Euron är i grunden fortfarande en dysfunktionell valuta

Man kan säga mycket om EU. Som gammal EU-skeptiker upprörs även jag av de många och kostsamma byråkratiska ritualerna, de stora orden, bristen på transparens och tydligt ansvarstagande.  Samtidigt inser även jag att ett starkt EU och ett svenskt medlemskap är en nödvändighet i dessa allt mer geopolitiskt polariserade tider.

Vi har en allt mera opålitlig allierad i USA, som har en destruktiv narcissistisk porslinskrossare till president, som trots detta har stöd av nästa halva befolkningen. Vi har en stor och lynnig granne, Ryssland, som i mycket kan liknas vid en maffiastat, och som gör vad den kan för att underminera sammanhållningen inom Europas länder och inom EU. Vi har även ett numera allt mer aggressivt och mäktigt Kina, där väst spelade bort korten i den naiva tron att kapitalism och demokrati kommer att gå hand i hand. 

Kort sagt är ett starkt EU, trots sina stora brister, alltmera en långsiktig överlevnadsfråga för de livsvillkor som vi svenskar nog sätter högst, frihet och demokrati.
Men EU är ingen stabil enhet. Den är visserligen trögrörlig, men som lerskikten i Götaälvdalen så kan det plötsligt glida iväg om trycket blir för mycket. Och kriserna för EU har hopat sig på varandra under det senaste decenniet. Först eurokrisen, sedan brexit, parallellt en mycket oroande odemokratisk utveckling i Ungern och Polen och nu coronapandemin som slagit hårt och brutalt mot många länders ekonomi.

Att dessa kriser har lett till och kommer att leda till ”ett alltmer integrerat Europa”, som ”Finlands Carl Bild” Alexander Stubb uttryckte sig i en krönika i DI häromdagen är en dessa typiska ”salongsslutsatser”. Mera sant är nog att de senaste kriserna kontinuerligt har eroderat EU:s grundpålar. Mest skadliga var de stolliga åtstramningarna efter finanskrisen. ECB räddade euron och därmed sannolikt EU, men löste inte krisen.

Att vi ska och kan vara med och finansiera de föreslagna räddningsinsatserna är för mig en självklarhet. Den finansiella bördan är, som vanligt i EU-sammanhang mycket uppblåst. Den mest uppblåsta siffran är att det av Frankrike och Tyskland beslutade paketet kan generera investeringar på totalt 3 100 miljarder euro. Detta är en välpumpad ballong med mycket luft i. 

För som Financial Times krönikör Wolfgang Munchau har rett ut så utgörs 250 miljarder euro av stödpaketets föreslagna 750 miljarder euro lån. Dessa kan man i praktiken räkna bort, eftersom det redan nu inte råder några bristande lånemöjligheter till låg ränta. Resterande 500 miljarder euro utgörs av garantier, av dessa så är 100 miljarder euro inga utbetalningar utan lånegarantier, som behöver betalas ut om låntagaren fallerar. Av de resterande 400 miljarderna så är merparten återuppbyggnadsfonden på totalt 321,5 miljarder euro, enligt Wolfgang Munchau. 

Och utbetalningarna från denna återuppbyggnadsfond ska göras över fyra år, men 11,5 miljarder euros extra i år.  Dessa stimulanser utgör 0,6 procent av EU:s samlade BNP. Att det skulle utgöra något ”Hamiltonskt moment” (efter USA:s första finansminister Alexander Hamilton som lät den federala staten ta på sig delstaternas skulder efter frigörelsekriget) i Euopas förvandling till Europas Förenta stater är nog väldigt förhastade.

Att det eventuellt kommer att införas skatter på EU-nivå för att finansiera detta är heller inte så allvarligt i mina ögon. Bättre med en EU-skatt som gärna får vara kopplad till ländernas betalningsförmåga, BNP, än det rådande kattrakandet. Att även företag, som i dag kan minimera skatten på de stora vinster de gör på sin europeiska verksamhet, tänk Google, Facebook, Apple, och även svenska Ikea, ska vara med och betala är också självklart. Här gäller det att sätta tryck på Irland, Luxemburg, Holland, Malta och Cypern som parasiterar på andra EU-länder, med sina låga till obefintliga skatter på vissa inkomster.

Mera allvarligt är om vi måste gå med i euron. I mina ögon är det fortfarande en i grunden en dysfunktionell valuta, som i sig har lagt grunden till den i dag största krisen inom EU, Italiens mycket svaga ekonomi, och med det, förstås, en ökande politisk instabilitet och en förståelig och växande skepsis mot EU och euron i unionens tredje största land.

Det är där vi ska gräva ner våra försvarspålar. Vi ska inte längre låtsas att vi kommer att gå med i detta projekt, och att den snedtänkta ”stabilitetspakten” är något vi ska följa. Vi kan visa vilket fantastiskt redskap en flytande valuta är för att stabilisera ett lands ekonomi och även reda upp de makroekonomiska obalanser som byggts upp både i Sverige och internationellt. För är det något EU behöver, så är det goda exempel.