Fed spelar första fiolen i ödessymfonin

I bakgrunden finns mörka moln som växande protektionism, ökad populism och politisk oreda. Ovanpå det återfinns gamla olösta ekonomiska obalanser som tillväxtländers dollarberoende, Kinas kreditdrivna tillväxt och eurozonens bräcklighet med Italiens växande skuldproblematik. 

Dessa illavarslande symptom av olika former av politiska risker är emellertid svåra att fånga i de traditionella värderingsmodeller som vanligtvis används. De är mer av binär art, antingen på eller av.

Den som spelar första fiolen i den aktuella ödessymfonin är istället den amerikanska centralbanken Federal Reserves (Fed), och dess allt ivrigare räntehöjningar. 
Redan vid den nuvarande nivån på den amerikanska styrräntan på 2,25 procent börjar den alltmer likna en broms, då den riskfria amerikanska realräntan nu är uppe på positivt territorium.

Högre realräntor lägger rent mekaniskt i bromsen för de kontinuerligt stigande  värderingarna av de mest högflygande tillväxtbolagen. Dessa företag, med de mest lönsamma teknikgiganterna som Google och Facebook i spetsen, har dessutom växande regulatoriska problem genom sin monopolställning, och genom sin iver att kapitalisera på sina unika tillgångar till användarinformation. Bolagen har på det viset gapat över för mycket (overreached).

För andra bolag i denna genre, som elbilstillverkaren Tesla, börjar fundamenta driva på en mer nykter värdering av bolagen. Det handlar konkret om faktorer som obefintlig lönsamhet och fortsatt stora finansieringsbehov.

Samtidigt är svårt att argumentera mot Feds iver att höja räntan, även om president Trump under förra veckans börsoro i USA beskrev banken som ”galen”.  Risken för att den amerikanska ekonomin överhettas har ökat under året. Tillväxten har stadigt reviderats upp och arbetslösheten är rekordlåg.

Trump har själv eldat på ekonomin med sina skattesänkningar som gör att det amerikanska budgetunderskottet nu är det högsta sedan 2012. För övrigt ligger det på en nivå som Donald Trump då anklagade den sittande presidenten, Barack Obama, för att ”förvandla USA till Grekland”.

Att denne Trump nu också kräver att kongressen ska finansiera den omtalade muren mot Mexiko, under hot om att stänga den amerikanska statsapparaten, gör inte den fiskala oredan mindre.

De stigande amerikanska räntorna leder emellertid till att dollarn stiger, vilket i sin tur per automatik gör att det amerikanska bytesbalansunderskottet växer, vilket Trump har föresatt sig att minimera. Det ökar i sin tur risken för ytterligare protektionistiska rallarsvingar från Vita husets håll.

Stigande amerikanska räntor och stigande dollar sätter också press på många tillväxtländer, som vi sett i fallen Turkiet och Argentina. Där har den privata sektorn till stora delar finansierat sina investeringar, och ländernas bytesbalansunderskott, med lån i dollar.

Dessutom kan man förvänta sig att andra centralbanker, som svenska Riksbanken och i nästa skede Europeiska centralbanken (ECB), även börjar höja sina räntor. Risken där är att de hamnar lite bakom kurvan och stramar åt när världskonjunkturen redan har toppat och börjat vända nedåt. 

Den stora frågan är hur den reala ekonomin reagerar på den påbörjade normaliseringen av penningpolitiken.

De stora nominella skulderna och fordringarna som byggts upp, både före och efter krisen, gör systemet mer känsligt för förändringar.

Om de mera skuldsatta aktörerna börjar dra ner på sin konsumtion och sina investeringar samtidigt som ränteökningarna materialiseras så kan det förstärka en nedgång. Det sker i så fall samtidigt som de stora nettofordringsägarna också blir mera försiktiga i sitt agerande, det vill säga sparar ännu mer, i spåren av börsoro och sjunkande tillgångspriser.

Det mest problematiska är att alla dessa påtagliga och potentiella risker kräver både god insikt om problemens art och politisk handlingskraft för att kunna hantera dem.

Den politiska röran talar dock för motsatsen, tyvärr.