Finansinspektionen bygger sitt resonemang på en myt

Tesen bakom införandet av amorteringskraven säger att hushållens växande skuldsättning kopplat till bostaden höjer den makroekonomiska risken i nationen. Detta eftersom skuldsatta svenska hushåll kommer att minska sin konsumtion vid makroekonomiska störningar, vilket i sin tur skulle förstärka nedgången i ekonomin. Därför bör kreditrestriktioner och amorteringskrav sättas in för att minska dessa risker resonerade Finansinspektionen, Fi, och lagstiftaren inför amorteringskravens införande.

Ytterligare en viktigt pusselbit till att amorteringskraven infördes var att Finansinspektionen tittat mycket på konsumtionsutvecklingen bland skuldtyngda bostadsägare i Danmark, England och USA under finanskrisen 2008-2009. Dessa hushåll sänkte sin konsumtion under krisen, något som Fi tror kan hända i Sverige om makroekonomin försämras.

Lars EO Svensson menar att utvecklingsförloppet i dessa länder i samband med krisen har blivit feltolkad i den svenska debatten och därmed har även den förda kreditåtstramningspolitiken hamnat helt snett. Enligt Svensson har den ekonomiska forskningen visat att konsumtionsnedgången inte berodde i sig på hushållens skuldsättningsnivå utan bottnade snarare i en långsiktigt ohållbar bolånefinansierad överkonsumtion.  

Stigande bostadspriser åren innan finanskrisen fick många hushåll att utöka sina bostadskrediter för att lyxa till sin konsumtion. Sparkvoten föll, och när finanskrisen slog till mot bostadspriserna stängdes möjligheten till överkonsumtion via expanderande bostadskrediter. Detta fick konsumtionen på fall och sparkvoten att öka.

Det helt avgörande forskningsresultatet, enligt Svensson, är att de hushåll som inte använde bostaden som bankomat när priserna steg inte heller tvingades dra ner på sin konsumtion när krisen slog till.

Frågan om det finns en förhöjd makroekonomisk risk i Sverige på grund av stigande bolåneskulder beror därför på om det finns lånefinansierad överkonsumtion även här. Enligt Lars EO Svensson finns inga tecken på detta. Sparkvoten har snarast stigit de senaste åren till historiskt höga nivåer. Den förhöjda makroekonomiska risk Finansinspektionen bygger sitt resonemang på är därför en myt enligt Svensson, och därmed bör amorteringskraven avskaffas eftersom det gör mer skada än nytta.

När amorteringskraven infördes var syftet från Fi och lagstiftarens sida att stärka bostadsägarnas motståndskraft vid makroekonomiska störningar, men enligt Lars EO Svensson har kraven gett motsatt effekt.

Hushållens motståndskraft definierar Lars EO Svensson som bostadslånetagarnas förmåga att upprätthålla konsumtionen vid prisfall på bostadsmarknaden, ränteförändringar och nedgång i inkomsterna. Detta beror framför allt på hur kassaflödet hos hushållen påverkas.

Enligt Lars EO Svensson skapar rörliga boräntor i kombination med höga skulder en “kassaflödeskanal” för penningpolitiken, där Riksbankens styrränta via bostadsräntorna får genomslag på hushållens räntebetalningar och därigenom effekt på kassaflödet och konsumtionen.

Höga skulder underlättar för Riksbanken att påverka och hushållens kassaflöden och konsumtion positivt vid negativ makroekonomiska händelser via räntepolitiken. Dessutom har Finansinspektionen, Riksbanken och Riksgälden verktyg för att förhindra att marginalerna mellan bostadsräntorna och Riksbankens ränta stiger vid makroekonomiska chocker. Dessa verktyg användes under finanskrisen.  

Enligt Lars EO Svensson gör ”kassaflödeskanalen” att hög skuldsättning sänker riskerna för en försvagad konjunkturutveckling. Och eftersom det inte finns några tecken på en överkonsumtion via utökad bostadsbelåning är inte hushållen känsliga för prisfall på bostadsmarknaden.

Lars EO Svensson pekar på forskning som visar att konsumtionens inkomstkänslighet inte beror direkt på skuldsättningen utan snarare på kredit- och likviditetsbegränsningar. De införda amorteringskraven ökar skuldbetalningarna och krymper hushållens kassaflöden, och därmed ökar konsumtionens känslighet för inkomstbortfall.

Amorteringarna minskar förvisso skuldsättningen, vilket leder till mindre räntebetalningar för hushållen. Effekten är dock mycket liten, vilket främst bottnar i att amorteringarna sker på bolån som kostar runt 1 procent efter skatt, och överskuggas av att de påtvingade amorteringarna ökar skuldbetalningarna.

Amorteringskraven har också en starkt utestängande effekt på de, framför allt unga, som inte får låna till en bostad. Dessa hänvisas ofta till andrahandshyresmarknaden där hyrorna är mycket uppskruvade vilket påverkar kassaflödena negativt för de som tvingas dit av amorteringskravens effekter.

Lars EO Svenssons slutsats är glasklar: amorteringskraven måste avskaffas och övriga kreditåtstramande åtgärder bör mildras. Detta skulle öka hushållens motståndskraft vid makroekonomiska störningar – och det är väl ändå vad Sveriges regering bör eftersträva.