt lägre den vägen.

De gällande amorteringskraven höjer därför risken i bostadsmarknaden och för de enskilda individerna. Detta gäller inte bara att andelen blancolån som egentligen är bostadslån sannolikt ökat markant de senaste åren utan bottnar också i att amorteringskravet förhindrar sparande med högre avkastning än bolåneräntan. Det är svårt att förstå varför Finansinspektionen och finansdepartementet vill försämra de ekonomiska förutsättningarna för människor i storstäderna.

Amorteringskravet och kopplingen till blancolånens snabba tillväxt skapar också en ”insider- och outsider”-problematik där de som varit etablerade på i bostadsmarknaden länge inte drabbas alls av amorteringskraven samtidigt som nytillkomna, framför allt unga och nyinflyttade till storstäderna, har stora svårigheter att etablera sig. Även detta är mycket svårt att förstå syftet med.

Det är märkligt att svenska myndigheter och lagstiftare inte tog ett helhetsgrepp över lånemarknaden i samband med utredningen kring bostadsmarknaden och amorteringskraven för ett antal år sedan. Bristen på perspektiv och förståelse för processen vid bostadsinvesteringar är påtaglig. Det mest rimliga Finansinspektionen och finansdepartementet nu har att göra är att se över och lindra amorteringskraven. Det kommer leda till att blanco- och konsumtionslånen rinner tillbaka till bostadskrediter med lägre ränta för hushållen. Sverige bör även införa ett kreditregister för att få en bättre insyn i hur individen är skuldsatt. Det gynnar alla.