Exit SSAB: Nu har han väntat länge nog, rävjägaren Fredrik Lundberg

Fredrik Lundbergs övertagande av Industrivärden/Handelsbankssfären 2015 följde tydligt detta långsamma mönster. Genom att sakta men säkert bygga upp sin position i investmentbolaget, och även i banken, så kunde Lundberg till slut ta över rodret när kilarna i det över tid allt mer obsoleta korsägandekonstruktionen mellan banken, investmentbolaget och skogsbolaget SCA började sitta allt lösare. Legitimiteten, kilarna, i detta korsvirkeshus var kopplad till att ledningarna för de involverade bolagen dels visade en god till mycket god förmåga att styra bolagen, dels att dessa ledningar, som genom korsägandet i praktiken kontrollerade sig själva, kunde undvika att doppa sina fingrar för djupt i syltburken.

Sfärens ledare hade fått allt mer kritik i det förstnämnda, framför allt SCA:s kombinatstruktur, och ertappats med händerna allt mer syltkladdiga. Sfärens ”returtjur” Sverker Martin-Löf har beskrivit detta rämnande som en kupp i en färsk dokumentär. Men i det fallet behövde Lundberg knappt lyfta bössan, annat än för ett ”nådaskott”.

Och med ägaransvaret för Industrivärden följde också kontroll över att antal större svenska bolag, varav stålföretaget SSAB var ett. Stålindustrin är emellertid, likt den traditionella skogsindustrin, en knepig verksamhet att vara ägare i. Dessa har svårt att över tid visa någon större överlönsamhet och de är mycket beroende av externa faktorer, stark konjunktur och därmed ett högt kapacitetsutnyttjande.

Ett viktigt skäl till detta är att det på sikt är svårt att upprätthålla en tillräcklig produktdifferentiering som gör att man får någon form av prisledarskap, som avviker från de rena bulkprodukterna. SSAB har i viss mån lyckats med sina höghållfasta stål, men för helheten är det fortfarande ”bulken” som slår igenom och den relativa lönsamheten handlar om de enskilda produktionsenheternas kostnadsposition.

Tillväxt genom förvärv brukar i sådana verksamheter vara ytterst vanskliga. Det finns, alltför, många exempel på misslyckanden inom såväl stål- som skogsindustrin. Det brukar ofta sluta i tårar och kapitalförstörelse. SSABs, under ledning av Sverker Martin-Löf som ordförande och Olof Faxander som vd, köp av amerikanska Ipsco kunde ha slutat i tårar och ett totalt haveri, när de på toppen av ”superkonjunkturen” 2007 köpte bolaget. De emellertid lyckades sälja av rördelen av Ipsco och trumma igenom en nyemission innan marknaden kollapsade. De som gick in i SSAB:s nyemission då har dock tappat två tredjedelar av värde på sin investering. För som aktie är SSAB ingen höjdare. Det är höga berg och djupa dalar, men aktien visar över tid vara vad den gamle Percy Barnevik skulle kalla en underpresterare.

”Tillväxt genom förvärv brukar i sådana verksamheter vara ytterst vanskliga. Det finns, alltför, många exempel på misslyckanden inom såväl stål- som skogsindustrin. Det brukar ofta sluta i tårar och kapitalförstörelse.”

Så att nu Industrivärden väljer att kliva ur SSAB när aktien är uppe på sina återkommande lokala toppar, liksom de gjorde i ”första tranchen” 2018, är inget att förundras över. Rävjägaren har helt enkelt väntat tillräckligt. Portföljmässigt är det inte heller någon större grej för Industrivärden. För SSAB:s övriga, mindre, ägare är signalvärdet kanske lite mer problematiskt. Huvudägarskapet faller nu tydligt på svenska staten genom LKAB och finska staten genom Solidium. Dessa ägare kan ju tänkas att ha lite andra prioriteringar, industripolitik, än att se till den snöda vinningen.

”Portföljmässigt är det inte heller någon större grej för Industrivärden. För SSAB:s övriga, mindre, ägare är signalvärdet kanske lite mer problematiskt.”

SSAB:s anläggning i Luleå är ett exempel på där politik kan få ett lite för stor påverkan. Hela den anläggningen att framställa stålämnen, utan vidareförädling, med den traditionella masugnsprocessen framtår som helt obsolet med en övergång till järnsvamp som insatsvara.

Och försäljningen ska nog också se i ljuset av den omställning som SSAB håller på att göra till att bli en producent av fossilfritt stål. Ska man kritisera Fredrik Lundberg för något, och det ska man göra, så är det att han är usel på att utveckla företag i en snabbt föränderlig omgivning. Han står för traditionella förvaltningsmetoder, där ränta på ränta och vänta och se är det dominerande styrkortet.

”Ska man kritisera Fredrik Lundberg för något, och det ska man göra, så är det att han är usel på att utveckla företag i en snabbt föränderlig omgivning.”

Det är svårt att se att SSAB kan göra denna omställning utan att ta in mer kapital, i synnerhet om de vill hålla tempot uppe. Det är inte säkert att den nuvarande aptiten på marknaden för så kallade ESG-investeringar i längden kommer att vara så pigg på att tugga i sig både agnarna och vetet från de åkrarna.  Då kan det bli politik även av detta.

Men en administrativ åtgärd som SSAB:s styrelse kan göra som en gest till de mindre ägarna när nu Industrivärden kliver av är att stämpla om de röststarka aktierna så att den marknadsmässiga grundregeln, en aktie en röst, gäller för hela aktieboken.