Får vi bjuda på lite turkisk inflationskonfekt?

Inflationstakten var 1,9 procent i mars i år, men Riksbankens målvariabel, konsumentprisindex exklusive räntepåverkan, KPIF landade på 1,8 och trendar nedåt. KPIF var 2,0 procent i januari och 1,9 procent i februari. Rensar vi för de volatila energi- och livsmedelspriserna, där elpriserna föll med 2,5 procent och livsmedelspriserna steg med 0,6 procent i mars, så är den så kallade underliggande inflationen 1,5 procent.

Detta är naturligtvis under Riksbankens prognos. Att som i Riksbanken i sin självanalys för 2018, som publicerades för ett par veckor sedan, hävda att ”måluppfyllelsen är god” är väl inte riktigt med sanningen överensstämmande. Det finns i princip inget som talar för att målet kommer att nås. Den ekonomiska inramningen är dyster. Den internationella ekonomin mattas, med stora risker på nedsidan inte minst i Europa. Den svenska ekonomin kryper allt långsammare, genom snabbt sjunkande bostadsinvesteringar.

Och även om avtalsrörelsen för 2019 är begränsad i sitt omfång, då merparten avtal löper till 2020, så lär det inte komma något större inflationstryck därifrån heller. För att få upp den underliggande inflationen är det nödvändigt att lönerna stiger mer än inflationen, såvida inte produktivitetsutvecklingen skulle stagnera ytterligare och börja kliva bakåt. Att Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen slåss för livet för att behålla exportsektorns löneledande roll, det så kallade märket, och de lär inte gå med på lönelyft mycket högre än 2 procent, gör att den dörren är mer eller mindre stängd.

De offentliga stimulanserna, finanspolitiken, är också minimala eller snarast åtstramande.  Konjunkturinstitutet säger visserligen att regeringens nya budget kommer att leda till att överskottsmålet på 0,33 procent inte kommer att nås, utan 0,2 procent är mera troligt. Staten tar dock in mer i skatt och olika avgifter än vad de gör av med, vilket innebär att de drar ner efterfrågan och i praktiken ”dödar” pengar. Det vill säga en deflationistisk åtgärd. Den retoriska figuren om att ”samla i ladorna” är just en retorisk figur utan innehåll. Möjligen kan man jämställa den med att skyffla in en bunt sedlar i en myrlada i Norrlands inland, där de blir ett med torven.

Så Riksbanken har svag eller ingen extern draghjälp. Och även om Riksbanksdirektören Henry Ohlsson i en intervju i Dagens Industri för några veckor sedan hävdade att ”Vi har en penningpolitisk verktygslåda som jag tycker se bra ut”, så är väl sanningen att den påminner om en verkygslåda från Rusta. Det vill säga den skiftnyckel, som ser ut som en skiftnyckel, fungerar inte som en sådan när skruvarna väl har rostat fast. För vare sig ytterligare räntesänkningar eller fortsatta kvantitativa lättnader, obligationsköp, lär påverka inflationen särskilt mycket, om något alls. Riksbanken är naturligtvis inte ensam i sitt misslyckande som centralbank. ”De har försökt med allt men inte ens magdans hjälper”, som Daniel Alpert på Westwood Capital säger till New York Times.

Henry Ohlssons utsaga från samma DI-intervju är att prognosen om en räntehöjning under andra halvåret i år och två räntehöjningar nästa år ligger fast. Det är naturligtvis lite förbluffande och visar alla tecken på att Riksbanken sitter inmålad i sitt hörn. Kanske sitter de där och håller tummarna om att Turkiets president Recep Tayyip Erdogan kommer att tilldelas Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sin banbrytande teori om att höga räntor leder till hög inflation. Bollen är rund, allt kan hända. Får vi bjuda på lite turkisk inflationskonfekt?