Enögd analys ligger bakom amorteringskraven

Amorteringskravets effekter är skrämmande. Unga vuxna förblir beroende av sina föräldrar och tvingas till relativ fattigdom jämfört med grupper som är väletablerade på svensk bostadsmarknad. 

Realtids krönikör var på ett antal lägenhetsvisningar i helgen med en köpsugen 20-åring. Det borde även den gröna finansmarknadsminstern Per Bolund och vapendragaren på Finansinspektionen, generaldirektör Erik Thedéen, ta sig tid till några helger framöver. 

Den som lyssnar och betraktar vilka som är på visningarna får en intuitiv och stark förnimmelse av förstärkta och förlängda navelsträngar, oavsett om det är far och dotter, mor och son eller någon annan familjekonstellation som trotsar kylan i jakten på en alltmer svårrealiserad dröm om ett eget första boende. 

Ett ständigt återkommande ord när förälder och barn går runt i de ofta mycket små lägenheterna är amorteringskravet och hur barn och förälder ska samfinansiera bostadsköpet. I flera av kalkyldiskussionerna under visningarna kan man nästan höra hur navelsträngarna töjs ut till 30-årsåldern. 

För de som inte har föräldrar med möjlighet att hjälpa till förblir bostadsetableringen nästintill en dröm. Den förda politiken har blivit ett slags omvänd klasspolitik där socialdemokratins kärntrupper är de som drabbas hårdast. 

Det är inte lätt att etablera sig för en ung vuxen på dagens bostadsmarknad i storstadsregionerna. Till största delen beror detta på ett fyrkantigt och oförståndigt eller till och med okunnigt beslutsfattande från de aktörer som svarar för den finansiella stabiliteten i kungariket. 

Det är en märkligt enögd analys som ligger bakom införandet av de två nu gällande amorteringskraven. I princip går analysen ut på att de bostadsrelaterade skulderna är för stora på grund av en mångårig prisuppgång på bostäder. Därför måste staten se att utvecklingen bryts. Punkt slut. 

Samtidigt är det ”staten” via den svenska Riksbanken som pumpat upp bostadspriserna via totalt misslyckad räntepolitik för att få fart på inflationen. 

Den förda amorteringspolitiken har så många negativa effekter på unga vuxnas etableringsförsök på bostadsmarknaden så att det är svårt att veta var man ska börja. Den kanske tydligaste nackdelen, åtminstone känslomässigt, är att frigörelseprocessen från föräldrarna förlängs och en stark undanträngningseffekt som tvingar in många unga vuxna på en överhettad, och ofta mycket dyr, andrahandsmarknad.  

Hos dom som ändå lyckas etablera sig så tvingar amorteringskravet, i synnerhet som flertalet måste hantera både amorteringskrav ett och två, fram successivt stigande risker i den unge vuxnes nyupprättade balansräkning. 

En betydande del av “bostadsnykomlingens” disponibla inkomster går till att minska skulderna i den nya balansräkningens enda tillgång. Det betyder att tillväxten i egna kapitalet helt och hållet är relaterat till en specifik lägenhet i en, till exempel, närförort till Stockholm. 

För den som är det minsta bevandrad i modern och väl beprövad portföljteori är det rena vansinnet. Ingen förnuftig investeringsrådgivare i världen skulle rekommendera sina kunder att investera alla pengar i en enda stockholmsrelaterad aktie, och fortsätta rekommendera investeringen oavsett vad som händer.

Amorteringskravet framtvingar dessutom ett mycket uselt “sparande”, amorteringar kan ses som ett sparande i den underliggande tillgången. Även vid höga belåningsgrader erbjuder ju banker och andra kreditgivare idag mycket låga räntor vid bostadsköp. Flertalet bostadsköpare lånar till en kostnad efter skatt på under 1 procent. Vilken investeringsrådgivare skulle rekommendera ett sparande som ger mindre än 1 procent i avkastning. Det är fullt möjligt att skapa en betydligt bättre avkastning, till jämförelsevis lägre risk än den som en bostadsinvesteringar innebär. Det är en betydligt bättre metod för att få fart på tillväxten i det egna kapitalet. 

Amorteringskravet betyder därför att staten medvetet stänger ungas möjligheter till riskspridning och möjligheten till att skapa finansiell frihet. Med ränta-på-ränta effekten leder amorteringskravet till en snabbt växande förmögenhetsklyfta mellan de som sedan länge är väletablerade på bostadsmarknaden och de som träder in nu. Varför vill staten tvinga unga vuxna till relativ fattigdom och ökat risktagande?