En gång är ingen gång, två gånger en gong-gong

Strax före klockan 07.00 på onsdagsmorgonen slog bomben signerad Uppdrag Granskning ned: Misstänkt penningtvätt i Swedbank – minst 40 miljarder har slussats mellan suspekta konton i Swedbank och Danske Bank i Baltikum. Likt Vogonernas rymdskepp i Liftarens guide till galaxen färdades nyheten i rekordfart mellan redaktionerna och strax efter börsens öppning hade Swedbanks aktie rasat tre procent.

För den som är intresserad av finansmarknaden är onsdagens händelser oerhört intressanta att följa. För även om bankbranschen under det senaste året varit en en ack så ihärdig leverantör av påstådda ”skandaler” – metooproblem, Cumcum-files, omfattande datorhaverier och systematiserade penningtvättstransaktioner på rekordnivåer – var det något i onsdagens rapportering som gjorde att den här nyheten fäste lite extra.

En förklaring till det är säkert känslan av ”here we go again”. För i någon mening är nyheten om misstänkt penningtvätt kopplat till Swedbanks baltiska verksamhet allt annat än ny. Redan i höstas började många ställa frågor om kopplingen mellan Swedbank och Danske Banks gigantiska baltiska tvättomat för svarta pengar.

Men då blev banken åtminstone inte svaret skyldigt. Vd som, kanske inte inför Gud och konung, men väl för en samlad analytikerkår, garanterade att man minsann lyft på alla stenar och att Danske Banks problem fick stå för dem. Swedbanks affärsidé ser helt annorlunda ut och nu har vi kollat, vi har minsann inga liknande lik i lasten.

Frågan är om alla idag är lika nöjda med den tidigare tvärsäkerheten. Slutsatsen är nämligen att det är dessa garantier som idag bidrar till den djupa svacka bolaget hamnat i.

För även om medarbetare på både Finansinspektionen och Ekobrottsmyndigheten idag sannolikt jobbar i skift för att försöka fatta vad som är sant och falskt i rapporteringen, kan man enkelt konstatera att det som ger historien dess dystra klangbotten och skadar förtroendet faktiskt är de tidigare avgivna löftena, kanske till och med mer än den eventuella förekomsten av pengatvätt.

Jag brukar ibland kalla det här fenomenet krishanteringens paradox. Till skillnad mot vad många tror är det faktiskt inte alltid de sakliga omständigheterna som skapar krisen. Lika ofta är det krishanteringen.

Jag ska visserligen inte begå misstaget att slutrecensera krishanteringen redan efter en dag. Det återstår helt enkelt för många frågetecken och omvärldsreaktioner för att ens börja stava till ordet facit. Men med det sagt måste man ändå ställa sig frågan om inte de defensiva kommunikationsinsatserna kan ha bidragit till problemen:

Mindre än en halvtimme efter SVT:s scoop var Swedbank ute med en skriftlig kommentar till avslöjandet. Det ger höga poäng för snabbhet. Problemet var bara att innehållet i releasen inte motsvarade Uppdrag gransknings kritiska frågeställning. Att banken jobbar aktivt mot penningtvätt är naturligtvis inte ett tillräckligt bra svar att kasta fram när landets tyngsta granskningsprogram påstår att man tvättat till ett värde av 40 miljarder kronor. Inte heller att banken känner tillförsikt till de system man har för att motarbeta penningtvätt. Hur sant det än är att man av myndighetsskäl inte kan kommentera enskildheter framstår dessvärre mest som en undanflykt.

Nästa officiella signal från banken kom 14.25 på eftermiddagen. Vid det laget hade kursen rasat ytterligare flera procent och det går inte att komma ifrån känslan att inbjudan till en pressträff med vd kl 17 mest hade till syfte att stoppa raset på aktiemarknaden snarare än att faktiskt bringa klarhet i sakläget.

Klockan 17.00 inleds en pressträff vid vilken vd erkänner att Swedbank borde agerat snabbare. Problemet är bara att det som på morgonen hade kunnat tolkas som en klädsam pudel nu reduceras till ett hårt slag – i luften. Redan på denna första pressträff med vd väcks också frågan om hon överhuvudtaget kan sitta kvar vilket nog måste betraktas som ett svenskt rekord. Man ska komma ihåg att den sortens frågor som regel kommer först några dagar in i en kris.

När börsen stänger är kursen ned 13.64 procent- det största raset för Swedbank sedan finanskrisen 2008.

De närmaste dagarna kommer naturligtvis att avgöra hur stora de långsiktiga förtroendeskadorna för både Swedbank och branschen blir. Vad den här krisen mycket entydigt visat är att vi kommit till ett skede där varje enskilds aktörs agerande påverkar förtroendet för hela branschen. Därför måste man också fråga sig om inte bankerna i större utsträckning borde satsa på samarbeten att hantera de uppenbara utmaningar som finns när det gäller de förtroendeskapande åtgärderna.