Ett dyrt misstag mätt i både liv och ekonomi

Folkhälsomyndigheten har suttit i förarsätet under covid-19-pandemin i Sverige. Politikerna har klivit ett eller par steg tillbaka. Sannolikt ett steg för mycket. För när det visat sig att vi, genom att följa Folkhälsomyndighetens råd, valt en av de mer liberala vägarna så har det också funnits ett ständigt behov av att validera och kalibrera dessa åtgärder. Detta i synnerhet som vi har valt en annan väg än våra grannländer.

Sättet att göra det har varit att snarast sätta in stora resurser för att få igång masstestningar och en därmed få en bättre bild över smittspridningen, inte bara i riket som helhet utan även regionalt och lokalt. Med den bristande kunskapen om det verkliga läget i landet så blir transparensen låg vad gäller möjliga scenarios för smittspridningen och de åtgärder som då kan bli aktuella. Och sådan osäkerhet kostar. 

Det främsta exemplet på det är att våra grannländer är osäkra om de verkligen kan öppna gränserna mot Sverige. Vårt val att inte stänga ner så många samhällsfunktioner som möjligt har nu fått ett pris. Det hade kunnat undvikas. 

För vid jämförelser med länder som har valt andra strategier så sticker Sveriges resultat ut åt fel håll, framför allt vad gäller dödligheten. De länder som tidigt valt strategin att testa, testa och testa och där som man därigenom fått grepp om spridningen, smittspårat och isolerat har lyckats allra bäst. Det skedde tidigt i Sydkorea och den demokratiska varianten av Kina, Taiwan, och när pandemin slog till i Europa, Österrike, Tyskland, Island och även våra nordiska grannländer ar testat mycket mer än vad vi har. 

Även om Folkhälsomyndigheten inte säger det (längre) så ligger strategin om ”flockimmunitet” där och pyr i bakgrunden. Att de tidigare enligt sina modeller beräknade att runt 40 procent av Stockholms befolkning skulle ha haft eller har covid-19 i början av maj, gav någonslags bekräftelse av detta. ”Det gäller bara att platta kurvan”, som det har hetat. 

Det är detsamma i Storbritannien, där man också pratar om att detta begrepp.  De skalade också tillbaka testningen och smittspårningen i mitten av mars. Och visst har det pratats om att skala upp testningen i Sverige. Vi skulle vara uppe i 100 000 tester i veckan i mitten av maj. Prat är dock inte det samma som handling. Två månader senare är vi uppe i en tredjedel av detta. Och de som regelmässigt testas är bara personer med misstänkt covid-19 som läggs in på sjukhus och sjukhuspersonal. Att vi, liksom Storbritannien, ”glömde bort” att äldreboende och dess personal skulle ha varit med i denna grupp är oförlåtligt. Här måste någon kliva fram och ta ansvar, på riktigt. Det vill säga avgå. 

Men det finns andra samhällsviktiga grupper som också borde testas regelmässigt, som exempelvis poliser i yttre tjänst. Men även många andra, som buss- och taxichaufförer, de som jobbar i livsmedelsindustrin med flera. Med den spridningen som finns i covid-19-symptom så borde alla som söker sjukhusvård testas. Det finns uppgifter om att Folkhälsomyndigheten valde anställda vid klädjätten HM:s huvudkontor när man gjorde ett av sina få tester utanför de prioriterade grupperna. Det är svårt att förstå motivet till detta val.  MSB har nu tagit fram riktlinjer för vilka yrkesgrupper som kan anses samhällsviktiga. Lite väl sent, men bättre sent än aldrig.

För nu står vi här med Folkhälsomyndighetens modeller, som pratade om att 25 procent av Stockholmarna hade haft covid-19 i förra veckan. En senare publicerad studie från Karolinska sjukhuset i Stockholm kom fram till att 15 procent av personalen har haft eller har covid-19, vilket skulle kunna indikera nivån på smittspridningen i stort. Den norske statsepidemiologen Folke Forland nämde att han uppskattade den samlade smittan av covid-19 i Sverige till 5 procent mot 1 procent i Norge. Forlands uppskattning ligger i linje med de mätningar som har gjorts i Spanien, som har haft en uppmätt spridning av konstaterat sjuka och dödlighet som i Sverige. 

Mycket tyder på att vi har mycket långt kvar till flockimmunitet. Det är därmed högst förståeligt att andra länder, inklusive våra nordiska grannländer har en skeptisk syn på läget i Sverige. Vi vet ju inte ens själva hur läget egentligen är. Det går inte att skylla denna bristfälliga hantering av testerna på regioner och landsting. Här skulle regeringen ha pekat med hela handen. Det är en sak att man har valt att förlita sig på Folkhälsomyndighetens vetenskapliga kompetens, men i vetenskaplig anda så måste även deras modeller testas, med hjälp av testning.