Felaktiga domar måste beviljas prövningstillstånd

Högsta domstolen (HD) avslår slentrianmässigt resningsansökningar, utan att först ordentligt har undersöka vilka bevis som presenteras, och hur sanningshalten ser ut, i dessa begärda resningsansökningar. Det räcker med att läsa igenom Rättegångsbalken 58 kap 1 § 2-3 som fastställer vilka krav som krävs och som fortfarande inte följs för att bevilja resning i tvistemål, för att se detta.

Redan av första paragrafen framgår: "sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna resning beviljas:"

Sedan följer i punkt två och tre i 1 § följande:

“2. Om en skriftlig handling, som åberopas som bevis, varit falsk eller om part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat på utgången.

3. Om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt hava lett till annan utgång;"

I min egenskap av skribent i finansrätt har jag varit närvarande vid domstolsförhandlingar för att följa utvecklingen i flera av dessa mål i både tingsrätt, hovrätt och i Högsta domstolen. Flera av de mål som jag följt och skrivit om förtjänar en resningsansökan.

Ett av dessa mål inkom till Stockholms tingsrätt 2012, med målnummer T 7855-12. Det handlar om tvisten mellan Börje Ramsbro och den statliga stiftelsen Industrifonden. Vad jag kunnat konstatera är att domslutet i tingsrätten, som består svarandens inlagor i målet, bland annat innehåller bevisbart förfalskad skriftlig och muntliga bevisning, som utgår från en hemlig konkursbaserad substansvärdering som inte alls stämmer med verkligheten.

Den uppenbart falska substansvärderingen baseras på ett nedsläckt dotterbolag, utan kunder, utan anställda, utan produktprogram och utan immateriella tillgångar. Det vill säga säga dess slaktvärde som tingsrätten svalde med hull och hår, utan att ens ifrågasätta sanningshalten i denna värdering.

Det är en självklarhet att tingsrättens avgöranden skall kunna överklagas till hovrätten när det gäller felaktiga domar. Detta är fastslaget i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Problemet är bara att dessa inte följs i Sverige.

Rättssäkerheten kräver att felaktiga domar ska kunna rättas till redan i andra rättsinstans, trots att det numera krävs prövningstillstånd för att få målet prövat i våra hovrätter.

Det nya reformerade systemet En modernare rättegång (EMR) innebär att hovrätten vid en inledande prövning, grundad bland annat på vad klagande har att anföra i överklagandet, tar ställning till om det finns skäl att meddela prövningstillstånd.

Så har inte skett i detta fall. Till saken hör att referenten i hovrätten som avslog prövningstillstånd är en före detta advokat som blivit utnämnd till domare i Svea hovrätt och tidigare varit ordförande i den advokatbyrå som försvarat svaranden i detta mål. Det är ett tydligt fall av jäv som vare sig hovrätten eller HD uppmärksammat.

Svenskt Näringsliv delar min uppfattning att det är alldeles för många domar som aldrig får prövningstillstånd med det nuvarande systemet, och att många tvistemål därmed slutar med felaktiga domar som aldrig blir korrigerade.

Deras bedömning är att det för närvarande är cirka 170 felaktiga domar som förblir oförändrade bara under ett år, vilket måste betraktas som ett hårt slag mot rättssäkerheten i Sverige.

Det har nu gått fem år sedan EMR-reformen genomfördes i Sverige och alltså ställer krav på att prövningstillstånd fordras redan i hovrätten. Trots den massiva kritiken har inte någon förändring för att skydda dem som felaktigt förlorat i första rättsinstans genomförts.

Om nu spärrar till hovrätten anses nödvändiga finns det redan modeller med beloppsgränser liknade de i våra nordiska grannländer som lagstiftaren borde överväga att införa också här hos oss.

Hittills har EMR bara öppnat upp för tillämpningen av metoden "kill the inventor" där alla till buds stående medel tillgrips för att krossa motparten och manipulera domstolen redan i första rättsinstans. Det kan fortgå eftersom det sällan blir några påföljder om svaranden eller käranden förevisar falska dokument, begår mened eller presenterar osanna partsinlagor.

Det mål som jag följt sedan 2012 mellan käranden Börje Ramsbro  och Industrifonden handlar om hur ett unikt världsföretag i vardande med ett marknadsvärde på 175 miljoner kronor krossats, och svaranden med hjälp av falska urkunder och vittnesmål och osanna partsinslagor vunnit målet på bekostnad av grundaren till företaget.

Den som sätter sig in målet kan se hur tingsrättens bedömning vilar på muntlig och skriftlig bevisning som kretsar kring den förfalskade urkunden och substansvärdet.

Dessa omständigheter har inte beaktas av vare sig hovrätten eller Högsta domstolen, som alltså inte beviljat prövningstillstånd. Nu står därför käranden inför hoppet att resningstillstånd beviljas. Om inte så sker riskerar ytterligare en innovatör och företagare som själv skapat sitt företag att inte få en krona för sitt livsverk.

Till saken hör att företaget redan sålts av "kuppmakarna" till ett utländskt bolag, till ett mycket högre pris än det skadestånd som Ramsbro kräver i sin talan. 

Mats Lönnerblad
författare och skribent i finansrätt