Experten: Italien och Grekland kan tvingas lämna euron

Det finns (för) stora skillnader mellan de politiska eliterna och folken som ska leva med de politiska eliternas beslut. Denna distansering leder till att områden där EU-samarbetet fungerat väl idag riskerar att helt erodera i framtiden.

Det var en av många synpunkter när Nätverken för Europaforskning för 22:a året i rad presenterade sin bok Europaperspektiv 2019 EU och nationalstatens återkomst  i Stockholm igår.

Boken, som är finansierad av utbildningsdepartementet, behandlar unionens relation till sina medlemsstater. Nätverket för Europaforskning grundades av professor Lars Oxelheim 1997.

Ett av de många ämnena som diskuterades var euron och nationalstaterna. För 20 år sedan övergav 11 länder sina nationella valutor och införde den gemensamma valutan euron. Sedan dess har ytterligare 8 länder infört euron.

– Ett eller två av dessa 19 länder bör lämna euro-området, i varje fall om de inte klarar av att tänka om, säger Fredrik NG Andersson, docent i nationalekonomi på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

– Problemet för euron är inte nationalstatens återkomst utan att nationalstaten aldrig försvann.

Han menar att ett optimalt valutaområde kan fungera mellan länder som är lika.

– Men nu handlar det om norra Europa mot södra Europa.

I boken har Fredrik NG Andersson skrivit kapitlet: ”Euron och nationalstaten som aldrig försvann – behöver Europa fler valutor?”.

Kan han tänka sig en euro bara för de nordiska länderna?

– Jag skulle inte rekommendera en nord-euro. Sverige har under lång tid utnyttjat möjligheten att devalvera. Att inte kunna göra det i framtiden kan få stora negativa konsekvenser för oss.

– Kronan har devalverats med tio procent mot euron de senaste tio åren, och med cirka 25 procent mot dollarn och cirka 30 procent mot schweizerfrancen.

Vad är största risken med den gemensamma valutan?

– Populismen som valutan bidrar till att skapa. Denna drivs av ofta av frustration. För att kunna stanna kvar i euron har Italien tvingats gå igenom tio år av ekonomiska neddragningar. Italien har, enligt mina beräkningar, ytterligare tio år av neddragningar. Det sätter hård press på det italienska samhället med stora negativa sociala effekter, som sprids till politiken.  

Han beskriver att det har kostat Italien mycket i form av en skyhög arbetslöshet. Ungdomsarbetslösheten har varit uppe i över 50 procent vilket föder populism. Ungdomar är Femstjärnerörelsens starkaste väljargrupp.

– Ungdomsarbetslösheten är fortfarande 30 procent. Italien har i genomsnitt inte haft tillväxt sedan 1999 då de gick med i euron. Italien har förutom enorma skulder även förlorat i konkurrenskraft mot Tyskland.

Efter den stora arbetslösheten som följde på den tyska återföreningen 1990 bestämde sig tyskarna för att genomföra en interndevalvering för att få människor i arbete.

De tyska arbetsmarknadsreformerna bestod av låglönejobb, en ersättning som sänktes för de arbetslösa och kallades ”en euro -jobb”, en löneökningstakt som begränsades till en procent mellan 1998 och 2008.

Detta gynnade Tyskland men var till nackdel för andra länder med euron som Italien och Grekland. Förlusten var som störst för Sydeuropa där kostnadsläget jämfört med Tyskland steg med mellan 28 och 36 procent under 10 år fram till finanskrisen 2008.

– Reformera eller splittra valutaunionen, säger Fredrik NG Andersson.

Han tror att Sverige, trots att landet inte infört euron, kan vara på väg mot en liknande situation med låglönejobb. Det beror på senare års migration.

– Antalet lågutbildade har vuxit snabbt. Idag finns det knappt 70 000 inskrivna arbetslösa hos arbetsförmedlingen som saknar grundskola. Vi behöver låglönejobb till dessa personer. Tyvärr riskerar låga löner spilla över till den inrikes födda befolkningen.

Låglönejobben riskerar att sänka lönerna även för svenskar med låg utbildningsnivå. 

– Det riskerar att skapa stora klasskillnader och främlingsfientlighet.

– Det går inte att låtsas eller att hoppas bort dessa problem.

Euro-området är fortfarande svagt på grund av spänningarna mellan Syd och Nord.

– Det kan bli en kris som spiller över på Sverige. Men en kris kan inte förutspås exakt. Jag är rädd för att Italien eller Grekland kan krascha ut ur euron vid en djupare konjunkturnedgång.

– Jag tror inte något land idag frivilligt vågar lämna euron även om de skulle vilja. Tyvärr finns inte heller viljan att reformera euron så de underliggande problemen löses. Alltså består risken att marknaden tvingar något land att förr eller senare krascha ut ur valutaunionen.

En annan risk är Frankrike som har en statsskuld som är lika stor som Italiens  2008, innan hela krisen drog igång. Den är cirka 100 procent av BNP.

– President Macron har väldiga problem att reformera Frankrike och Frankrike är för stort för att Tyskland ska kunna rädda dem.

Fredrik NG Andersson är egentligen optimistisk men inte så länge som politikerna inte tar tag i problemen.

– Storbritannien fick ju liknande problem som vi är på väg in, bland annat med lägre lön för britter med låg utbildning bland annat på grund av migrationen Det bidrog till att de röstade för Brexit. Eliten såg inte det förrän det var försent. Jag är rädd för att svenska politiker inte ser vad som händer i samhället just nu.